Språk jag inte talar

I ganska exakt fem år har jag arbetat som journalist och jag tycker mig vid det här laget behärska det svenska språket ganska väl. Jag kan stava till "accessoarer" och har inga problem med att förklara vad "ambivalent" betyder när någon fastnat i ett korsord.
Jag har heller inga svårigheter med engelskan eller franskan och frågar någon mig om vägen på tyska skulle jag nog kunna stappla fram några meningar även där. Som kronan på verket sitter latinet och de få fraser jag nu lyckats lära mig på spanska.
Jag ser alltså mig själv som ganska språksäker.
Jag har dock på tjugofyra timmar erfarit tre språk jag absolut inte talar och än mindre förstår.
Det började igår kväll på festen, men just denna språkförbistring har jag upplevt flera gånger förr. Ungefär varje gång Niklas träffar en gammal kurskamrat/ny kollega/likvärdig tekniknörd.
Det inleds ofta oskyldigt, kanske med ett: »Så du är också klar?« (Underförstått: Med studierna.) Sedan konstateras det antingen att man "hamnat på Sony Ericsson" eller att man "är sugen på Köpenhamn" - och så långt är jag med.
Sedan kör de igång. Lägger i en högre växel och efter fem minuter med java, p&p (pap? har aldrig riktigt hört vad det är de säger), script, sändare och system är jag hopplöst omkörd. Och våldsamt uttråkad.
Samma sak är det med allt som rör datorer hemma och på jobbet. Det går bara inte in. Ettor och nollor och jag lär aldrig bli kompatibla.
Språk nummer två jag inte talar är bilspråket.
Här skulle jag kunna ha berättat exakt vad vi var med om med bilen idag, men eftersom jag inte behärskar terminologin säger jag: Bilen stannade. Bilen startade inte igen. Niklas pappa kom och hjälpte till. Vi försökte köra. Det gick inte.
Och även om jag kände mig dum när jag satt i framsätet och inte kunde göra något alls för att hjälpa till (förutom att framstå som ännu dummare genom att helt nonchalant läsa en tidning medan de slet) var det inget emot hur jag kände mig när jag kom hem till min mamma och skulle berätta om incidenten.
Där satt min pappa och min bror. Två personer som praktiskt taget fått motoroljan med modersmjölken, som byter en kardanaxel som jag byter schampo och som ägt och lagat fler bilar än jag sammanlagt suttit i.
Redan innan jag hade hunnit få av skorna överöste de mig med frågor. "Vad hände? Vad var det som var fel? Vad gjorde ni?"
Och de nöjer sig inte med "Bil stannade, bil startade inte igen". De vill ha detaljer. Beskrivningar att frossa i och fundera över. Sånt jag absolut inte kan ge dem då mitt bilspråk enkelt kan sammanfattas i att jag säger "luckan" när alla andra (bilkunniga) säger "motorhuven".
Tredje språket jag inte talar är tevespråket - och då menar jag "inte talar ÖVERHUVUDTAGET". Vad gäller datorer och bilar har jag åtminstone omgivits av orden och termerna under en längre tid. Jag känner till ord som VPN-tunnel, WEP-kryptering, förgasare och generator - även om jag inte förstår vad de konkret innebär och kan göra för mig.
Men när det kommer till teveapparater är jag fullkomligt frånkopplad och nu dessutom fullständigt övertygad - jag kommer aldrig att köpa en wide screen (är osäker på om det ens är rätt ord?).
Niklas föräldrar hade köpt en ny och kvällen till ära fanns expertis i form av kusinen från SVT på plats. Efter fem minuter framför gigantskärmen låg konversationen på en sådan nivå att jag lättare skulle kunna snacka med en serbokroat. Trots att jag inte kan serbokroatiska.
Det var ord jag aldrig hade hört talas om och resonemang jag inte skulle kunna få in i min hjärna ens under pistolhot. LCD, plasma, letterbox, 3:4 och 9:16. Analogt och digitalt. Och då är de ändå de lätta orden. Som jag kommer ihåg.
Teknikallergisk. Kan man vara det?