Monster-morgon

Jag borde ha fattat det i fredags när vi hade en högljudd diskussion kring bilen. Om inte annat borde jag ha insett det igår, när vi plötsligt inte alls var överens om hur vi vill ha bröllopet. Och ändå var det först i morse som bitarna föll på plats - när jag vaknade i det svarta, svarta PMS-hålet.
Jag avskyr verkligen mig själv när jag har PMS. Eller rättare sagt, jag avskyr den person som visserligen är jag kroppsligen, men som annars inte har många likheter med mitt vanliga jag. Personen som fräser, blänger och hugger på smågrejer. Personen som helst av allt vill vara själv, men som om hon lämnas ensam känner sig övergiven och ledsen och liten. Personen som har värk i huvudet och ont i magen och är trött.
Det bästa är att det är så tydligt när man lämnar det svarta, onda hålet. Plötsligt märker man att man kan andas och skratta igen. Och det brukar verkligen vara i ett specifikt ögonblick.
Jag längtar dit.