Tant Linda & Långa Farbrorn

För er som missat det - igår fyllde jag 40 år och tog mig till Lundakarnevalen för att fira det. Tillsammans med min jämngamle partner stod vi och smuttade på varsin burköl i ett tält som luktade gammalt militärläger och såg ut som en yngre version av Big Brother. Det enda som fattades var de gula täckjackorna med trycket "Morsor och farsor på stan". Inte ens det faktum att jag fick visa leg när vi gick in (studenten i dörren måste antingen ha varit full själv eller pluggat sig sjukt närsynt) kunde uppväga känslan av att ha passerat bäst-före-datum. Tydliga tecken på detta:
- Karnevalsölen smakade äckligt blaskigt. Inte en enda gång snuddade tanken vid "billig fylla".
- Tacotallrik för 30 spänn fick mig inte att tänka "gud vad studentikost, härligt billigt" utan snarare "gud, hur kan de laga mat i den här lervällingen/fyllelukten/bakteriehärden?"
- Jag kände mer samhörighet med de patrullerande poliserna än med de tio år yngre tjejerna i tältet.
- Jag ville gå innan bandet i svarta skinnjackor, svarta luggar och svarta låtar ens börjat soundchecka.
- Jag tänkte: "Hur kan så många vara så fulla en söndagkväll? Har de ingen skola att gå till? Jobb att sköta?"
Trevligare, men inte så mycket äldre människor, blev det uppe på Sydskånska. Förundrat drack vi oss halvfulla på 35-kronorsdrinkar i plastglas (mycket sockerdricka, ännu mer starksprit - här HANN inte tanken snudda vid "billig fylla") medan vi betraktade utbytesjapaner på speed och indiesöta genusvetensksapsstudentskor som dansade i väntan på att David & Citizens skulle gå på scen.
När de väl gjorde det, vid 24-tiden, hade de redan tappat en del av stjärnglansen genom att gå omkring på dansgovlet innan konserten. Sett ut som vanliga människor, till och med med inträdesarmband om handlederna. Att synthen strulade vid första låten, att lokalen var så liten att man kunde ta på deras UFF-tröjor (och nervositet) gjorde att de kändes mer som ett amatörmässigt källarband än de stora stjärnor de alltid varit på min pophimmel.
Synd.
Slutligen, fem tecken på att jag inte längre är 18... eller för den delen 23:
1. Betalade 190 kronor för taxin hem till Malmö, men hade kunnat pröjsa 390.
2. Huvudvärken klockan sex i morse var inte ett kvitto på en lyckad kväll, bara ett stort jävla hinder en lämningsdag.
3. Träningsvärken i ena vaden betydde inte att jag befunnit mig i den dansande frontlinjen - bara att jag stampat takten till låtarna och därmed tränat mer än jag gjort totalt de senaste tre månaderna.
4. Jag åt inte en fet burgare till lunch, utan en upptinad moussaka från Weight Watchers.
5. Ingen på jobbet (Jennie-sweetie undantagen) känner till David and the Citizens.