Mar... matdrömmar

Två kvällar i rad har vi käkat många-rätter-på-en-gång. Igår italiensk buffé på Amore och ikväll tapastallrik på Röda Kran. Helt okej, ja, gott, båda gångerna, men det är något med känslan efteråt. Det är precis som att en liten film ingår i ät-så-mycket-du-vill-priset, en film som sedan spelas upp när man sitter varm och stenmätt i soffan eller när man ligger och inte kan sova i sängen. Och då är det plötsligt inte det goda och aptitliga man minns utan den grå, tjocka auberginekrämen, den stora hommousklicken och den kylskåpskalla tabboulehn.
Det är sådana kvällar jag får ta till paté-tricket. För även om man själv har det jobbigt finns det alltid de som har haft det värre. Niklas i Antibes förra sommaren, til exempel.
Det var en helt galet varm semester. Vi hade ingen luftkonditionering på hotellrummet, utan hade tvingats dra fram madrasserna till balkongdörren och sova halvvägs utomhus under en hel vecka. Vilket kanske sänkte temperaturen till 26-27 grader.
Den där kvällen hade Niklas beställt lantpaté till förrätt och förväntade sig, i enighet med förrätsprincipen, en tunn skiva. Vad han fick var dock en riktigt tjock, stabbig brungrå bit malet kött, som han givetvis åt upp eftersom det var första rätten och han var hungrig.
Klipp till fem timmar senare. Det är stekhett i rummet, det luktar lite hotellunket från heltäckningsmattan, lakanen korvar sig kring våra svettiga kroppar. Den lilla kylen i pentryt surrar. Efter lite för mycket rödvin snurrar rummet en aning, precis så där så att man nästan känner sig illamående. Då plötsligt dyker den upp. Bilden av patén. Den tjocka, grå skivan som får illamåendet att öka med femhundra procent. Bilden som får en att överväga att gå upp och stoppa fingrarna i halsen, om inte det i sig själv hade varit så jobbigt.
Niklas blir fortfarande grå i ansiktet när han pratar om paténatten. Och i jämförelse med det är ju lite hoummous ingenting.