Idag är det sol igen. Vårens första engångsgrill och korv i bokskogen. Nya dynor på uteplatsen och en öl i eftermiddagsvärmen. Och ikväll blir det 30-årsfest.

Om någon så mycket som petar på mig idag börjar jag kanske gråta. Det är en sådan dag och jag vill bara sitta tyst på altanen och tänka 30-årskrisiga tankar ända tills någon kommer och ringer på dörren och ger mig massor av blommor och 10 000 kronor eller det räcker förresten med 1000 att shoppa kläder för och sen pratar vi och personen säger att det kommer att klarna, vad du vill, du är bra, du är bäst, man måste ha perioder i livet då allt inte är solklart och självklart, och förresten vad fin du är i håret, du är kanske den trevligaste och roligaste personen jag känner, vill du följa med på en rolig fest där alla dansar till klockan fem?
Och sen ska det kännas lättare.

Idag hade jag ett inspirerande och positivt möte med min handledare på Författarskolan. Vi kom fram till en väldigt bra idé som jag nu vrider och vänder på för att få in i manuset. Under tiden tvättar jag och luktar på den urgoda vårluften som sprider sig in genom köksfönstret. För övrigt tyckte handledaren att manuset är klart för inskick till förlagen så snart jag själv känner mig klar. Det vill alltså säga om max en månad. Huuuuuuuh......

Coffee machine and work mates, here I come. Ett nice sommarvikariat väntar på Hemmets veckotidning i mitten på juni!

Vi har ett problem.
Det började redan i Frankrike, men blev värre på vägen hem. När jag sen skulle packa upp väskorna mådde jag riktigt dåligt.
Det handlar om en böjelse Niklas har.
För korv. Som luktar sjukt illa och FÖRPESTAR NER ALLT FRÅN KOFTOR TILL KYLSKÅP MED SIN KVALMIGA SALAMIGORGONZOLALUKT.
Allvarligt. Det luktar gammal fotsvett. Jag tycker synd om min mjuka fina hallonyoghurt som inte kan annat än att stå och absorbera.
Nej, han får äta upp den när han kommer hem. En halvmeter fransk korv har ingen dött av.

Jobbar och läser i Katerina Janouchs bok "Relationer & sex" följande tips, under rubriken Relationsfällorna:

Undvik författare om du vill förbli gift. Bland författare är skilsmässostatistiken högst enligt statistiken (det ser illa ut för de flesta kreativa och fria yrken). Goda odds har man däremot om man gifter sig med en bonde eller en egen företagare. Dessa skiljer sig sällan.

Hepp. Undrar hur det funkar om man både är författare och egen företagare? Och, som jag, gift med en bondson?

Frankrike var fantastiskt, men nu har jag haft en exceptionellt skön eftermiddag i solen på hemmaplan. Efter ett besök hos frisören fikade jag på Kallbadhuset med slutet på "Bitterfittan" som enda sällskap. Och visst är det gott med franska baguetter, men en svettig ostfralla och bryggkaffe i doften av tång är snäppet bättre! Hoppas att jag känner för att återkomma till att skriva mer om Maria Svelands bok, den var tänkvärd på många sätt. Nu ska jag inviga uteplatsen också!

Det är tur att det åtminstone var sol när vi kom hem. Annars hade jag nog allvarligt funderat på att ta det vändande planet tillbaka. Kanske kommer ett mer detaljerat inlägg från vår helg i Frankrike sen, men just nu vill jag bara sitta och stirra in i de här bilderna. Medelhavet. Det värker i mitt hjärta.

Skulle kolla upp vilket år Persbrandt är född, för en detalj i boken, och konstaterade då att han hunnit göra väldigt mycket under sina år som skådis.
Bland annat teveserien "Nigger" från 1990. Så här står det om den på Imdb:

"Nigger is a dark comedy about a young couple who are going to be parents. When the child comes, there's a surprise."

Nigger. Dark comedy.
Det märks att allt det där är skrivet på 90-talet.
Nån som såg Nigger förresten? :-)

Idag känner jag mig lite sådär Emma Hambergsk eller Martina Haagsk. Ni vet sådana som skriver böcker mitt i allt annat kaos, bara för att det är så roooooligt! Redigerar boken så att jag glömmer äta lunch, värmer en chili left over på spisen, samtidigt som jag vispar ihop en morotskaka till fikan med väninnan och hennes bebis (1,5 år = fortfarande bebis?).
Fattas bara gummistövlarna och stadsjeepen och mannen som inte alls är så härligt jämställd som man tänkt sig. Och så de tre ljuslockiga, snoriga ungarna Love, Tove och Ove förstås.
Det är okej om ni inte hänger med. Jag bara svamlar.

Oj, vad trevligt de verkade ha det på den redaktionen. Nu vill jag plötsligt inget annat än att vara där i sommar. Tänk, ett riktigt jobb. Med riktiga arbetskamrater. Och kaffe från automat. Jag kan mycket väl tänka mig att pausa en stund från författandet för det. Nåja, vi får se hur det går. Nu närmast måste jag välja om jag ska ägna eftermiddagen åt fortsatt redigering eller om jag istället ska kasta mig över mitt Adlibris-paket med Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" eller Maria Svelands "Bitterfittan" (vilka spännande titlar...). Tala om i-landsproblem.

Om någon timme ska jag på en jobbintervju. Alltså inte en sån vanlig journalistintervju där det är jag som ställer frågor och någon annan som svarar, utan en anställningsintervju. Det är bara för ett sommarvik, ett textredigeringsjobb på en veckotidning, men ändå. Ska bli kul att se hur de har det i sin lilla arbetsvardag.
Kan inte minnas när jag var på anställningsintervju senast. De senaste åren har det ena jobbet mer lett till det andra, och så många år sedan var det ju faktiskt inte sedan jag började arbeta överhuvudtaget. Sex, tror jag.
Textredigering är det närmsta jag kan tänka mig att jobba som anställd journalist i sommar. Måste bara räkna över hur det funkar med CSN och företaget och vad jag ska göra till hösten och .... Nej, nu går jag dit och har det trevligt bara.

Något som inte är skrivlycka är bloggen. Den är patetisk. Men när boken är klar då ska jag bli kul online igen. Eller ännu hellre, i mitt verkliga liv.

Jag har skrivit om kapitel ett till fem och Lars känns nu äntligen som Lars hela vägen och jag känner mig helt hög av skrivlycka. Redigeringen är det absolut roligaste med boken hittills.

Inte igen

- Tjena, det är Roger från MTG!
- Hej?
- Hur är läget?
- Jo, bra tack.
- Tänkte kolla hur du har det med din mobiltelefon. Du är ju egenföretagare...
Nejnejnejnejnejnejnejnej.
Jag är förföljd. Snart börjar de väl knacka morse i väggarna också.
"___ _
_
_ ___ ___ ___ ", säger jag bara. NEJ.

Jag har tänkt att jag ska skriva om de allra första sidorna i romanen. Det är ganska mycket ångest i det. De är ganska betydelsefulla, typ mest betydelsefulla i hela boken. Avgörande för om förlagen kommer att läsa vidare. Nu ska jag ta tag i den ångesten. Rent logiskt borde de bli bättre nu än för ett halvår sedan. Jag har ju trots allt lärt mig lite på Författarskolan.

Jag är inte intresserad säger jag ju!

Okej, nu ger jag upp. Om ni vill mig något hemma får ni ringa på mobilen. Som dock inte har någon täckning i lägenheten. Men ändå. Skicka ett sms. Använd röksignaler. Kom förbi. Jag slutar i alla fall härmed med att svara i old school-telefonen. Aldrig förr har jag avskytt en hel yrkeskår så intensivt som telefonförsäljarna. Och JA - jag har anmält oss till nix-registret, men inget hjälper. Så hej from now!

Trodde för ett ögonblick att jag gillade The Arks schlagerlåt trots allt, ända tills jag lättat upptäckte att det var Mikas "Grace Kelly" istället. Puh!

Att våga för att vinna

Det coolaste jag vet är människor som vågar ta tag i sitt eget öde, som inte bara går och väntar på att det ska ske förändringar eller att någon annan ska ta tag i livet åt dem (den kategorin människor är det absolut ocoolaste jag vet!). Den senaste i raden av modiga människor är definitivt min brorsa Mikael. Jag vet inte hur mycket av storyn han vill att jag berättar, men i stora drag handlar det om att han träffade en tjej, lekte detektiv för att få tag i hennes telefonnummer (han visste inte ens vad hon hette) och igår var de tydligen ute och käkade middag. Vet inte hur det gick, och det spelar egentligen heller ingen roll, det som gör mig så stolt är att han vågar chansa och att han är en sån som anstränger sig. All cred.

Hehe

Någon som kan gissa vad det här är?

(Det gör inget om inget förlag vill ha boken, du får vara stolt ändå. Det gör inget om inget förlag vill ha boken, du får vara stolt ändå. Det gör inget om inget förlag vill ha boken, du får vara stolt ändå. Det gör inget om inget förlag vill ha boken, du får vara stolt ändå.)

Jag är verkligen extremt obekväm med döden. Kan inte föreställa mig hur det kommer att bli att tvingas leva utan någon av alla dem jag vant mig vid att ha omkring mig. Niklas är däremot väldigt laidback och tycker att jag överdriver när jag varje kväll tvingar honom att lova att köra försiktigt till jobbet och se sig om ordentligt när han går över vägen. Fånigt, jag vet, men inte lika fånigt som att jag får panik om han säger "hejdå" istället för "godnatt" när vi släcker lampan för att sova (detta tvångsbeteende minns jag även från när jag var liten).
Överhuvudtaget ogillar jag att prata om tiden som ska gå och mitt allra värsta är kommentarer som den här, som Niklas sa ikväll:
- Om jag köper en skjorta nu så kan jag i princip ha den varje jul tills jag dör utan att den blir sliten. Att använda en skjorta 40-50 gånger är ju inte särskilt mycket.
Han säger det på skämt, men jag får genast en grym klump i magen. Han ska ju leva för evigt!
Jag minns hur det var precis när vi träffades. Vet inte var han fick det ifrån, men när vi pratade extrajobb sa han att han funderat på att bli väktare. Väktare! Den lille! I uniform, med hund och batong och sitt ömtåliga skinn, ensam ute på nätterna på öde fabriksområden. Tack och lov stannade det vid en tanke (annars hade jag garanterat sett till att det gjorde det!).
Varför jag börjat tänka på det här? Det är något hemskt program om cancer på teve och så var det någon kursare som skrivit något sorgligt...

Kung Lars

Idag lyssnar jag bara på Winnerbäck. Det är inte så bra för skrivandet. Jag måste stanna upp hela tiden och bara ta in det mäktiga. Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Jag älskar verkligen Winnerbäck.

En sten från axlarna

Han var snäll, ekonomen, och jag kände mig ändå ganska duktig. På två timmar (inklusive fikapaus!) var vi klara och nu känns det som jag kan flyga. Flyga!

Att deklarera sin okunskap

I morgon ska en ekonom titta på mitt första halvår som egenföretagare: kvittona, bokföringen och alla de andra papperna.
- Skriv ner alla frågor du har, sa Niklas mamma som varit snäll nog att fixa det här mötet.
Det är bra, mycket bra, men frågan jag brottats med hela kvällen är: Exakt hur dum i huvudet får jag låta? Utan att avslöja allt för mycket av min okunskap kan jag säga att jag målat med den breda penseln när jag skissat på mina frågor. Rollern.

Guldkorn & små smulor

Läser inlägget från igår och skrattar lite åt kontrasten lyxbrunch vs. brödbak/storkok. Men så är det ofta nuförtiden: extrema snåldagar varvas med mer guldkantade happenings. Och om man tänker positivit på det är det nog ganska bra, det är faktiskt ganska mycket onödigt man köper när man har mycket (nåja, "mer" i alla fall) pengar.
En stor lyx i år år bröllopsresepengarna vi fick när vi gifte oss. När det känns trist att behöva trolla med konserver och andra skåpvärmare för tredje dagen i rad (faktum är att det sällan känns särskilt trist, mer som en utmaning - åtminstone är det det jag försöker intala Niklas) kan man alltid tänka roliga resor som komma skall (vilka alltid inkluderar god mat, no matter what).
Redan nästa helg, alltså den 24-27, åker vi till Provence igen. Jag vet - men de hyperbilliga biljetterna går inte att motstå. Dessutom ska boken vara klar då och även om det blir hej och nej tack (och mentalt självmord från min sida!) från förlagen måste man få fira att man faktiskt rott ihop en hel roman. Egentligen skulle förstautkastet varit klart först i början på april och vår påskövernattning på Karlaby kro (också en bröllopspresent) med Celia och Patrick, men redigeringen och petandet kommer ju också att ta tid.
Slutligen pratar vi om att hyra en stuga en helg i slutet på april, också med C&P och ett par till. Lyx, visst, men också mycket rotfrukter och hembakat bröd däremellan. Delar gärna med mig några av mina grymmaste snåltips (blir det för snusförnuftigt, please, stop read):

1. Samåk. Jag åker med Niklas till och från skolan. Det blir långa dagar, men jag får också sjukt mycket gjort. Dessutom sparar jag 70 spänn i tågkostnad varje dag.
2. Köp produkter på Apoteket. Min bästa ansiktscreme ever kostade 40 kronor. Och då har jag ändå jobbat på tjejtidning.
3. Ta med matlåda till jobbet. Det är inte jobbigt att laga lite extra mat på kvällen. Det är jobbigare att ha 1 000 kronor mindre att lyxbruncha för i månaden.
4. Låna böcker på biblioteket. Visst, böcker är inte särskilt dyra, men emellanåt glömmer man att det på biblioket finns allt, inklusive alla de senaste tidningarna.
5. Starta ett företag 1. Om du är lika nojig - och rädd för skattesmällar - som jag kommer du inte att våga ta ut några pengar i lön och har därmed startat ett hyfsat sparande. Alla pengar kan ju för guds skull inte ätas upp av skatter och egenaavgifter i deklarationen.
6. Starta ett företag 2. När ens intresse också är ens jobb är det mycket bra/kul man kan betala med det man tjänat på företagandet. Papper, anteckningsböcker, böcker, datorprylar...
7. Baka bröd. Även om man bara köper färdiga mjölmixer blir det mycket billigare. Dessutom doftar det mycket godare...
8. Bli författare. Ingen förväntar sig att du ska klä dig i de senaste trendplaggen.
9. Närma dig 30. Ingen förväntar sig att du ska klä dig i de senaste trendplaggen.
(Punkt tre är svårast för Niklas att ta till sig, punkt åtta och nio upprepar jag likt mantran för att de ska sjunka in.)
Over and out.

Spannmålsbrunch & spontanprosa

Söndagen fick en smashing start. Hilton har börjat med lyxbruncher och efter två veckors väntetid hade vi fått bord med Celia och Patrick. Sörjer dock lite att jag är en sån sucker för tråkvanlig mat: yoghurt, bröd, ost, gurka... Det naturliga hade ju varit att slå sig lös på ostron och musslor, chokladfondue och små söta bakverk, men det är precis som om jag har en inre spannmålskvot som först måste fyllas för att jag ska vara nöjd. Men gott var det och roligt hade vi. Gå absolut dit om ni kan!
En liten promenad senare tog vi en power nap för att sedan städa, baka bröd, göra storkok och fixa med företaget. Nu ska jag intensivt fundera på vad jag ska skriva om i nästa veckas övning. Är inte så förtjust i uppgifter där vi ska ska skriva i en särskild form, särskilt inte när det känns som en form jag aldrig skulle använda mig av annars. Nu är det Jack Kerouacs "spontanprosa" vi ska inspireras av och pressa fram något som känns som "jazzmusikens improvisationer". Det är dock sista övningen före skrivveckorna som ska ägnas åt projektet. Ska försöka städa undan övningen i morgon för att sen kunna gå upp helt i det sista på boken.Kanske tur att det är spontanprosa vi ska skriva, då kan i alla fall ingen anklaga en för att det låter hafsigt och pladdrigt.

Idag har vi varit i Båstad och hälsat på Martin. Radioskolan hade öppet hus och han var clown. Fråga mig inte varför. Men söt var han och kul var det att se stationen och alla hans klasskompisar. Ikväll dricker vi vin och lyssnar på Placebo. Det är grym nostalgi.

Att spara till ett svärd

Vi sitter framför Kill Bill på teven.
Niklas: - Jag hoppas verkligen att jag kommer att äga ett riktigt samurajsvärd någon gång.
Jag: - Vad hindrar dig?
Niklas: - Det kostar flera tusen.
Jag: - Vad hade du valt då: att köpa en designerstol eller ett samurajsvärd?
Niklas: - Man skulle få typ fyra designerstolar för samma pris som ett samurajsvärd.
Jag: - Shit, hur dyrt är det egentligen?
Niklas: - Man kan nog få ett billigt för en fem-sextusen, men ett riktigt kostar typ 100 000.
Jag: - 100 000? Jag är ledsen men du kommer aldrig att få äga ett samurajsvärd. Bara om du typ sparar en krona om dagen så att det inte märks.

Det är tur att vi inte lever i 273 år. Jag hade verkligen inte kunnat komma fram till var vi skulle förvara det där svärdet.

Sex saker

Nehej... Inte den här gången heller. Jag bloggutmanar därför mig själv.
Sex egendomliga/underliga saker om mig, voilà:

1. En av mina absolut högsta njutningar är att rycka bort hårstrån med pincett. Ibland, när det är tillräckligt grova hårstrån, till exempel någon millimeter utanför Niklas skägg, går det lika bra med fingrarna. Tycker jag. Inte han.
2. När jag cyklar på motionscykeln, snabbt snabbt snabbt till Scooters Call Me Manana, brukar jag blunda och låtsas att jag springer i tunnlar och duckar för pistolskott i ett dataspel. Trots att jag avskyr dataspel.
3. Varje gång jag stoppar ner linserna i burken utan att rengöra dem, tänker jag: Imorgon ska jag börja.
4. Ibland när jag går på stan är jag rädd att jag ska möta en reporter som vill göra ett streetstyle-reportage. Inte för att jag på något sätt tror att jag ska bli utvald, utan för att det hade känts så fattigt att alla mina plagg är från H&M.
5. När jag tänkt något riktigt elakt om en person brukar jag alltid känna mig tvungen att säga "nej, förlåt mig gud" inombords, trots att jag inte alls är religiös.
6. Jag tror på allvar att jag skulle bli händig om jag fick flytta till ett ruckel på landet.

Om ni vill så får gärna Micke, Martin, Jennie, Monica, Line och Lotta berätta sex konstiga saker om er själva.

Blajblaj - blä!

Jag är ingen särskilt högljudd person. Skulle inte säga att jag är blyg, jag bara gillar inte att prata i onödan. Har jag något jag vill ha sagt säger jag det, annars inte. Kvalitet framför kvantitet, allt det där. Något hårddraget.
Kanske är det därför jag är extremt allergisk mot människor som är precis tvärtom. Som brer ut sig - häller ut sig - trots att ingen bett om det. Som älskar att säga sin mening, trots att det inte är något vi inte har hört förut. Pratare för pratandet skull, tyckare enbart för själva tyckandets skull. Jag mår verkligen dåligt bland sådana människor. Känner hur det bubblar i mig av ilska och irritation. Hör de inte själv hur banala och tröttsamma de låter? Det brukar även vara samma sort som blir ännu värre när de är dricker sprit.
Och please, gör ingen överdriven tolkning av det här. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Den här personen läser ändå inte bloggen.
Annars.
- Ja, vi har - som sagt - haft lektion idag.
- Jag har gjort en kort intervju med en kock. Ska skriva matsidan i Hennes under några nummer, och det är verkligen kul att ta upp det igen. Skrev ju matsidan i Solo när jag jobbade där och det har visat att några av mina gamla kontakter fortfarande är kvar på sina jobb. Kanske inte så konstigt egentligen, men kul att höra från dem.
- Jag har stekt sill.
- Jag har läst ut Conny Palmqvists nya Två hus vid slutet av en väg. Bra och gripande, men inte lika stark som fantastiskt sorgliga Hejdå, allihopa.
- Jag har för första gången på säkert femton år köpt ett nummer av min absoluta tonårsfavorit Starlet och det kommer säkert att bli fler gånger - superdupertjejen Jennie är ju ny redaktör där nu.
- Jag har lyssnat på Lisa Miskovsky. För tusende gången.

It's the final countdown

Shit, vilken produktiv dag. Detta trots (eller på grund av?) att jag vaknade med huvudvärk och lite allmän deppkänsla. Det kunde ju liksom bara bli bättre. Nu är det bara två kapitel kvar. TVÅ KAPITEL. Sedan ska den fram. Slaktarkniven. Och det fina sandpappret. Det ska bli roligt. Det också.

Everyday life

Jag är ledsen för det här med bloggandet, men jag har verkligen ingen inspiration när det bara är en dag "som alla andra". För att ni ska förstå vad som menas med det - och för att ni ska ha ett blogginlägg att kunna klicka upp när abstinensen blir för stor (duh!) - kommer här en summering av en helt vanlig vardag.
05.50 Min mobil ringer. Jag ligger kvar och försöker vänja mig vid tanken på att gå upp tills Niklas telefon ringer klockan sex.
06.00 Jag duschar, sminkar mig, tar på mig morgonrocken och undrar "Är du vaken, Niklas?" på väg ut i köket.
06.30 Jag skalar ett äpple, hackar det i småbitar och kokar det till gröt med havgregryn och vatten. Häller upp ett glas juice. Brer några lunchmackor och stoppar i en låda.
06.40 Läser Sydsvenskan. Niklas kommer och börjar plocka fram sin frukost.
06.55 Jag diskar och går för att klä på mig. Niklas sätter sig och spelar dataspel.
07.20 Jag packar ner datorn, sladden, hörlurarna och lunchlådan. Klär på mig ytterkläderna.
07.25 Niklas ansluter. Jag undrar om jag dragit ut strykjärnet och är tvungen att kolla. Passar på att checka spisplattan samtidigt.
07.30 Vi går till Mästerlivs. Niklas köper en färdigrätt till lunch. Jag köper en drickyoghurt, smak Kärlek. Ett paket tuggummi ungefär var tredje dag.
07.35 Vi hämtar bilen ur garaget. Niklas kör. Vi lyssnar på någon bränd skiva i bilstereon.
07.50 Niklas släpper av mig utanför skolan.
08.00 Jag sätter mig i caféet som ännu inte öppnat. Läser igenom och petar i det jag skrivit föregående dag.
08.55 En kö bildas utanför biblioteket. Jag samlar ihop mina grejer och ansluter.
09.00 Biblioteket öppnar. Jag lägger min jacka på "min plats" - en fåtölj på andra våningen med utsikt över caféet och entréen.
09.05 Jag går ner igen och dricker en kopp kaffe.
09.15 Jag börjar skriva.
11.00 En kursare som också brukar sitta på biblioteket och skriva kommer. Vi pratar lite.
12.15 Jag går ner och köper en Cola och smugglar upp den i väskan.
12.20 Äter mina medhavda mackor och snackar bort en stund.
13.00 Skriver, skriver, skriver.
16.30 Jag ringer Niklas och kollar läget.
17.15 Antingen åker jag med Niklas hem eller så tar jag tåget.
18.00 Kollar posten. Tar fram något att tina ur frysen.
18.15 Cyklar på motionscykeln eller lagar mat. Niklas kommer hem och spelar dataspel eller lagar mat.
20.00 Jag surfar, läser, lyssnar på musik, chattar på msn, skriver, diskar och äter frukt. Niklas spelar dataspel eller gör något annat med sin dator, diskar och lyssnar på musik.
22.30 Jag släcker ner. Gör mig i ordning och går och lägger mig. Niklas ansluter.
23.00 Vi somnar.

Jag vet, det låter sjukt tråkigt. Men det är det vanligtvis inte. Det är bara vanlig vardag.

Lördag i lyan

Idag skulle vi ha varit på två bjudningar. Först en som fick ställas in på grund av vinterkräksjuka och sen en som avblåstes för hosta i kombination med för lite sömn. I båda fallen var små barn inblandade. Så nu har vi mer eller mindre ofrivilligt kollat på schlagerfestivalen istället (Niklas = mer Jag = mindre). Dessutom har jag vunnit femhundra kronor.
- Klart att Uggla går vidare. Tänk alla halvfulla killgäng som sitter hemma och förfestar och hetsar varandra att rösta. Jag kan sätta 50 spänn.
- Inte mot en gammal schlagerräv som Nanne. 500 spänn!
Tack. Ibland är jag glad att Niklas är mer av en spenderare än jag.
Ibland är det tråkigt att vi har delad ekonomi.

Blast from the past

Minns ni tjejen jag träffade i Frankrike, som jag googlade upp och skrev ett brev till nu, sju-åtta år senare? Idag kommer hon hit och äter lunch!

Att ge lillfingret

Oh, nej. Jag har gjort det igen.
Hon ringde förra veckan och lät för en gångs skull smart. Påläst och övertygande.
Jag lyssnade och lovade prata med min man.
- Javisst, återkom du. Om en vecka blir bra. Vi ska fundera och kika på er hemsida.
Och så ringde hon nu igen. Den här gången skrattade vi till och med. Flamsade. Kändes nästan som gamla kompisar.
- Nej, vi har inte hunnit titta, men om du orkar kan du ju återkomma om någon vecka igen.
Nu undrar jag vem det var som sa det? VEM? Jag, Linda, telefonförsäljarhataren som brukar snäsa av allt från Telenor till Cancerfonden inom 30 sekunder? Linda som trodde att hon lärt sig en läxa med Kent?
Nej, nu var det plötsligt Linda som plötsligt älskar Vattenfall, som tror att hon kan spara flera hundralappar i kvartalet bara hon orkar göra det som ingen annan i Sverige orkar, nämligen att sätta sig in i vilket elbolag som har förmånligast avtal.
Men nu får hon stå sitt kast. För nu ska hej-och-skratt-och-vad-vi-har-kul-tjejen ringa om en vecka igen. Tror att vi måste ändra samtalsfördelningen här hemma. Hädanefter får Niklas svara tio av tio gånger istället för, som nu, nio av tio.