Livet i djungeln

Tittade nyss med stort intresse på SVT:s Den ensamme jägaren, en dokumentär där:

"Bruce Parry drar djupt in i den indonesiska delen av papuanernas land för att leva med Kumbai, ett jägar- och samlarfolk som fortfarande använder stenverktyg och pilbåge och aldrig velat ha något att göra med utsocknes. Bruce bjuder på tobak och lyckas lätta upp den i början hotfulla stämningen."

Det är extremt underhållande med sådana dokumentärer. Till exempel kan man inte låta bli att undra varför...

... en bit grillad bark aldrig smakar gott utanför djungeln? Hur som helst - just där, just då, finns det inget som går upp mot en finfin flisa trä i goda kannibalers lag. Nej, precis.

... det alltid krävs papuaner på andra sidan jorden för att man ska inse att "det här är livet"?

... det alltid ska konstateras att man "bara genom några få ord kan kommunicera stora känslor som glädje, sorg och vänskap." Hur fan vet de det? Aldrig hört talas om artighet? Samma sak med "exklusiviteten i att bli inbjuden". Nyfikenhet är nödvändigtivs inte samma sak som nära vänskap. Jag är inte kompis med apan på zoo, jag tycker att han är rolig.

... de alltid slår sig till ro med de där "få orden"? Har de glömt hur enerverande det kan vara med kineser och japaner som tvångsmässigt upprepar "vejy good, vejy good" samtidigt som de gör tummen upp?

... alla folkslag - civiliserade som ociviliserade - tycker att det är ohemult roligt när en ovan rökare sätter rök i halsen?

... en dokumentärfilmare alltid lyckas få till "det där första djupa samtalet" som egentligen inte rymmer annat än självklarheter för urinvånarna men som för filmaren innebär att han fått tillträde till en exotisk och kulturellt tung värld? (Jfr. sve: - Så ni suger alltså hjärnan ur asätarna? - Ja, men först stämmer vi upp i en hymn för den Hele och den Halve och fuktar våra strupar med Djävulens påfund. - Och hatten på huvudet? - Den är en viktig kulturell markör för gemenskap genom sprit och... ja, slutet på en jävligt varm sommar. Liksom. - Ja, ni ser själva hur nära svenskarna står såväl de döda djuren som Djävulen!)

... man inte stöter på en enda människa som är något annat än "mjuk och kärleksfull" under en hel expedition i urskogen?

... de i slutet alltid ska snacka om "onödiga prylar" när de spänner på sig 15-litersryggsäcken. Men - lämna den då!

... vissa klarar att hålla sig för skratt när de har en larv i varje öra, är omringade av tre penisar på spett och ser en studsande papuan komma garvande med en 100-kilos svinhona på axlarna? Alternativt - hur värjer de sig mot ett psykbryt?