Snyltbloggare

Ibland tänker jag på hur mycket man egentligen kan hinna på en dag - en dag som man normalt bara spenderar vid sitt skrivbord på jobbet. Till exempel kan man stiga upp på morgonen och tio timmar senare vara i Kina. Så var det för några månader sedan. Då låg det otroliga inte i hur mycket vi hann göra, utan snarare i hur långt vi hann komma.
Idag tog vi oss inte så långt bort, närmare bestämt bara ett par gator. Men vad vi har hunnit med! Flytt ut, flytt in, två besiktningar och en storstädning. Något att tänka på de dagar man inte ens pallar dammsuga köksgolvet.
Jag är verkligen kär i nya lägenheten, trots alla borrhål och överflödiga möbler. Ska bli så mysigt och kul att gå här och fixa. En stor bonus är att vi - tack vare någon annan på gården - kan använda internet innan vi fått vårt eget bredband. Ibland är det härligt att vara snyltgäst!

Från Svensson till...

... Milvin
Linda Milvin
Linda Milvin-Göransson
Plötsligt ser det jugoslaviskt ut...
Av alla namn i världen. Sa någon beslutsångest?

Breda bandens bekymmer

Får lite panik när jag tänker på att vi kanske inte får bredband på flera veckor i nya lägenheten. Får Word-skriva mina inlägg på kvällarna och sen smygblogga in dem på mornarna på jobbet. Och värre problem kan man ju faktiskt ha.

Praktikantens klagovisa - och min!

Har tänkt lite på det här med att ta för sig de senaste dagarna. Hur viktigt det är.
Idag slutade en praktikant som varit på tidningen i åtta veckor. En speciell kille, men ett roligt tillskott på redaktionen. I en kort, spontan utvärdering med chefen beklagade han sig över att ha haft lite att göra de sista veckorna och i hans blogg kunde jag senare läsa följande: "I ärlighetens namn hade jag gjort större nytta någon annanstans. Att sitta och rewrita pressmedelanden och rafsa i hop småintervjuer hör inte till journalistikens bättre uppgifter. Praktikjobb i media är gratisjobb med liten utsikt till lönsamhet."
Jag blir faktiskt lite konfunderad. Killen har fått uppgifter, både utan att be om det och när han har frågat. Stora som små. Vid något tillfälle beklagade han sig dessutom över att "det kändes lite mycket".
Uttryck som "rewrita pressmeddelande och rafsa ihop småintervjuer" gör mig nästan arg. Att göra mindre intervjuer hör till jobbet, liksom att förmedla nyheter till läsarna. Och i ärlighetens namn (för att använda ett av hans egna uttryck) kommer han snart att upptäcka att få journalister har tid att prata 45 minuter med en kändis/författare/dietist/ när det hela ska resultera i fem korta frågor på en plocksida.
Vi har haft många praktikanter under mina år på Hennes. Jag begär absolut inte att man ska tycka att det är de roligaste veckorna i ens liv, men jag förvånas över att inte fler tar chansen att göra avtryck. Visar vem de är, vad de kan och framförallt vad de vill. Man behöver inte vara en urduktig journalist när man börjar - och inte ens när man slutar - men bara genom att sitta i ett hörn och vänta på kommandon och uppgifter att pliktskyldigt utföra, det för en knappast framåt i utvecklingen. Fråga! Kräv feedback! Be om tips för din fortsatta utbildning/karriär!
Nyfikenhet, framåtanda och en vilja att lära - vill du bli journalist klarar du dig knappast utan de egenskaperna.
Jag må se upptagen ut (vilket jag oftast är) men jag har alltid tid för de som brinner för något. Skrik och klaga om jag inte tar mig tid genast - men snälla, gör det inte in en blogg när du slutat.

Dagens klyscha

"Man borde verkligen göra en sån här städning en gång om året!"
Bevingade flyttstädningsord.

Lämpligt för olämpliga dagar

Så var det det där med att bli sjuk när det minst av allt är lämpligt.
Greps av supermagont vid frukosten som slog över till frossa, huvudvärk och yrsel. Motade bort alla tankar på jobbmåsten och uteblivna tusenlappar och tvingade mig själv att stanna hemma. Försökte se det som en investering i mig själv och ett måste för att jag ska klara onsdagens flytt.
Sov fram till klockan ett. Åt en macka. Var för matt för att kunna koncentrera mig på en bok, är för ointresserad av teve generellt och idag för seg för att lista ut hur man får fram en film ur Niklas dator. Och med ett hem nedpackat i kartonger och papperspåsar fanns inte mycket till annan underhållning, förutom det som låg överst och synligt i papperspåsarna. Gamla, lästa böcker. Linda Skugges senaste bok, som jag aldrig ska läsa, fem avskyvärda sidor räckte. Och en ljudbok, Skam av Karin Alvtegen. Har bara gett mig på ljudböcker två gånger tidigare - en gång med Niklas (båda somnade på grund av uppläsarens monotona röst, plus det faktum att det var en bok av en pretentiös Nobelpristagare) och förra sommaren i bilen på väg till Frankrike (fyra personer som är uppspelta inför en roadtrip kombinerat med en sävlig norrlänning i Familjegraven - ingen bra match). Alltså kände jag mig inte så motiverad. Men det har varit en perfekt sjuksysselsättning. Faktiskt. Precis så lugnt och icke-hysteriskt som jag behövde och en helt okej story med intressanta karaktärer. Har lyssnat fyra timmar hittills, men snart är det kväll och Niklas kommer hem och jag måste försöka kravla mig upp för att hjälpa till med att torka ur skåp och hyllor. Det känns sorgligt att det förmodligen kommer att dröja till jag blir tillräckligt nedvarvad och icke-rastlös för att kunna ta till mig de sista fem timmarna.

Insikter

Helgen har bjudit på en del insikter. Till exempel...
... gjorde inte flytande havregryn i bubbelpoolen min badhusfobi mindre. Hur gärna jag än vill slappna av och njuta kan jag inte sluta tänka på hudavlagringar och annat kroppsligt. Sju-åtta personer i ett nio kvadratmeters halvdjupt badkar med ljummet, småbubblande vatten KAN inte vara helt kosher.
... är en spa-eftermiddag utan behandlingar som ett lyxrestaurangbesök utan käk.
... är fem rätter MYCKET mat.
... kan jag nog alltid få plats med mer sparris, hur mätt jag än är. Och svensk färskpotatis.
... kan man åka till Bjärehalvön - i strålande solsken - utan att ta en promenad vid havet.
... ska man klä upp sig om man går på restaurang med småbarnsföräldrar. Och annars också. Egentligen. Har totalt tappat finklädeskonceptet. En ögonskugga gör ingen fest.
... är det lyx att gå på restaurang med småbarnsföräldrar. Härligt att inte vara ensam om att vara trött vid 23.
... är katrinplommon alltid ett roligt samtalsämne.
... kändes det lite familjeavundsjukt att C & P skulle åka och hämta sin son som sovit över hos sin mormor för första gången idag. Våra vänner. Föräldrar. Stort.
... kan det nog bli fint med ett helt vitt sovrum i nya lägenheten.
... har de jättestora målardukar på Bauhaus för bara 130 kr/st.
... hade jag glömt hur tråkigt det var innan Niklas införde dataspelsförbud för sig själv och hur trist det är när han nu hävt det. Jag är nu tillsammans med en stenstod i hörlurar. Igen.

Fem önskningar

1. Sol
2. Lunch utomhus
3. Spa-softande
4. Mysigt hotell vid havet
5. God middag
Idag får jag alla uppfyllda!

Betyg 2

Jag mindes plötsligt varför jag slutade läsa Da Vinci-koden efter bara 30 sidor. Jag har ju aldrig gillat religiösa mysterier, hemliga nycklar och dammiga luntor. Inte heller i filmform. Uppenbarligen. Två timmar och tjugonio minuter var lååångt...

I-landsproblem

Idag har jag betalt min första hyra till frilanskontoret jag ska jobba från när jag slutar sista juni. Var tvungen att ta platsen en månad tidigare, men det blir nog bara finfint eftersom det är lite osäkert huvuvida vi får bredband direkt i nya lägenheten. Trodde inte att bredband var något man "får se om man får" år 2006, men tydligen hade Bredbandsbolaget "fullt" borta på Grynbodgatan. Annat var det i Kina, hos Lotta och Björn. Där tog det två dagar att få internet, men så hängde det också sladdar lite slarvigt överallt på gatorna.


Packningen ligger nu väldigt bra i fas, det är i stort sett bara grejer vi behöver använda fram till onsdag morgon kvar att packa ner. Ska bli väldigt skönt att åka till Torekov på lördag, charmfaktorn på flyttkartonger är inte särskilt hög. Min största fråga just nu: När kan man börja städa utan att det hinner bli smutsigt igen? Putsa fönster? Så som det regnar just nu är det nog bättre att vänta.
Väggen i vardagsrummet är fortfarande ett orosmoln på vår flytthimmel. Väven under färgen slätade trist nog inte ut sig och när Niklas börjar prata om "polacker" förstår till och med jag allvaret... To be continued...

Och Jesus for till himlen...

På Kristihimmelsfärdslediga programmet stod igår: Målning av vägg (minst två gånger), nedpackande av kläder, utrensning av byrå och vind, handling av rengöringsprylar, middag och Da Vinci-koden (jag vet, den ska vara dålig, men jag hör till dem som inte läst boken och jag har därmed inga förväntningar).
På Kristihimmelsfärdslediga programmet står idag: En sjuk Niklas sovande i sängen...
Avklarat av ovanstående: Inget

När rätt blir fel

Apropå det jag skrev om karnevalen. För er som inte känner mig och/eller inte greppar ironi; jag är 28, inte 40. Nästan alltid, utom i karnevals- och studentnationssammanhang.
Ibland blir jag till och med yngre än 28. Som igår. Då var jag inte mer än nio, tio år gammal. Åtminstone för en kort stund. Vi hade 80-talsfest på jobbet och "alla" var där – såväl korsordsmakare och redigerare på Hemmets Journal som ekonomer och hela King-redaktionen från Stockholm. Och så vi – en minimerad skara på fyra från Hennes. Lyckades lämna tidningen till tryck i perfekt tid för att byta om till festen och även om vi inte – till skillnad från 45+ på Hemmets Journal – har nostalgikartongerna fulla av axelvaddar, blå pumps och neongula sjalar, lyckades vi ändå få till en schyst 80-talslook, lite à la Tjenare kungen. Nitar, Converse, färgglada toppar, glitterögonskugga och massor av hårspray.
Visserligen en halvtimme försenade, men nöjda rusade vi upp på femte våningen och rakt in i minglet. Som var väldigt svart. Och högstövlat. Och finfrisyrat. Här och var skymtade en cerise liten näsduk i kavajfickan, någon hade bytt det bruna, breda bältet i midjan mot ett vitt, men annars var det tomt på spår av 80-talet. Utom just då på översta trappsteget. Där stod vi – som två lysande neonfigurer – och det som nere på redaktionen känts ”så rätt” hade plötsligt förvandlats till ”så fel”. Vi hade hamnat på den sortens maskerad; festen där man antingen fin-klär-ut-sig med små snygga detaljer eller inte klär ut sig alls. Alltså inte festen där man kör hela 80-talet i en mixer och tänker ”flest crazy prylar vinner”.
Men det hela repade sig snabbt, längre in i matsalen dolde sig nämligen ett gäng med storskjortor, leggings, fula glasögon och blå mascara och snabbt förvandlades vi från osäkra små mellanstadieungar i fel märkeskläder till ”vi som i all fall vågar bjuda på oss själva”. Här spelade nog också drinkarna en viktig roll. Fem (eller sju eller tio?) Getingar senare hade det hela förvandlats till en superfest med såväl fulla chefer och bekräftelsekåta 40-åringar som karaoke och underbar nostalgihårdrock på dansgolvet. Precis som en personalfest ska vara.
Idag var det väldigt många som åt hamburgare nere på Ekmans.

Sömnsjuk?

Skulle bara lägga mig och vila ögonen en stund vid 18.30-tiden. Vaknar nu 23.30 - fem timmar senare - och är fortfarande trött! Visserligen hade vi 80-talsfest på jobbet fram till sent igår natt, men fem timmar! Tsetseflugan - har den flyttat Skåne?

Tant Linda & Långa Farbrorn

För er som missat det - igår fyllde jag 40 år och tog mig till Lundakarnevalen för att fira det. Tillsammans med min jämngamle partner stod vi och smuttade på varsin burköl i ett tält som luktade gammalt militärläger och såg ut som en yngre version av Big Brother. Det enda som fattades var de gula täckjackorna med trycket "Morsor och farsor på stan". Inte ens det faktum att jag fick visa leg när vi gick in (studenten i dörren måste antingen ha varit full själv eller pluggat sig sjukt närsynt) kunde uppväga känslan av att ha passerat bäst-före-datum. Tydliga tecken på detta:
- Karnevalsölen smakade äckligt blaskigt. Inte en enda gång snuddade tanken vid "billig fylla".
- Tacotallrik för 30 spänn fick mig inte att tänka "gud vad studentikost, härligt billigt" utan snarare "gud, hur kan de laga mat i den här lervällingen/fyllelukten/bakteriehärden?"
- Jag kände mer samhörighet med de patrullerande poliserna än med de tio år yngre tjejerna i tältet.
- Jag ville gå innan bandet i svarta skinnjackor, svarta luggar och svarta låtar ens börjat soundchecka.
- Jag tänkte: "Hur kan så många vara så fulla en söndagkväll? Har de ingen skola att gå till? Jobb att sköta?"
Trevligare, men inte så mycket äldre människor, blev det uppe på Sydskånska. Förundrat drack vi oss halvfulla på 35-kronorsdrinkar i plastglas (mycket sockerdricka, ännu mer starksprit - här HANN inte tanken snudda vid "billig fylla") medan vi betraktade utbytesjapaner på speed och indiesöta genusvetensksapsstudentskor som dansade i väntan på att David & Citizens skulle gå på scen.
När de väl gjorde det, vid 24-tiden, hade de redan tappat en del av stjärnglansen genom att gå omkring på dansgovlet innan konserten. Sett ut som vanliga människor, till och med med inträdesarmband om handlederna. Att synthen strulade vid första låten, att lokalen var så liten att man kunde ta på deras UFF-tröjor (och nervositet) gjorde att de kändes mer som ett amatörmässigt källarband än de stora stjärnor de alltid varit på min pophimmel.
Synd.
Slutligen, fem tecken på att jag inte längre är 18... eller för den delen 23:
1. Betalade 190 kronor för taxin hem till Malmö, men hade kunnat pröjsa 390.
2. Huvudvärken klockan sex i morse var inte ett kvitto på en lyckad kväll, bara ett stort jävla hinder en lämningsdag.
3. Träningsvärken i ena vaden betydde inte att jag befunnit mig i den dansande frontlinjen - bara att jag stampat takten till låtarna och därmed tränat mer än jag gjort totalt de senaste tre månaderna.
4. Jag åt inte en fet burgare till lunch, utan en upptinad moussaka från Weight Watchers.
5. Ingen på jobbet (Jennie-sweetie undantagen) känner till David and the Citizens.

Modeller & flyttmeck

Idag hade vi casting i Hennes modell 2006 på Triangelns köpcentrum i Malmö.
Jag är faktiskt ärligt imponerad av vilket självförtroende många människor har. Det var verkligen alla sorter som anmälde sig - från uppenbart vackra 18-åringar till 45-åriga vitryska kvinnor på Sverige-besök som såg det hela som en kul grej.
I övrigt har det inte hänt så mycket. Niklas gick runt med en Securitas-vakt och samlade in pengar på Lundakarnevalen medan jag var på Triangeln. Ikväll har vi käkat, börjat packa och fixa med fototapeten. Imorgon blir det Hornbach och mer flyttbestyr. Och David and the Citizens!

Icke trovärdig Trötter

En av mina allra vanligaste fraser är: »Jag har aldrig varit så trött.« Var jag lägger tyngdpunkten skiljer sig från dag till dag - ibland är det på "har", ibland på "aldrig" - och de som känner mig har lärt sig skilja på graderna i helvetet. Ett problem uppstår dock när jag VERKLIGEN aldrig har varit så trött - när jag knappt kan hålla ögonen öppna och varje tanke känns som inbäddad i bomull, eller ännu värre, taggtråd.
Det blir lite som "vargen kommer".
Just nu skulle jag till exempel ha suttit lagom karnevalsöl-full på ett spex i AF-borgen tillsammans med Niklas och hans kollegor, men bara tanken på att ta tåget till Lund efter jobbet gjorde mig svimfärdig och yr. Ringde honom vid lunch och förklarade att jag var "så trött som jag aldrig har varit" (en variation på samma tema) och frågade om han fortfarande skulle älska mig om jag valde bort karnevalen för en kväll i soffan. Så klart var han världens sötatste och hade inget emot att jag stannade hemma.
Kände dock att trötthetsfrasen snart har gjort sitt, att den inte längre funkar som det tunga argument den faktiskt då och då är. Jag medger att jag kanske använder den lite för ofta, i synnerhet i Niklas närvaro, där jag varken behöver tänka på att uppträda artigt eller särskilt genomtänkt. Och även om jag faktiskt oftast ÄR trött (tips på bot, någon?), så hade jag inte behövt ta till starka ord som "aldrig" eller "någonsin" så ofta.
Det ställer nämligen till problem vid sådana här tillfällen. När jag känner mig som en lögnare eller smitare eller - ännu värre - spexhatare (vilket jag också är, men det hade inget med saken att göra) istället för en trovärdig Trötter. Hädanefter ska jag inte dra ner på antalet "jag har aldrig...". Problemet är ju bara att jag oftast är precis så där trött...

Hilton-häxan

Tjejkvällen på Brogatan blev istället en tjejkväll på Hilton. Hamburgare istället för oxbringa. Nästa gång ska vi boka Brogatan minst en vecka i förväg för att slippa ett "nej, det är fullt, men vi har ett par platser vid nio...".
Då slipper vi också den spydiga servitris som ikväll skulle kommentera att "det där gick ju snabbt att få ner" när hon tog våra tallrikar och, som om inte det var nog, skulle lägga till ett "och det är ju stora portioner också!" för att riktigt visa på hur grova och gromsiga hon tyckte att vi var. Undrar om det är en strategi hon kör på andra kunder också:
- Den champagnen svepte du fort. Och full blev du också!
- Ska du betala notan? Du ser inte så tät ut!
- Är han verkligen din pojkvän? Du skulle kunna få någon mycket snyggare.
- Rött vin till fisk? Häller du salt på efterrätten också?
Nej, servitriser ska hålla sig ifrån tyckande och egna analyser. Vill jag vara ett matvrak vill jag vara det ifred.

Mätt på mott

Öppnade just ett paket knäckebröd och trots att det är helt normalt att det rasslar runt lite frön, blev jag livrädd att det skulle vara en sån här:



För ett par månader spred den skräck i vårt skafferi och innan vi konstaterat att den inte var av skadedjurstypen "du måste kasta allt du har och leva med gasmask i dagar efter Anticimex-besöket" var vi ganska uppgivna. Dessutom hade den lyckats pricka in att uppenbara sig samma dag som vi just fyllt skåpen efter en storhandling.
Men det äckligaste var när vi började nysta upp "djurhärvan". När vi lade ihop ett och ett och jag insåg att "mjöldammet" jag tagit för normalt i havregrynen hade tolkats som en "väv" av Niklas. Att det djur jag sett inte var det enda, utan att Niklas sett ett par stycken - för någon månad sedan! Hur mycket hade de då egentligen hunnit föröka sig?
Ett paniksamtal till Anticimex och en noggrann scanning bland deras skadedjursbilder (finns på hemsidan) lugnade oss dock, troligtvis var krypet ett "mott" och inget vi offra vårt konservburksförråd för.
Det hindrar mig dock inte från studera smulor och "mjöldamm" mycket noga i fortsättningen.
Niklas äter fortfarande inte havregrynsgröt.

Bonniers har talat

I förmiddags hade vi möte med tre presskontakter från Albert Bonniers Förlag. De var nere i Malmö för att berätta om höstens utgivning, men vi kom även att tala en del om min höst och mina efter-Egmont-planer.
Alla tre tyckte att "mitt projekt" lät som en jättebra idé och kunde inte erinra sig om någon liknande bok på marknaden. Och de är ändå förlagsfolk med stenhård koll på sina konkurrenter. Spontant tyckte de att Ordfront Förlag låg närmast till hands - och det är ju precis vad jag också tänkt! Betyder egentligen inte så mycket, men känns ändå bra att ha fått positiv feedback från folk i branschen.

Vart tog våren vägen?

Idag hade jag vantar när jag cyklade hem från jobbet.

Tio-i-topp måndag

1. Weekend på Bjärehalvön
Bokat 27-28 maj i Torekov. Hotell, middag, spa, hav, Celias födelsedag...
2. Slingtiden på onsdag morgon
Bye, bye fula, fula utväxt.
3. Intervjun med Rigo
Lika coolt förortslaidback som man föreställer sig. Killen som gillar att grilla. Och bada. Och chilla.
4. Intervjun med fotbollsfanatikern (Rekord: 16 timmars tevetittande på en helg)
Är glad att Niklas ser på VM på samma sätt som jag. Det vill säga som något som besudlar teven.
5. Intervjun med fotbollsfanatikerns flickvän
Är glad att jag inte är ett förnekande, naivt kjoltyg som "hoppas att han ska ändra sig när vi får barn".
6. Chiliexplosion
Greps av andnöd och panikhosta redan i hallen efter jobbet. Niklas hade stekt haricot verts i piri piri och det förklarar plötsligt effektiviteteten i pepparspray. Årets starkaste hittills.
7. Tjejkväll på Brogatan
Kan jag ta oxbringan på torsdag igen?
8. David and the Citizens på Sydskånska
Jag längtar till söndag, jag drömmer om söndag, jag vill dit NU!
9. Flytten till Grynbodgatan
Bara två veckor kvar. Lika delar glädje och panik.
10. Sommarläsning
Solsstol, öppen altandörr, varma plattor och så många böcker jag längtar efter att läsa.

Språk jag inte talar

I ganska exakt fem år har jag arbetat som journalist och jag tycker mig vid det här laget behärska det svenska språket ganska väl. Jag kan stava till "accessoarer" och har inga problem med att förklara vad "ambivalent" betyder när någon fastnat i ett korsord.
Jag har heller inga svårigheter med engelskan eller franskan och frågar någon mig om vägen på tyska skulle jag nog kunna stappla fram några meningar även där. Som kronan på verket sitter latinet och de få fraser jag nu lyckats lära mig på spanska.
Jag ser alltså mig själv som ganska språksäker.
Jag har dock på tjugofyra timmar erfarit tre språk jag absolut inte talar och än mindre förstår.
Det började igår kväll på festen, men just denna språkförbistring har jag upplevt flera gånger förr. Ungefär varje gång Niklas träffar en gammal kurskamrat/ny kollega/likvärdig tekniknörd.
Det inleds ofta oskyldigt, kanske med ett: »Så du är också klar?« (Underförstått: Med studierna.) Sedan konstateras det antingen att man "hamnat på Sony Ericsson" eller att man "är sugen på Köpenhamn" - och så långt är jag med.
Sedan kör de igång. Lägger i en högre växel och efter fem minuter med java, p&p (pap? har aldrig riktigt hört vad det är de säger), script, sändare och system är jag hopplöst omkörd. Och våldsamt uttråkad.
Samma sak är det med allt som rör datorer hemma och på jobbet. Det går bara inte in. Ettor och nollor och jag lär aldrig bli kompatibla.
Språk nummer två jag inte talar är bilspråket.
Här skulle jag kunna ha berättat exakt vad vi var med om med bilen idag, men eftersom jag inte behärskar terminologin säger jag: Bilen stannade. Bilen startade inte igen. Niklas pappa kom och hjälpte till. Vi försökte köra. Det gick inte.
Och även om jag kände mig dum när jag satt i framsätet och inte kunde göra något alls för att hjälpa till (förutom att framstå som ännu dummare genom att helt nonchalant läsa en tidning medan de slet) var det inget emot hur jag kände mig när jag kom hem till min mamma och skulle berätta om incidenten.
Där satt min pappa och min bror. Två personer som praktiskt taget fått motoroljan med modersmjölken, som byter en kardanaxel som jag byter schampo och som ägt och lagat fler bilar än jag sammanlagt suttit i.
Redan innan jag hade hunnit få av skorna överöste de mig med frågor. "Vad hände? Vad var det som var fel? Vad gjorde ni?"
Och de nöjer sig inte med "Bil stannade, bil startade inte igen". De vill ha detaljer. Beskrivningar att frossa i och fundera över. Sånt jag absolut inte kan ge dem då mitt bilspråk enkelt kan sammanfattas i att jag säger "luckan" när alla andra (bilkunniga) säger "motorhuven".
Tredje språket jag inte talar är tevespråket - och då menar jag "inte talar ÖVERHUVUDTAGET". Vad gäller datorer och bilar har jag åtminstone omgivits av orden och termerna under en längre tid. Jag känner till ord som VPN-tunnel, WEP-kryptering, förgasare och generator - även om jag inte förstår vad de konkret innebär och kan göra för mig.
Men när det kommer till teveapparater är jag fullkomligt frånkopplad och nu dessutom fullständigt övertygad - jag kommer aldrig att köpa en wide screen (är osäker på om det ens är rätt ord?).
Niklas föräldrar hade köpt en ny och kvällen till ära fanns expertis i form av kusinen från SVT på plats. Efter fem minuter framför gigantskärmen låg konversationen på en sådan nivå att jag lättare skulle kunna snacka med en serbokroat. Trots att jag inte kan serbokroatiska.
Det var ord jag aldrig hade hört talas om och resonemang jag inte skulle kunna få in i min hjärna ens under pistolhot. LCD, plasma, letterbox, 3:4 och 9:16. Analogt och digitalt. Och då är de ändå de lätta orden. Som jag kommer ihåg.
Teknikallergisk. Kan man vara det?

Facit

Föräldrar med kamera och syskon i soffan.
Rött och vitt vin i box.
Öl i kylväska.
Uppskuren gurka och morot. Dipp.
Vitt bröd i fyrkanter. Oliver. Tapenade.
Sour cream and onion-chips. Jord- och chilinötter. Japan Mix.
Grissini.
Analys: 6 månader på ett jobb gör sitt. Men fortfarande hade folk med sig X-cider och studentikosa fylleminnen "en masse". Flickvännen hade ännu inte flyttat in. Därav ingen kladdkaka.
Gemensam taxi och utgång till Etage. Därav tidig hemgång.
Dock på det hela taget trevligt.

Poststudenskt party

Ikväll ska vi på en inflyttningsfest hos någon jag bara träffat ute ett par gånger, en kille som Niklas känner från tiden på Sydskånska nationen.
Inflyttningsfester är normalt sett lite förrädiska - och är det dessutom någon man inte känner så väl OCH som precis lämnat studentlivet har man inte mycket att hålla sig i.
På en födelsedagsfest kl 19 kan man nästan räkna med att man får mat. Och vin. Kanske inte drinkar men det kommer garanterat att finnas en tre, fyra kladdkakor, detta även (eller kanske i synnerhet) om det är en student som håller i partytrådarna. (Dessa har dock alltid en tendens att komma fram lite för sent - »men oj, jag hade ju kakorna också!«)
Det är dock viktigt att överväga mat hemma innan om studenten är under 25, bor nära Lidl och är kille (inga fördomar). Risken är annars överhängande att man sitter där med lökchips från Euroshopper och en gigantisk brie-tårta (endast 49 kr!). Bara.
Ett måste på dessa studentanordnade fester är medhavd dryck. Gärna lite extra eftersom det alltid kommer att finnas någon som undrar om han "får ta lite". Det kluriga är här att veta om man ska ta med sig sprit. Utöver vinet. Utvecklas det hela till party kommer man att vara glad att man kan blanda till en halvdålig drink, har man däremot helgarderat sig och det sen blir tack-och-hej-och-det-är-ju-en-dag-i-morgon-också vid halv elva får man stå med skammen och Statoil-påsen med Schweppes i hallen.
På en cocktailfest kl 20 kan man räkna med mycket sprit och lite mat. Några kex med tapenade, oliver på pinnar och baconlindade dadlar (om det är vinter). Salta pinnar om det är studenter. Grissini om det är 30-pretto.
Men ikväll är det inte bara inflyttningsfest, det är dessutom öppet hus. Från klockan 17. Innebär det att den eventuella maten kommer att stå framme cirka sju timmar? Innebär det att det kommer att finnas föräldrar och barn och till och med äldre där? Som en studentmottagning? Ingen vet. Men efter ett halvdiskret samtal har Niklas snappat upp följande info: Man kan äta något lätt hemma innan. Man får vin.
Dags för dusch och dust med garderoben!

Livet i en overall

Efter att ha läst igenom mina senaste postningar skulle man kunna tro att jag tänker ganska mycket på det här med kläder. Och det är helt rätt, för det gör jag.
Man skulle också kunna misstänka att jag har bra koll eftersom jag jobbar på ett magasin med cirka 25 sidor fancy fashion i varje nummer. Och det är helt rätt, för det har jag.
Vore man riktigt smart skulle man kunna lista ut att jag har tillgång till all tänkbar expertis vad gäller...
... "rätt klänning för din kroppstyp" (eller fel, som i åtta av tio fall för min del)
... superbikinis som "döljer allt" (Finns inte. Hur ska fyra små tyglappar kunna rå på det som varken GI eller gymmet fixat på en hel vår?)
... hur man klär sig lång om man främst definierar "klack" med fanatiska fotbollsfans.
Och det är också sant. Vår moderedaktör skulle med glädje berätta allt om fynd jag kan göra inför vintern redan nu, om hur jag kan sy min egen trendgarderbob i trikå på på bara en eftermiddag (hon känner inte mig - och definitivt inte min syslöjdslärare), samt hur jag skulle kunna bära minishorts (om jag fått total black out).
Allt detta skulle hon kunna upplysa mig om.
Om jag frågade.
Men det gör jag inte. Istället sitter jag och solar mina fattiga H&M-trasor i glansen av moderedaktörens Munthe Plus Simonsen-munderingar. Låter stjärnglansen lysa över plaggen som inte är nya annat i avseendet att jag inte använt dem på två år - då de passade förra gången.
Medan moderedaktören har långklänningar, kjolar, frackvästar och sjucentimetersklackar till vardags är jag glad om jag orkar knö in mig i ett par strumpbyxor när det är fest. Stor fest.
Jag fattar inte hur hon orkar.
Många tycker att det är flashigt att jobba på en moderedaktion. Och det är det säkert. Det är däremot inte så flashigt att jobba NÄRA en moderedaktion. Till exempel...
... vågar du inte använda något ur din garderob som är mer än tre-fyra månader gammalt. Det har ännu inte dissats offentligt, men du vet att moderedaktören vet.
... vill du gå direkt hem och byta om ingen kommenterar/"oh, så fin":ar ditt nyinköp - alternativt grejen du med stor osäkerhet grävt fram ur lådan från gymnasiet.
... är du trött på västar, breda bälten och knähöga stövlar redan innan de hunnit ut i butik.
... om du känner du dig ful och omodern en dag, känner du dig ännu mer ful och omodern nära en kvinna i kråsblus, pennkjol, galahalsband och uppsatt hår med diadem.
... om du gillar färger vet du aldrig om du gillar rätt färger eftersom mode till 90 procent handlar om svart och vitt - liksom moderedaktören själv.
Så illa är det så klart inte, men det är intressant att fundera över. Och då menar jag inte det konstiga i att se ut som en 1800-talsdam en vanlig tisdag eller att bära en flygserviceteknikeroverall till stiletter... För det är ju mode.
Amen.

Spänning suger

Utöver träningsrutiner, klädångest och att komma i tid till informella möten finns det en sak som jag är dålig på att hantera.
Spännning.
Känslan av ofrivillig kramp i magen, ögon som måste blunda och kudden som kramas hårdare än klasskamraterna på studentdagen.
Jag står helt enkelt inte ut.
Medan Niklas sätter väckarklockan för att titta på USA-levererade 24 innan jobbet och sitter som nitad framför ödramat Lost, börjar jag själv få ångest redan på söndag kväll inför senaste avsnittet av Prison Break.
För där gjorde jag ett undantag. Eller snarare ett misstag.
Trodde att fängelseserien främst skulle erbjuda fägring i form av Wenworth Miller (Scofield) - det var åtminstone så skvallret gick i tidningsvärlden - men snart satt jag där med millimeterkorta naglar och ett adrenalinpåslag utöver det vanliga, en julhelg när den största ansträngningen brukar vara hand-till-Aladdin-ask-hand-tillbaka.
Jag tror vi såg en hel säsong på några dagar. Och jag mådde konstant illa.
Nu, under säsong två, är spänningen koncentrerad till måndagskvällar. Eller snarare tisdagskvällar eftersom jag, på grund av ren ångest, brukar dra på det en dag. Skylla på att jag är alltför trött. Alltför okoncentrerad. Alltför busy med bankärenden, jobbprylar, msn.
Alltför inte-upplagd-för-ångesten.
Vet inte varifrån oförmågan att hantera tickande bomber, stegrande musik och springande fångar/kvinnliga polisaspiranter/små barn i knipa kommer ifrån, men förmodligen handlar det om att jag avskyr att inte ha kontroll. Att vara en del av något jag inte kan påverka med mina egna handlingar.
Att dra lott är till exempel vidrigt. Varför ska någon som inte förtjänar något plötsligt sitta där med prinsen och halva kungariket, Luciakronan i tredje klass eller möjligheten att välja vem som ska börja köra upp?
Samma frustrerande och förkrossande maktlöshet känner jag inför Prison Break.
En påhittad, amerikansk teveserie.
Så någon "slappna av!"?

Nanny-akuten

Har satt klockan på kvart i sex med ambitionen att vara före städerskan på jobbet. Snoozar, snoozar igen och inte förrän Niklas "Nu får du nog gå upp, älskling" kvart i sju kravlar jag mig upp - smått stressad men trygg i det faktum att jag faktikt har ett nytt plagg att sätta på mig.
Duschar, äter gröt, borstar tänderna, sätter på mig jeansen. Klipper bort lapparna från den nya, blåvita toppen och tar den på mig. River av den igen då jag inser att behån får min a-kupa att framstå som en g-kupa (Graaf-kupa) och därmed mig som en oformlig figur insvept i en Finlandsflagga. Byter behå och känner mig nöjd.
Tills jag får syn på håret. Duschtofsen som är allt annat än på jobbhumör.
Jag släpper ner håret. Samlar ihop det i klämman igen. För stramt. Ner. Upp. För spretigt. Ner. Hästsvans? För tunt och rakt. Upp i klämman. Kanske med ett diadem? Fint, men garanterat huvudvärksframkallande.
Fastnar, efter femitoelva omtagningar, två övervägande att gå in och tvätta håret, tre spraysessioner och ett uppgivet ras ovanpå sängen, för nedsläppt med två klämmor i sidorna.
De självkritiska vibbarna har vid det här laget nästan smittat av sig till den oskyldiga blåvita toppen, som nu plötsligt känns på gränsen till tantig. Tvingar mig själv ut ur sovrummet. Och plötsligt känns det okej igen.
Tills jag inte hittar nycklarna. Tills Niklas i samma stund ringer och säger att han fått båda paren med sig till jobbet. Tills jag tvingas gå istället för att cykla. Tills jag avverkat tolvminuterspromenaden och ser städerskan låsa in sin vagn för dagen. Kvart i nio.
Det är bara att konstatera. Vissa mornar skulle jag haft en nanny.

Natt och dag

Idag var det dags för den andra lägenhetsvisningen. Ni har ju redan läst om hur den förra avlöpte och man kan lugnt säga att det var ett annat ljud i spekulantskällan idag. Ewelyn kom hit vid 18, också hon eskorterad av en väninna, och vi märkte direkt att hon var mycket intresserad. Hela visningen ackompanjerades av utrop i stil med ”tjusigt”, ”mysigt” och ”fiiint”. Ewelyn är återinflyttad inredningsarkitekt från Monaco/Frankrike så man kan ju verkligen undra vad hon egentligen ser i den här lägenheten… Men hon hade tydligen bott i området innan och hennes väninna bodde någon gata bort, faktorer som säkert väger in.

För vår del passade hennes entusiasm bra, hon var beredd att flytta in på studs. Det är skönt att vi slipper en månads dubbel hyra precis innan semestern. Som det ser ut nu är vi eventuellt Grynbod-bor redan från och med 1 juni.

Ska bli skönt att flytta.

Blir jobbigt att tapetsera över fototapeten.

Miss Disciplin och Fröken Ful & Fel

Om jag hade en innehållsdeklaration på mig själv skulle det förmodligen nämnas disciplin någonstans efter snällhet (40 %), motivation (15 %) och humor (10 %). Har jag bestämt mig för något är det sällan jag inte genomför (eller tjatar mig till) det. Vill jag gå ner några kilon gör jag det (på väg), är jag trött på jobbet säger jag upp mig (gjort) och vill jag flytta till Frankrike ger jag mig inte förrän jag - eller snarare vi - är där (under långsiktig och varsam förhandling).
Och trots att jag i 15-årsåldern avskydde min pappas tjat om "bäddade sängar, gemensamt fredagsstädande och vikten av att vända sig om när man lämnar ett rum" kan jag nu bara konstatera att jag blivit som han. En Städ-Führer. En pedant vars inre bubblar irriterat om hemmet är upp och ner och smuligt och dammigt en fredag eftermiddag.
Det finns dock ett ställe dit varken disciplin eller ordning når. Ett område som är rörigare än allt annat i lägenheten tillsammans. På en hel vecka.
Min garderob.
Det kvittar hur mycket jag sorterar och skänker till UFF, det spelar ingen roll hur fint jag staplar eller hänger eller viker - det blir alltid stökigt igen. På en morgon. För det är på morgonen de brottas med varandra. Miss Disciplin och Fröken Ful & Fel. Medan Miss Disciplin tycker att "det är väl bara att ta något, försiktigt ur sin fina hög", är Fröken Ful & Fel i högform och gastar att "det där blir för varmt, det där är för fint, det där har ingen burit sedan 1993". Snart har hon trissat upp Miss Disciplin så att hon - helt mot sina principer och trots att klockan är alltför mycket - river och sliter i plaggen för glatta livet. Bara för att konstatera att det inte finns något att ha på sig. Idag heller.
Så var det i morse (se bild). Och så är det tre av fyra vardagsmorgnar. Bestämde mig därför för att cykla till H&M för att ge Miss Disciplin lite andrum några dagar, men hamnade på grund av polisavspärrningar (Skåne-derby) istället på Åhlens. Utöver sin schysta märkesavdelning har de faktiskt ett trevligt eget utbud.
Fyra plagg blev det. Och jag hoppas kunna vara på jobbet innan åtta fram till på fredag.

Summer in the city

Utelivet fortsätter. Idag var det sommarvärme, över 20 grader, och efter en promenad med Celia och Svante i Slottsparken och Västra hamnen bestämde vi oss för att köpa med oss fika hem och äta ute på gården. Trots att bänkarna och bordet utanför vår lägenhet är för alla boende har det hittills bara varit vi som har använt det. Kanske inte så konstigt egentligen då de flesta andra har balkonger.
Klockan fyra kom kvinnan från Simrishamn, mycket riktigt i släptåg av en väninna. Nyrikt uppiffad och parfymerad såg hon ut som att hon mycket väl skulle kunna ta en sväng inom Galleri Rönnqvist på väg till bilen. Visningen var den märkligaste jag någonsin har varit med om. De kom prick klockan 16. 16.03 hade hon redan tackat för sig och deklarerat att hon "fick fundera". Däremellan hade hon fladdrat genom hallen, snabbkikat in i rummen och konstaterat att det var bra med en mangel i tvättstugan. Sen var hon nöjd. Och förmodligen inte det minsta intresserad. Kändes lite snopet när man ändå laddat för besöket. Förberett ett försvarstal för fototapeten. Tänkt igenom hur många kvadratmeter vi har och hur mycket vi egentligen betalar i hyra. Sånt som folk normalt sett är intresserade av när de går på lägenhetsvisning. Eller åtminstone artiga nog att fråga om. Jaja, det finns konstiga människor överallt.
Efter en snabbtur till Mobilia - premiärturen med Mercan - och speedscanning av deras skoaffärer (hittade så klart inga skor på de 25 minuter vi hade på oss innan stängning) körde vi till Citygross för en liten veckohandling. Frukt och grönt och grillkol och annat livsväsentligt. Självklart skulle vi nyttja Klotet ikväll också. Hade köpt en ny spännande grej, quinoa, som är en slags proteinrika gryn eller frön med lågt GI (lite som couscous fast matigare) och de blandade med purjolök, röda linser, tomat och sallad utgjorde ett perfekt komplement till köttet och halloumin.
Passade på att svänga ihop en moussaka när matlagningshumöret ändå var på topp, för det vet jag att jag aldrig kommer att orka laga efter jobbet i morgon. Däremot kommer det att kännas trevligt att tänka på att den finns god och klar att värma när man kommer hem. Minilyx i vardagen.

Att bli med grill

Idag köpte vi vår första grill som inte ska slängas direkt efter användning. Visst är engångsgrillar väldigt smidiga, i synnerhet att ha med sig på picknick, men det är något mer grillgenuint med en BBQ på hjul, med riktigt galler och svart, blank yta. Jag kan tänka mig att man som man (jag grillar sällan) känner sig betydligt mer manlig när man faktiskt kan stå och grilla - och slipper sitta och peta på huk i en liten låda.
Ikväll levde vi verkligen radhusmyten. Medan jag stod för bruschettan, couscoussalladen, såserna och dukningen stod Niklas för eldandet. Och öldrickandet. Härligt könsstereotypt. Men det blev gott. Och väldigt trevligt. Efter att vi ätit och Svante somnat visade vi Kina-bilderna för Celia och Patrick (efter deras önskemål) och jag kände verkligen att det måste vara sista gången vi visar dem för någon. På väldigt länge. Det är som att sätta igång en gammal skiva man hört om och om igen - jag vet exakt vad Niklas kommer att säga till varje bild och jag är kräkfärdigt trött på att höra mina egna "det var ett ständigt tutande överallt" eller "här äter vi hot pot som är nästan som en fondue". Visade dessutom bilderna för Håkan och Carina igår kväll, så det kändes extra tjatigt idag.
Ja. Grillen känns som ett väldigt trevigt inköp.
Saker jag just nu tror kommer att bli det godaste vi ska grilla i sommar:
- Halloumi (salt och segt och "utomlandskt")
- Musslor (har aldrig provat, men ska tydligen bli grymt gott)
- Chilimarinerade jätteräkor på spett (Citygross enkilospåse för 99 kr är ett fynd!)
- Hela plattfiskar (som jag ska cykla och köpa i hoddorna i min förestående frilanstillvaro)
- Majskolvar

Upp i det blå

Igår hade vi konferens i Turning torso. Trots att det ligger på fem minuters gångväg från jobbet har jag aldrig varit helt nära byggnaden. Det var häftigt, men allt kändes väldigt upper class. Värsta flotta lobbyn med en concierge och bara män i kostym som gick in och ut ur hissarna. Överst finns det en konferenslokal man kan hyra för 50 000 kr (!) - och det hade vi så klart inte gjort. Istället höll vi till i en företagslägenhet på 38:e våningen som inte kostade mer än 2 500 per dag. Lägenheten var fin men helt opersonlig, som hämtad ur en möbelkatalog ungefär. Utsikten var underbar och eftersom det var helt klart kunde man se hur långt som helst.
Eftermiddagen ägnade vi åt idéspåning och då satt vi ute nere i Västra hamnen. Sämre kan man ha det en arbetsdag!

PF

Ikväll har jag PF (pojkvänsfritt) och kan därmed äta saker som vi inte så ofta lagar när Niklas är hemma, eller som på annat sätt inte riktigt faller under benämningen "middag". Det sistnämnda kan till exempel vara havregrynsgröt med äpple - frukostfavorit som jag alltid är sugen på, oavsett tidpunkt - hårdrostat danskt grovbröd med banan eller micropopcorn (bara). På en PF-kväll kan jag också välja bland följande rätter:
- Allt burktonfiskbaserat (älskar t ex tonfisk, lök, ärtor, svartpeppar, chili, matlagningsgrädde till pasta)
- Bakad potatis med keso och grönsaker
- Bara klyftad potatis på en plåt (olja behövs inte) med stark tomatsås att doppa i, men utan kött eller annat "komplement" (kvällens val)
- Pastasallad
- Kokt potatis (gärna kall) med Aromat-krydda
Vet inte var lyxkänslan i att sitta och äta kokt kall potatis kommer ifrån, men det är något speciellt med att bara laga till sig själv. Kanske är det en omedveten nostalgitripp tillbaka till singellivet och en skön kontrast till det mer avancerade man lagar annars.
Nostalgitrippen är dock en snabb tur. Har precis plockat fram en kokbok för att hitta små roliga tapas att ha till en fördrink i morgon kväll.

0414...

... är tydligen Simrishamn. Jag reviderar lite och ser henne som reporter på lokaltidningen. En surbitter, kaffeluktande murvel, kopierad ur en Wallander-film.

Bye bye fototapeten

För en stund sedan ringde en kvinna som ville komma och titta på vår lägenhet. Även om det egentligen inte spelar någon roll vem som ska bo i den efter oss, skulle man vilja att den gick till någon som... var bra. Efter bara en minut med kvinnan hade jag bildat mig följande uppfattning om henne:
- 40-årsåldern, från mindre stad à la Landskrona (0414, var är det?), nyskild
- Jobbar som sjuksköterska, alternativt som mellanchef i en mansdominerad bransch, fast med tanke på att hon står i Pressens pensionskassas bostadskö är det mer troligt att hon är layoutare på Land eller löneadministratör på en dagstidning.
- Vill helst bo i en stor luftig lägenhet för minihyra (möjligt i Landskrona) och kommer att ha värsta ångesten när hon måste väga sin 4:a för 4000 mot vårt läge mitt i stan.
- Kommer att avsky vår fina fototapet och undra varför vi bara målat ena sidan av hallen.
- Tar med sig en väninna på visningen (de ska göra något kulturellt efteråt, alternativt äta på Jensens Bøfhus) som inte säger något, men observerar allt. Skeptiskt.
- Kommer att fråga mycket om parkeringsmöjligheterna eftersom hon sedan 17,5-årsåldern varit analt besatt av körkort och sedan dess beroende av "friheten med bil" (möjligheten att smita tidigare från sociala tillställningar, åka på bokmässan och konstrundan)
- Kommer att vara oartigt öppen med att lägenheten egentligen inte är en sådan hon vill ha, men att bostäder mitt i Malmö ju inte "växer på träd".
Hmm, jag skulle kunna fortsätta min demografiska utläggning i evighet. Och spåra ur mer och mer. Ska bli spännande att se hur många rätt jag får när hon (och väninnan?) kommer hit på söndag kl. 16.

Liten lista

Blir en dagens lista-idag, är för trött för att tänka i löpande text.
Dagens...
... möte: Ute i en solstol i Västra hamnen. 17 grader varmt och intressant diskussion.
... roddande: Kampanjsajterna på nya webben. Så tröttsamt med personer som vägrar tar ansvar och beter sig som barn.
... dåliga samvete: Praktikanterna som fick totalt fem minuter av min uppmärksamhet idag.
... gröna: Groddar. Jag kan inte leva utan dem på mina lunchknäckebröd.
... dryck: Grönt te. Fem stora glas. Drack mest för att hålla värmen då praktikanten envisades med att ha fönstret öppet.
... kvällsarbete: Planeringslista för nr 9, samt power point-presentation till fredagens möte i Turning Torso.
... statment: Middag inomhus på Moosehead. Alla sitter på uteserveringen, men vi Lilla torg-locals are only in it for the foood.
... vårtecken: Ballerinaskorna för första gången i år!
... sämsta: Huvudvärk.
... bästa: Svala lakan. Nu!

Röd tisdag

Trots att jag blev indragen i en jobbig panikgrej (som jag inte alls var insatt i) på jobbet vid 16.30-tiden lyckades jag hinna med allt det jag tänkt efter arbetstid. Redan irriterad på grund av jobbgrejen fick min PMS-brasa ytterligare ved på Japan Photo där jag skulle framkalla bilderna från Kina. Varför ska teknik ibland vara så komplicerad när den skulle kunna vara så lätt? Det ska i alla fall bli roligt att se bilderna "på riktigt" och få pyssla med dem i albumet. Kan hämta dem redan på fredag.
Bytte gröna pösskjortan mot en vit, fin topp på H&M och efter ett tips från Veronica på jobbet uppsökte jag ett solarium som ligger två minuter från vår lägenhet! Tala om praktiskt. Hade ingen aning om att det låg ett solarium där. Kände jag mig dock lite som Stig-Helmer i Sällskapsresan när jag skulle byta mynt mot poletter och reda ut vilket av Fontaine X600, Fontaine Extreme Future och Fontaine Classic som skulle passa min hudtyp bäst. Valde en Classic för att det lät tryggast. Lurad av den inbyggda fläkten som borde varit märkt med "Stormvarning!", tyckte jag inte att det var särskilt varmt, men spegeln sade något annat. Nu är jag inte längre vit. Utan röd. Och fräknig. Får väl sova med någon form av cooler i natt och hoppas att jag vaknar med finaste färgen i morgon.

Insikter

Idag har jag insett några olika saker.
För det första måste jag sola solarium. Åtminstone några gånger. Visst kan man få både det ena och det andra ur Medicinsk uppslagsbok, men jag ser inget alternativ. Just nu är jag så blek att somliga säkert skulle ta mig för sjuk ändå. (Nej, man får inte skämta om sånt. Jag vet. Förlåt.) Måste hitta ett solarium bara, ett som inte är en förtäckt bordell, har klotter i stil med "Här sög Maria av mig" (Sant! Läst på Aqva-Kul) eller rör från 1988. Och det är svårt i Malmö. Ska ta reda på om man kan sola på Friskis och Svettis utan att vara medlem.
För det andra måste jag fundera på hur långt hår jag ska ha. Ska klippa mig den 12:e och det kan vara så att jag passar bättre i mellanlängd än längre (det vill säga alltid uppsatt).
För det tredje har jag insett att det är lättare att tänka att man längtar efter att göra fina oljemålningar när man inte har färg hemma. Glädjen då Niklas hittade två askar oljefärger i klädkammaren (försvunna sedan länge) byttes snabbt mot en plågsam prestationsångest. "Vad tror du? Du fick nästan en 2:a i bild". Tyst.
Sist men inte minst - det är smidigt att blötlägga och koka alla kikärtor på en gång. Tänk så mycket goda saker man kan göra, snabbt. Dagens "gucka" (eg. röra, men gucka är ett roligare ord. Och det finns faktiskt en svensk gucka-akademi som gett ut en bok): Nötfärs, vitlök, purjolök, morot, palsternacka, köttbuljong, krossad tomat, kikärtor, salt, en röd och en grön chili, cayennepeppar. Önskad styrka: Ej uppnådd.

Från Skånepark till safariplaner

Djurparken motsvarade alla förväntningar! Kände mig nästan löjligt uppspelt när vi gick genom grindarna och tyckte inte ens det var jobbigt att vi var de enda utan minst två små barn och varsin skrinda. Jobbigare var det då att engångsgrillarna per kvadratmeter var fler än antalet djur och att vi själva struntat helt i matsäcken. Grym miss. Men djuren var en upplevelse och man kunde komma nära! Tog en massa foton (sa någon storstadsbo?) och här ovan ses mårdhund, älg, visent och räv. Och vi. Började genast tänka på vilka djur zoo i Köpenhamn har att erbjuda och är det inte utanför Legoland de har en safaripark man kan köra genom? Niklas påminde mig diskret om att han har en kusin vars pojkvän håller i safariturer. I Afrikas vildmark. På riktigt. Hade glömt att jag sagt att "det där med djursemestrar i tält" inte var något för mig. Man kan väl ändra sig. Men steget från lodjur i bur till lejon utanför tältet (mitt tält!) är ganska stort. Typ jättestort.

Dementering

Zoofili har tydligen inget med sunt djurförnuft att göra, så med detta vill jag bara förtydliga att det INTE är en släng av zoofili jag drabbats av i vuxen ålder.
Idag är vädret bättre så nu blir det Höör och Skånes djurpark!