Nanny-akuten

Har satt klockan på kvart i sex med ambitionen att vara före städerskan på jobbet. Snoozar, snoozar igen och inte förrän Niklas "Nu får du nog gå upp, älskling" kvart i sju kravlar jag mig upp - smått stressad men trygg i det faktum att jag faktikt har ett nytt plagg att sätta på mig.
Duschar, äter gröt, borstar tänderna, sätter på mig jeansen. Klipper bort lapparna från den nya, blåvita toppen och tar den på mig. River av den igen då jag inser att behån får min a-kupa att framstå som en g-kupa (Graaf-kupa) och därmed mig som en oformlig figur insvept i en Finlandsflagga. Byter behå och känner mig nöjd.
Tills jag får syn på håret. Duschtofsen som är allt annat än på jobbhumör.
Jag släpper ner håret. Samlar ihop det i klämman igen. För stramt. Ner. Upp. För spretigt. Ner. Hästsvans? För tunt och rakt. Upp i klämman. Kanske med ett diadem? Fint, men garanterat huvudvärksframkallande.
Fastnar, efter femitoelva omtagningar, två övervägande att gå in och tvätta håret, tre spraysessioner och ett uppgivet ras ovanpå sängen, för nedsläppt med två klämmor i sidorna.
De självkritiska vibbarna har vid det här laget nästan smittat av sig till den oskyldiga blåvita toppen, som nu plötsligt känns på gränsen till tantig. Tvingar mig själv ut ur sovrummet. Och plötsligt känns det okej igen.
Tills jag inte hittar nycklarna. Tills Niklas i samma stund ringer och säger att han fått båda paren med sig till jobbet. Tills jag tvingas gå istället för att cykla. Tills jag avverkat tolvminuterspromenaden och ser städerskan låsa in sin vagn för dagen. Kvart i nio.
Det är bara att konstatera. Vissa mornar skulle jag haft en nanny.