Livet i en overall

Efter att ha läst igenom mina senaste postningar skulle man kunna tro att jag tänker ganska mycket på det här med kläder. Och det är helt rätt, för det gör jag.
Man skulle också kunna misstänka att jag har bra koll eftersom jag jobbar på ett magasin med cirka 25 sidor fancy fashion i varje nummer. Och det är helt rätt, för det har jag.
Vore man riktigt smart skulle man kunna lista ut att jag har tillgång till all tänkbar expertis vad gäller...
... "rätt klänning för din kroppstyp" (eller fel, som i åtta av tio fall för min del)
... superbikinis som "döljer allt" (Finns inte. Hur ska fyra små tyglappar kunna rå på det som varken GI eller gymmet fixat på en hel vår?)
... hur man klär sig lång om man främst definierar "klack" med fanatiska fotbollsfans.
Och det är också sant. Vår moderedaktör skulle med glädje berätta allt om fynd jag kan göra inför vintern redan nu, om hur jag kan sy min egen trendgarderbob i trikå på på bara en eftermiddag (hon känner inte mig - och definitivt inte min syslöjdslärare), samt hur jag skulle kunna bära minishorts (om jag fått total black out).
Allt detta skulle hon kunna upplysa mig om.
Om jag frågade.
Men det gör jag inte. Istället sitter jag och solar mina fattiga H&M-trasor i glansen av moderedaktörens Munthe Plus Simonsen-munderingar. Låter stjärnglansen lysa över plaggen som inte är nya annat i avseendet att jag inte använt dem på två år - då de passade förra gången.
Medan moderedaktören har långklänningar, kjolar, frackvästar och sjucentimetersklackar till vardags är jag glad om jag orkar knö in mig i ett par strumpbyxor när det är fest. Stor fest.
Jag fattar inte hur hon orkar.
Många tycker att det är flashigt att jobba på en moderedaktion. Och det är det säkert. Det är däremot inte så flashigt att jobba NÄRA en moderedaktion. Till exempel...
... vågar du inte använda något ur din garderob som är mer än tre-fyra månader gammalt. Det har ännu inte dissats offentligt, men du vet att moderedaktören vet.
... vill du gå direkt hem och byta om ingen kommenterar/"oh, så fin":ar ditt nyinköp - alternativt grejen du med stor osäkerhet grävt fram ur lådan från gymnasiet.
... är du trött på västar, breda bälten och knähöga stövlar redan innan de hunnit ut i butik.
... om du känner du dig ful och omodern en dag, känner du dig ännu mer ful och omodern nära en kvinna i kråsblus, pennkjol, galahalsband och uppsatt hår med diadem.
... om du gillar färger vet du aldrig om du gillar rätt färger eftersom mode till 90 procent handlar om svart och vitt - liksom moderedaktören själv.
Så illa är det så klart inte, men det är intressant att fundera över. Och då menar jag inte det konstiga i att se ut som en 1800-talsdam en vanlig tisdag eller att bära en flygserviceteknikeroverall till stiletter... För det är ju mode.
Amen.