Spänning suger

Utöver träningsrutiner, klädångest och att komma i tid till informella möten finns det en sak som jag är dålig på att hantera.
Spännning.
Känslan av ofrivillig kramp i magen, ögon som måste blunda och kudden som kramas hårdare än klasskamraterna på studentdagen.
Jag står helt enkelt inte ut.
Medan Niklas sätter väckarklockan för att titta på USA-levererade 24 innan jobbet och sitter som nitad framför ödramat Lost, börjar jag själv få ångest redan på söndag kväll inför senaste avsnittet av Prison Break.
För där gjorde jag ett undantag. Eller snarare ett misstag.
Trodde att fängelseserien främst skulle erbjuda fägring i form av Wenworth Miller (Scofield) - det var åtminstone så skvallret gick i tidningsvärlden - men snart satt jag där med millimeterkorta naglar och ett adrenalinpåslag utöver det vanliga, en julhelg när den största ansträngningen brukar vara hand-till-Aladdin-ask-hand-tillbaka.
Jag tror vi såg en hel säsong på några dagar. Och jag mådde konstant illa.
Nu, under säsong två, är spänningen koncentrerad till måndagskvällar. Eller snarare tisdagskvällar eftersom jag, på grund av ren ångest, brukar dra på det en dag. Skylla på att jag är alltför trött. Alltför okoncentrerad. Alltför busy med bankärenden, jobbprylar, msn.
Alltför inte-upplagd-för-ångesten.
Vet inte varifrån oförmågan att hantera tickande bomber, stegrande musik och springande fångar/kvinnliga polisaspiranter/små barn i knipa kommer ifrån, men förmodligen handlar det om att jag avskyr att inte ha kontroll. Att vara en del av något jag inte kan påverka med mina egna handlingar.
Att dra lott är till exempel vidrigt. Varför ska någon som inte förtjänar något plötsligt sitta där med prinsen och halva kungariket, Luciakronan i tredje klass eller möjligheten att välja vem som ska börja köra upp?
Samma frustrerande och förkrossande maktlöshet känner jag inför Prison Break.
En påhittad, amerikansk teveserie.
Så någon "slappna av!"?