Pappa-vågen

När jag började jobba som journalist var Singeln jordens hetaste. Bridget Jones, brudarna i Sex and the City, Marian Keyes Lucy Sullivan... Plötsligt skulle alla sleva Ben and Jerry's och gråta ut hos bögbästisen som jobbade med reklam - om man inte bara var
världens mest lyckliga och självständiga och karriärhårda i sina Manolo-klackar. Förstås.

Sen sköljde, helt naturligt, en realityvåg över världen och ve det förlag som inte kunde vaska fram och visa upp minst en könsstympad kvinna, holländare som blivit utsatt för övergrepp eller sin egen version av hedersmördade Fadime. Det var våld i ökentält, pedofiler i jordkällare och syraangrepp på offentliga torg så det stod härliga till.

Därefter minns jag inte vad som hände förrän Mammorna dök på scenen. De osminkade Mammorna med skitigt hår som överraskats av hur jobbigt det faktiskt var att föda och ta hand om barn. Mammorna som delgav oss allt från ångesten dag ett till bajset som fullkomligt forsade på finaldagen. De allra mest nakna skildringarna blandades - tack och lov - upp av Glam-mammornas mer paljettkantade graviditeter där det största bekymret verkade vara om ungen skulle heta Gorm Grejt, Moon Mary Starlight eller Kjell-Yngve.

Och nu har turen alltså kommit till Papporna. Dessa tidigare så missförstådda och undanskuffade och frånvarande fenomen som nu inte bara fått tid över till barnen utan också tid att skriva om dem. Och hej och hå så mycket mirakel det plötsligt kan finnas i ett piano, en kladdig burk puré eller en tallrik korv och makaroner framför teven! Plötsligt kan vi inte äta oss mätta på jämställda vaknätter, uteblivna dagisplatser och första steg, sista amningsdagar och allt kaosartat och helt underbart däremellan.

Undrar vad det blir nästa gång? Den lagomgrillande, Pirate Bay-surfande stilla sambokonstellationen lär det i alla fall inte bli... Om inte grillen plötsligt välter och bränner ner huset eller om de onda Piratjägarna plötsligt slår in dörren. Då kan det bli dramatik. För en sida ungefär...