Söndag vid Skanör

Klockan är 22.47. Det är lördag kväll. Jag hör musik utanför lägenheten. Någon har fest mittemot.
Jag beställer Italienskt darrgräs från Frö med Posten. Toppar med ett wild card - 0,45 kg Blomsterängsblandning.
Det är så crazy en lördagskväll blir these days.

För ett par timmar sedan kändes det som en mycket bra idé. Jag menar, lök, mycket lök - vad kan gå fel? Klart vi skulle laga Fransk löksoppa!
Nu...
Jag kan inte ens tänka på lök.
Jag_är_så_mätt. Sjukt_mätt.
Probably paténatt coming up.

Igår kändes ryggen riktigt bra. Jag kunde sitta på en filt i Slottsparken hela eftermiddagen (tack, Monica och Ofelia för mysiga sällskapet), jag kunde picknicka på en brygga på kvällen (också Slottsparken, men med Niklas) och jag kunde se en film i soffan (Little Children - mycket bra!) utan att ha ont. Sedan hände något plötsligt när vi skulle sova.
Jag: - Konstigt, nu börjar det göra lite ont. (Nej, det var ingen "huvudvärksursäkt"...)
Niklas: - Hmm, märkligt.
Tystnad.
Niklas igen: - Vänta, vilken säng ligger du på egentligen?
(Vi har två ihopmonterade enkelsängar, en från hans pre-2003, en från min.)
Jag: - Vaddå då?
Niklas: - Det är ju morfars gamla säng du ligger på. Den som var anpassad efter hans 120 kilo!
Jag: - Ja, när jag tänker efter känns det faktiskt nästan som jag ligger direkt på marken...

Detta stärker min "många-bäckar-små-teori". Dålig arbetsställning, dålig sovställning = dålig rygg... Och min "vi-måste-ta-en-trisslott-om-dagen-teori". Ny skrivbordsstol, ny säng = ny rygg...

Situation: Vårstädning på uteplatsen.
Jag: - Det är inte konstigt att kvinnor inte är så bra på praktiska grejer, alla verktyg är ju anpassade efter män.
Jag: - Den här spaden är ju skittung.
Jag: - Var ska jag göra av det här då?
Jag: - Jag måste ändå tänka på min rygg.
Jag: - Ska vi verkligen räfsa bort allt det här?
Jag: - Fy, vad den här jorden luktade illa.
Jag: - Åh, vad jag blev trött plötsligt.
Niklas: - Älskling, vi ska nog inte ha ett hus ändå.


Nej, uteplatsen är faktiskt precis lagom just nu. Och jag älskar verkligen hur den förändras med årstiderna. Att de stora träden släpper igenom väldigt lite sol gör inget, jag älskar hur löven bäddar in hela altanen i ett slags magiskt grönt ljus.

Om man googlar på "sugen på lök" får man fyra träffar. Nu, med det här inlägget, får man nog visserligen fem. Det känns skönt att vi i alla fall är en handfull löksugna i Sverige. Tror att det började med någon gryta med hela schalottenlökar. Sedan blev det pannbiff. Sedan rotfrukter i ugnen. Sedan... ja, nästan allt passar med lök faktiskt. Åtminstone försöker jag intala Niklas det. Igår när vi åt de där rotfrukterna frågade han lite försynt: Är det okej om jag tar en liten lökbit? Det var det nästan inte. Leave my lök. I love lök.
Nu ska jag gå ut i solen.

Dagens absolut roligaste blogg: Vad är grejen?

Under flera år skrev jag musikrecensioner i hennes. Det är ett utmärkt bevis på att man kan skriva om allt bara man kan skriva (hängde ni med?). Jag gillar visserligen musik. Jättemycket. Men jag pallar liksom inte hänga med aktivt. I synnerhet inte nu när jag inte behöver. Men! Därför är jag tacksam för att det finns folk som gör det. Typ Jennie. Och Madelene som jag just addat bland mina Bra bloggar. Madelene är för övrigt den första journalist jag ljugit för (hävdade att mitt nyårslöfte om att springa ett halvmaraton fått "stå tillbaka" eftersom jag haft så många andra roliga projekt att pyssla med. yeah, right.) Hon skriver nu recensionerna i Hennes. Och vad var det nu jag ville med det här inlägget egentligen? Jo, just det, berätta att jag blivit kär i Feist och Shout out louds. Och tacka för att det finns folk som tipsar mig om sånt nuförtiden. Typ. Tack.

Jag har kommit på vad nästa roman ska handla om! Trodde att det skulle ta betydligt längre tid. Jag har också fått min första utomvänskapliga kommentar på manuset (förutom min handledare, då) - en förlagsanknuten person som sa att han "läst med nöje". Känns peppande i en tid då författarsjälvförtroendet pendlar mellan "du är inte sämre än många andra" och "gör oss en tjänst och ta din dator och kasta den i en sjö och lova att du inte skriver något mer igen". Någon gång kan jag dock unna mig att tänka att jag kommer att sälja +100 ex och se folk som köper min bok på flygplatsen och kanske till och med få något argt mail från någon som tycker att jag har missuppfattat allt. Men det unnar jag mig bara i väldigt korta halvminutssekvenser. När jag behöver piggas upp lite.

Häromdagen sa Niklas något (lite i förbifarten, i en helt annan diskussion) som förvånade mig en aning:
- Jag är glad att du inte är hypokondriker.
Hallå.
Vänta nu lite.
Kvinnan som plockade fram de gamla fotoalbumen för att gå igenom sitt liv när hon var 15 och övertygad om att hon var svårt hjärtsjuk, samma person som alltid lämnar www.netdoktor.se förvissad om att hon är en av de där 0,005 procenten som drabbats av den där elaka bakterien som har samma symtom som en vanlig förkylning - är det henne han menar?
Jag har alltså lyckats dölja det så bra. Det är imponerande. Därför tänker jag inte heller tala om att jag googlat på de tabletter jag fick hos läkaren (eftersom jag så klart känt mig lite lätt yr och illamående) och funnit forum där det snackades såväl om idrottsmän som fallit döda ner i hjärtstillestånd som konstiga magåkommor.
För jag är ju ingen hypokondriker.
Nejdå.

(Nu kommer det nog att dröja cirka en timme tills min mamma ringer. Men ska du verkligen ta de där tabletterna?)

Läste ut Sisela Lindbloms nya roman "De skamlösa". Men jag vet inte... Eller snarare: Jag fattar inte. Finns det sådana där människor? Måste det finnas sådan människor för att man ska få skriva om dem? Problemet var dock inte att karaktärerna (i huvudsak två skruvade magasinsjournalister och den enes bratsige pojkvän) var konstiga, utan att de kändes så motsägelsefulla. Jag kan förstå att man som författare vill vara ironisk, men innbär det då att man inte heller behöver vara konsekvent? Jag vet inte. Kände att den här boken hade varit perfekt att läsa och ha som underlag för diskussion på Författarskolan. Många intressanta infallsvinklar hade det kunnat bli, inte som nu när vi nästan uteslutande läser "hyllad mästarlitteratur" från 1920- och 1950-talet. Inte så mycket att reagera på där inte. Nån som läst "De skamlösa" och tycker något?

Modebloggska

Alltså på allvar: Säger folk verkligen "tisha" i Stockholm?

Oj, vilken morgon. Vaknade vid sex och kunde knappt röra mig för smärtorna i ryggen. Försökte resa mig, men allt bara snurrade och jag lyckades med konststycket att svimma två gånger i följd. Åkte till akuten som tack och lov var helt folktom och en jättefin kille (jag blir alltid kär i vårdpersonal som lyckas vara vänliga och omtänksamma, trots att de jobbat en hel natt) ställde en massa frågor. Fick en tid på Citykliniken vid halv tio och där konstaterades det att jag förmodligen fått någon form av ryggskott. Med mig hem fick jag ett slags träningsprogram och ett rejält gäng värktabletter.
Okej. Jag kunde ha förtutspått det. Man behöver inte skriva en hel roman i soffan, bara för att det är bekvämast. Man behöver inte välja fåtöljerna på skolan när man är där, bara för att det blir så stelt att sitta en hel dag vid ett litet bord. Man kunde träna mer.
Det får bli skärpning. Allt skrivande vid bord. I ny, bra skrivbordsstol. Kanske en större datorskärm också. Och så lite träning till. Men nu ska jag vila en stund...

Grattis bloggen 1 år!

532 inlägg! Har det verkligen hänt så mycket? Kul har det varit i alla fall och som tack för att ni läser kommer här tigerkaka, enligt Ninas födelsedagsönskemål!

Fick sjukt ont i ryggen igår eftermiddag. Varken Panodil eller varmt bad hjälpte. Inte heller sömn, som min mamma alltid sagt är bästa läkemedlet. Så nu ligger jag här på soffan, som en 100-åring, och kan knappt röra mig. Och idag kommer Bonniers till Författarskolan och pratar om deras manusprocess. Den enda föreläsning jag verkligen, verkligen vill gå på. Känner mig som Madicken som fick hjärnskakning och fick stanna hemma från den roliga skolutflykten.

Har just läst ut Jonas Karlssons bokdebut "Det andra målet". Mycket bra på sina ställen - schyst språk och skickliga iakttagelser - men jag blir lätt rastlös när jag läser noveller. Känns lite som när jag läste filosofi i gymnasiet. När man hängde med och fattade var det fantastiskt, men när teorierna och resonemangen for iväg kände man sig lika korkad som man nyss känt sig smart. För att kunna läsa en berättelse "på olika plan" krävs tålamod och koncentration och jag är nog lite för ivrig och splittrad för det.
Annars har jag skrivit klart en artikel, ätit en god soppa och funderat lite över varför jag inte var särskilt förtjust i "Notes on a Scandal" som vi såg igår kväll. Kanske var det för att man inte kom tillräckligt nära någon av karaktärerna, kanske var det för att det fanns inslag som inte kändes särskilt trovärdiga. Eller så hade jag bara väntat mig betydligt mer av en film som nominerats till fyra Oscars.

Jag måste börja med att be om ursäkt:
- Förlåt Niklas. Det är inte du som har varit en dålig fotograf och alltid bara lyckats trycka av just i de ögonblick då jag ser som mest retarderad ut. Det är inte ditt fel att våra semesterbilder ser ut som du är den personlige assistenten och jag den blundande/gapande/snedleende... vad heter det nu för tiden... vårdtagaren.
Det har nu nämligen slagits fast, en gång för alla: Jag blir inte bra på bild. Punkt.
Igår var jag på ett väldigt trevligt mingel hemma hos en kursare som är fotograf. I sin lilla lägenhet hade han riggat en mycket proffsig studio och tog mycket proffsiga bilder. Alla blev jättefina och snygga. Utom en. Som såg ut som Kermit featuring filmen Idioterna. Gissa vem?
Okej, jag medger:
1) Jag hade inte behövt vänta till att bli plåtad sist. Det vill säga halv ett på natten. Efter en hel dag i skolan.
2) Jag hade inte behövt dricka champagne och ansenliga mängder vin före fotograferingen. Jag hade också kunnat äta något mer än salta pinnar och en näve morotsstavar så att alkoholen inte steg rakt upp i det huvud som - dessutom - dagen till ära var pyntat med ett gäng finnar och en frisyr som varit ute i storm.
Jaja, bilderna ska ändå bara användas på vårt kursforum. Där bakom användarnamn och lösenord kan mina äppelkinder få leva rövare. Det gör inget.
En mycket trevlig kväll i övrigt, som följdes av en skön morgon med våfflor och glass till frukost (!), ytterligare en sömnstund och sen en solig promenad ner till Västra hamnen.


Tänk dig den här psykpatienten, lägg till två timmar och fyra glas vin. Vad får du då? Just det, bilder som du förtjänar.

Varför heter det alltid "serveras med ett gott bröd" eller "en god ost" i recepten? Vem - jag undrar vem - skulle få för sig att servera med ett äckligt tillbehör?

Ja! Kreativa manus-kursen blir av trots allt! Ska bli så kul!

Idag är det Kent-väder. Isola. Vapen & Ammunition. Du & jag döden. Minns hur förvånad jag blev när Niklas, bara sådär, sa att Kent förmodligen inte ens fanns med på hans Topp 10-lista över världens bästa band. Sorry, men har inte alla Kent på sin tio-i-topp? Vad bäddade man annars in sina 20-nånting-vart-ska-jag-ta-vägen-tankar i? Fast det är klart, han är ju civilingenjör. Och skruvade sönder sin första fjärrkontroll när han var två år gammal. Vägen utstakad redan innan han kunde gå. Tio-i-topp-listan är annars intressant att fundera över. Kent, Antony and the Johnsons, David & the Citizens, Placebo och Winnerbäck är så klart självskrivna - men hur gör man till exempel med U2? Som jag älskade i tonåren, som jag fortfarande älskar, men som jag inte har i mitt i-tunesbibliotek? Gillar jag dem verkligen fortfarande och i så fall varför lyssnar jag inte på dem? Ja, varför gör jag inte det...? Ska nog ta och rota fram de gamla skivorna. Allt är roligare än att skriva klart en artikel.

Om man är uttråkad, har svårt att koncentrera sig eller bara vill lägga benen på skrivbordet och ta en paus kan det här bild-personlighetstestet vara kul att göra.

Nautilus, Friskis och Svettis, företagsgym... Jag har verkligen testat mig igenom det mesta Sverige har att erbjuda i Svensson-träningsväg. Nu befinner jag mig dock så nära teveshop som man kan komma. Sedan några månader tillbaka har jag ett hemmagym. Woooh.....
- Det är perfekt, man kan träna precis när man vill. Dessutom är det billigt, jag behöver varken köpa flotta träningskläder eller något dyrt månadskort.
Sa hon. Och försökte låta övertygande. I något träningsreportage under rubriken "Bli smal - med smal budget." Till och med musiken är gratis. En nedladdad dansk "Poolmix 5" som får en att känna sig att känna så nära white trash man kan komma: Tillycke, Danmark, Europamester nittonhundratooghalvfems... Men annars är den bra, en timmes perfekt mixad mestechno.
Nej, men ärligt talat så är det helt okej träning. Eller har varit. Nu börjar jag längta ut litegrann. Tog en lång promenad igår, men det känns aldrig riktigt på riktigt. Är det bara jag som måste bli svettig för att känna mig nöjd?

90

Och nu Snow Patrol med Chasing Cars. Jag ser en trend. Vad är det vi börjar längta tillbaka till? Rutiga flanellskjortor? Zick zack-benor? Små rygssäckar? Flöjer-glassar? Lavalampor? Glöm inte tandborsten?

Hörde en bra låt på radio. Tänkte att den påminde om högstadiedisko och Powerballads på LP och White Lion och Mr Big på mormors och morfars kabeltevekanal. Kändes sådär, som att min musiksmak legat i koma i typ 20 år och nu återuppstått i form av något tyskt, långhårigt coverband. Trodde jag, ja. Kollade upp låten på nätet och det visade sig var My Chemical Romance - det där tonårshypade emobandet jag bloggade om för några månader sedan. Känns skönt. Jag = snart 30. Jag = nästan emo.

Har i helgen läst en fantastisk författare. Hans Gunnarsson. Hittade hans "Allt ligger samlat" i en reahylla och sträckläste den när jag kom hem. Vilken f-a-n-t-a-s-t-i-s-k dialog! I stort sett utspelade sig hela romanen under en middag med två par som inte kände varandra särskilt väl och inte hade något gemensamt, och språket var verkligen så där underbart på pricken. Lånade två till av hans böcker på biblioteket igår och sträckläste även dem. Rekommenderas alltså. Annars har vi fikat, varit i parken, promenerat, druckit öl på Siesta och jobbat lite/skrivit övning till skolan. Avslutade helgen med att försöka se Hannibal Rising, men det var kanske det sämsta jag sett. Gav upp efter tjugo minuter.

Det yttersta beviset på att Niklas inte lyssnar på vad jag säger

Jag: - Bajsmumsan. Vill du heta det hela helgen?
Niklas: - Mmm.
Jag: - Vill du det?
Niklas: - Mmm.
Jag: - Vad skulle jag kalla dig sa jag?
Niklas: - Va? Jag hörde inte...

Var allt enklare när man var barn?

Niklas har köpt en ny dator och jag är uttråkad....

Är så glad för min nya scanner som gör att jag kan få in så många gamla roliga/fina/fula bilder i datorn. Hittade bland annat de här bilderna på mina bröder (nu 21 och 27 år - kolla in deras bloggar här intill!). En av dem var inte så förtjust i att posera för sin prettosyrra...

Har just sträckläst Hemingways Edens lustgård för en övning i skolan och känner mig helt hög. Fyra fantastiska timmar då Niklas umgåtts med sin andra fru, PC:n, och deras älskade Counterstrikebarn.

Det jag säger nu har absolut inget med ovanstående att göra: Det är synd att ungdomar av idag har slutat läsa och bara sitter vid sina datorer hela tiden. Tänk så mycket de missar.

Vad många roliga förslag det kommit in om firandet av bloggfödelsedagen! Not.
Känns lite som ett avsnitt ur Svenska hjärtan. Föräldrarna som försöker entusiasmera sina tonårsbarn:
- Och om ett par veckor har jag och mamma brööööllopsdag. Då tänkte vi att vi kunde hitta på något roooligt!
Och så tonårsbarnen, finniga och trötta och dataspelsglåmiga:
- Kan vi inte få varsin femhundring istället?
Den enda som är pigg och glad är lilla Nina som skuttar runt och ropar: "Tigerkaka! Tigerkaka!"
Men jag tycker om er ändå, mina tonårsbarn. Och tigerkaka it is.

Oj, det var visst riktigt varmt ute. Och ja, det var därför jag blev genomsvettig och yr på biblioteket - INTE för att jag tillbringade långfredagen med en influensasjuk bror som låg och feberyrade på soffan eller för att jag spenderade påskdagen och annandagen med en vän som nu inte "varit så sjuk sedan hon fick mjölkstockning".

Jag kan inte hjälpa det, men jag älskar verkligen snubbelhumor. Ni vet - någon halkar i duschen och drar med sig hela duschdraperiet, någon sätter sig på en nymålad bänk... Den sortens Helan- och Halvan-humor som egentligen inte varit rolig sedan 20-talet. Men fine. Jag står för det.
Tyckte därför det var extremt skoj när jag nyss fick ett mail från en lite halvkänd person som avslutade mailet med "Hälar" istället för "Hälsar". Kunde inte låta bli att fråga om det var en ny, mer casual form av att ta i hand...

Snart är det 1-årsjubileum på bloggen! Hur ska vi fira det, tycker ni?

Gav Ronnie Sandahl ytterligare en chans och läste ut "Vi som aldrig sa hora" igår kväll. Det är jag glad för. Den blev betydligt bättre efter första tredjedelen, inte lika ungt språkpretentiös och platt. Mer som hans bra krönikor. Läs den om du av någon anledning skulle känna att du saknar lite tonårs- och början-på-vuxenlivet-ångest i din vardag.

Jag har blivit kär. I ett bröd. Paulúns Det moderna brödet är så gott att jag kan tänka mig att äta frukost tre gånger om dagen.

Jaha. Nu börjar en "brödskrivarperiod" som det ofta brukar heta i författarhandböckerna. Dags att vara journalist igen. Men det är roliga artiklar och kanske, kanske kan jag därigenom få idéer till nästa bok. Utan mitt sex- och relationsredaktörskap hade nämligen boken om Lars inte blivit till.

Dagens i-landsproblem: Att ha två upptinade skivor entrecôte i kylen när man ätit fyra våfflor till lunch. Klockan fyra.
För övrigt vill Niklas dementera ryktet om sig själv som traditionshatare (se inlägg nedan). Han tycker visst om traditioner. Dock ur ett matperspektiv, inte ur ett pynt- och vi-ger-kommersiella-presenter-perspektiv.

Kan disk verkligen vara roligt? Ja, åtminstone om det är ostdisken på Vilhelmsdals gårdsmejeri. Fantastisk ost till fantastiskt pris. I vårt kylskåp ligger nu en bland annat en camembert som ska mogna i två veckor. Annat trevligt som kan knytas till vår Österlentripp är lunch på Kamskogs krog i Simrishamn, en rekordkort konstrunda (ett ställe, två minuter) och så klart sällskapet i form av världens finaste och bästa vänner.

Påskafton firade vi hemma hos Niklas föräldrar med tupp och tårta. Ni som tycker att collagen är fåniga och ser ut som färgglada dödsannonser kan blunda. Jag håller på att lära mig ett nytt program.

This is yesterday

Hur man dissar påsken

Idag firade vi påsk. Och min bror Martins födelsedag.
Min mamma: - Jag hade faktiskt lite dåligt samvete när jag satte upp flaggan. Det är ju ändå långfredag och Jesus dödsdag...
Min moster: - Ja, men det var många som spikades upp på kors på den tiden.
Min mormor: - Ja, och så gammal var han ju inte när han dog. Han hade inte hunnit uträtta så mycket på den korta tiden.
Min mosters man: - Ja, och det är många som har det mycket värre idag.
Min mamma: Ja, då så...
Nej. Vi är inte så religiösa i vår familj.

- När ska vi ge varandra påskäggen? frågade jag Niklas igår.
Han bara tittade på mig med sin kul-skämt-min och jag skrattade lite jag med. Ibland är det trist att vara tillsammans med den mest traditionshatande mannen på jordklotet.

Det finns ett band jag vill se mer än alla andra i hela världen.
Antony and the Johnsons.
För ett par veckor sedan såg jag att de ska spela i Rättvik (av alla ställen) i början på juni.
- Vi bokar! sa jag till Niklas.
- Men om de ska spela i Rättvik kommer de garanterat att spela på något annat ställe i Sverige också. Eller i Köpenhamn, sa Niklas.
Så vi bokade inte.
Och nu är spelschemat för sommaren släppt. Bara Rättvik och Italien och Ryssland och en massa andra långtbortaställen.
Och alla Rättviksplatser är så klart uppköpta.
Det är inte deprimrande. Det är d-e-p-r-i-m-e-r-a-n-d-e.

Nya Coca Cola Zero lanseras som en dryck för män. Passade på att höja testosteronfaktorn ytterligare med ståndsmässig is.

Mm, som sex- och relationsredaktör har man det mesta hemma.

Wow. Det var länge sedan jag dansade så att cd-hyllan brakade i golvet. Det var också länge sedan jag vaknade kvart i elva med en huvudvärk som bara betydde en sak: att jag haft en toppenkväll med världens bästa och finaste ex (nej, inte killar, arbetskamrater). Nu ska jag duscha iskallt och kravla mig över till Mästerlivs för något fettdrypande.

Boken, boken, boken. Just nu finns det inget annat att rapportera. Jag till och med drömmer om den på nätterna.