Usch, jag började nästan gråta när jag läste om hur läkaren tog livet av Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är något särskilt med Söderbergs böcker, de slår mot den där klumpen i halsen som gör att man känner sig som en liten, mycket liten, obetydlig människa. Och språket... Jag älskar verkligen dialogen. Så torr och artig och högtidlig. Nu måste jag gå och köpa Bengt Ohlssons Gregorius på rean. Den stackars, stackars prästen.
Till lektionen i morgon ska vi ha läst Wislawa Szymborskas Dikter 1945-2002. Läser lite här och lite där och stannar vid en dikt om slumpen.
De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
De menar att eftersom de inte känt varandra tidigare,
så har inget nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där dera steg kan ha korsats för länge sen?
Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett "ursäkta" i trängseln,
ett "fel nummer" i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.
De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit en lekboll åt slumpen.
Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat på dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.
Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv
från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår?
Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.
Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.
Tänker på att jag och Niklas faktiskt hade träffats, åtminstone ett par gånger, innan vi träffades den gång vi båda refererar till som "första gången". Och även om jag inte minns honom minns jag ett av tillfällena. En liten fest som vi båda var på. Tänk om det hade funnits en film från den kvällen. En film som visade hur vi förmodligen tog varandra i hand och hälsade. Sjukt. "Hey, du vet det inte än, men henne ska du gifta dig med en dag. Gå nu tillbaka till din flickvän och ha så kul."Sjukt.
Att ost är alltid godast. Man äter lamm, man äter ugnsbakad potatis, palsternacka och en perfekt rödvinsås. Man är till och med på Siesta som man längtat efter ska öppna efter sin vintersemester. Ändå är det först när man kommer till ostarna och portvinet som den 100-procentiga matupplevelsen kickar in. Kräsen? Nej, bara extremt kär i ost.
Att lagen om jämställdhet upphör när någon ska flytta. Okej, jag är svagare än Niklas, min pappa och mina bröder, men i ärlighetens namn var det främst snöovädret som gjorde att jag hävdade att jag nog gjorde mig bäst inomhus när min mamma flyttade i lördags.
Att träning är meningslöst. Vem är det som har cyklat tre gånger i veckan? Vem är det som inte tränat något? Okej, nu får ni gissa: Vem av Niklas och mig är det som har sjuk träningsvärk efter gårdagens flytt?
Att lagen om jämställdhet upphör när något ska borras/tapetseras. Idag har vi äntligen tagit tag i projektet väggdekoration i vardagsrummet. Träskivor och tapet har inhandlats och Niklas har börjat hantverka. För att upprätthålla den könsstereotypa balansen har jag stått för matlagningen.
Läste en ganska rolig artikel i senaste Nöjesguiden om en reporter som besöker akuten. Gud vilket ställe. Finns mycket man är glad att man inte drabbas av. Vad sägs till exempel om följande:
"(...) Denna läkare berättar även om en kille med vinterkräksjuka som under en spyattack fått käken ur led. På akuten lade de den till rätta, men sen fick han inte röra käken. Vinterkräksjukan hade han dock kvar så under hans kommande spyattacker fick han sila ut spyorna."
Ibland är jag verkligen en mes.
Hela veckan har jag vandrat in och ut ur biblioteket med mina kaffemuggar, trots den stora skylten i entrén "Ingen mat och dryck i biblioteket". Tills i onsdags då det tog stopp.
- Hallå där! Inget kaffe i biblioteket.
Surkärring.
Och nu vågar jag inte längre. Bara för att jag blev stoppad en av tjugofem gånger! Så nu sitter jag här med min insmugglade Cola och har till och med gömt den under stolen. Ordentlig svensk, moi?
Jag har inte gått under jorden, jag har bara suttit på biblioteket och skrivit hela dagarna. När jag kommit hem har jag inte haft några ord kvar.
Det är sjukt, men nu är det faktiskt bara fem kapitel kvar att skriva.
- Jag kan den här skogen utan och innan.
Tjoho. Visst.
Tur att vi hade mobilen med gps:en.
Utöver lååångpromenad i bokskogen har helgen gett ytterligare en biofilm (Se upp för dårarna, helt okej), kanske den godaste oxfilé vi ätit samt.... ja, inte så mycket mer faktiskt.
Har noterat ett roligt fenomen i livsmedelsaffärer. Varför verkar alla kassörskor drabbas av någon slags osäkerhet när man köper frallor? Tror inte att jag träffat en enda som inte känt sig tvungen att stämma av: "Fyra bullar, ja?" eller "Och där har du fem stycken?" - trots att påsen är halvt genomskinlig och bullarna fullt synliga. Jag menar, det händer ju aldrig med andra livsmedel.
"Jaha, där har du två liter mjölk ja."
"Ja, då ska vi se... 12 clementiner vill du ha."
Känner de kanske på något sätt att de måste visa att de inte försöker luras? Eller vill de flasha med att de all teknisk utrustning till trots faktiskt kan räkna för hand? Jag vet inte. Jag bara noterar att det är underligt.
Efter en mycket effektiv skrivdag fortsatte fredagen på ett av veckans teman: Linda gör saker med föräldrar. Hade en särdeles trevlig kväll med Berit, Niklas mamma, först med squash- och gorgonzolaravioli på Hilton, sen på bio och svenska filmen Darling. Både Niklas och Niklas pappa var ute på egna äventyr och det var väldigt mysigt att för en gångs skull göra något bara vi två.
Darling var faktiskt en verkligt bra film! Michael Segerström som spelade en av huvudrollerna (garanterar att mina bröder kommer ihåg honom från På kurs med Kurt) gjorde en riktig klump i magen/varm i hjärtat-roll och tjejen som spelade Stureplansbruttan var också suverän. Roligt när en film som man inte väntat sig jättemycket av blir så bra.
Nu ska jag krypa i säng och läsa det sista ur Erlend Loes Doppler - en helt genialisk och totalt galet rolig bok. Läs om ni inte gjort det!
Detta är en story jag hoppas att min pappa läser i morgon. När han sovit lugnt och... smält... det han ätit idag. Annars finns risken att han kommer att må...ja, lite dåligt. Storyn är följande:
Jag ska under några nummer vikariera för tjejen som skriver matsidan i Hennes. Igår när Celia och Svante var här och fikade hade hon med sig en del produktprover, däribland en brödmix och ett smör från hälsogurun Fredrik Paulún. När Niklas kommer hem upptäcker han att jag lite halvförvirrat satt in smöret i frysen i stället för i kylen, men vi flyttar det och allt är frid och fröjd.
Så idag kommer min pappa och ska äta frukost hemma hos oss. Självklart har jag ställt fram smörasken, nöjd över att få en besökare som äter smör och kan testa. Glad i hågen brer min pappa ett tjockt lager, lägger på kalkonpastrami och börjar äta. Jag tänker inte så mycket på det utan pratar om allt möjligt.
- Är det inte nåt som smakar fisk? säger han plötsligt.
- Nä, det tycker jag inte?
- Du har inte haft fisk på skärbrädan eller nåt?
- Nej. Det kanske är kalkonen som har någon slags fiskkrydda?
Värt att nämna är att min pappa inte tycker om fisk. Alls. Sushi är det värsta han ätit. Lukten av sill får det att vända sig i magen på honom.
Vi pratar vidare. Han smörar glatt en macka till. Två mackor till. Totalt fyra stycken. Mer kalkon och tjockt med smör.
Plöstsligt kommer jag på att jag glömt att fråga hur Paulùn-smöret smakar.
- Jodå... tycker han.
Jag bestämmer mig för att testa själv på en liten bit bröd.
Det smakar vidrigt. Av fisk. Rent ut sagt grymt äckligt!
Vi kollar på förpackningen och inser att smöret är sprängfyllt av Omega 3. Fettsyror man hittar i fet fisk. Min pappa, som alltså avskyr allt vad firrar heter, har just satt i sig en dryg deciliter pure fish fat.
Detta skulle kunna bli en liten kul story i sig, kryddat med att jag fick ett skrattanfall varje gång han rapade lite diskret under förmiddagen - men det slutar inte där! Historien har nämligen en fortsättning som alltså inte ens min pappa känner till:
Sitter nu under kvällen och pratar med Celia över msn. Jag berättar om det äckliga fettsyresmöret i kombination med min pappas fiskfobi och vi skrattar lite, så som man bara kan göra på msn. Så blir det tyst någon sekund, innan Celia till slut frågar:
- Ska det där smöret förvaras kylskåpskallt?
Jag förstår inte riktigt vad hon menar:
- Ja, det är tror jag? Det är ju smör?
Sen följer följande rader:
Celia säger: (20.36.09)
För smöret hörde inte till de produkter som jag lastade in i kylen för en vecka sedan och igår lastade ner i påsen igen...
Linda säger: (20.36.32)
nä....
Celia säger: (20.36.33)
Jag har inget minne av att jag sett något smör förrän igår hemma hos dig och då reflekterade jag inte över det.
Linda säger: (20.36.44)
allvar
Celia säger: (20.36.46)
Paketet måste alltså ha legat i påsen under mitt skrivbord i en vecka!
Herregud! Till saken hör också att både jag och min pappa noterat att smöret var lite mörkgult i kanterna - "nästan som om det var gammalt" som min pappa mycket riktigt sade - men jag trodde bara det berodde på att jag förvirrat in det en kvart i frysen.
Alltså inte nog med att min pappa fiskhataren ätit fisksmör - han har dessutom ätit härsket fisksmör, eller som Celia sammanfattade det, efter några hysteriska skrattanfall:
"Omegasmör, redan där är det varning. sedan under ett skrivbord, precis under datorn = varmt i en vecka, sedan in i frysen, sedan i din fars mage... Säker på att han mår bra?"
Huh... Jag vågar inte ringa och fråga. Låter honom nog sova gott i natt. Förhoppningsvis.
Idag har jag haft en mysig dag med min pappa. Ingen annan är så bra att ha med sig på second hand-ställen som han. Det han har förstått, till skillnad från många andra, är att man inte bara åker dit för att leta efter det magiska fyndet, nej, det är lika mycket för att skratta åt prylarna, fantisera om deras tidigare liv och fascineras av vilka konstiga saker konstiga människor köper.
Hittade dock jättefina tallrikar och glas idag.
Man har egentligen ganska lite insyn i hur olika yrkesmän tänker. Tandläkare till exempel. Pirrar det lite extra innanför den vita rocken när de får kariesvittring? Ser de riktigt jobbig tandsten som en rolig utmaning och kan en visdomstandsutdragning kvala in som en av årets absoluta höjdpunkter? Jag menar, jobbet hade ju inte varit det minsta utvecklande om alla hade haft perfekta tänder, dessutom hade de tjänat betydligt mindre pengar. Och var går gränsen för vad de tycker är äckligt? Min egen gräns hade definitivt gått redan vid fnasiga läppar, jag hade alltså inte ens hunnit till tänderna.
Idag kompenserade min tandläkare "Inga hål. Faan!" med att prata tjugo minuter om författarskap, böcker, ungdomars medievanor och hur han själv läste någon Baldurson när han way back åkte för att hälsa på sin flickvän i Stockholm. Ja, får man inte fylla tiden med lagningar får man ju hitta på något annat för att de 590 kronorna ska kännas motiverade. Men jag tycker om dem. De är roliga, både han och hans tandsköterska.
Inte mycket anmärkningsvärt som händer just nu. Igår var jag på en cellprovskontroll vilket försatte mig i en halvdeppig sinnesstämning. Inte för att det var något fel (det får man veta först om en månad) men jag mindes bara processen från förra gången med operationen och all oro som man inte kan låta bli att känna, trots att de säger att det inte är något farligt. Dessutom regnade det iskallt när jag cyklade till den deprimerande mottagningen på det ännu mer deprimerande Värnhemstorget, så det satte liksom stämningen för resten av dagen.
Idag har det varit bättre. Har precis läst ut en ganska bagatellartad bok, Potensgivarna, men den var precis vad jag behövde just nu: varm, rolig och smått osannolik. Skrattade högt flera gånger på tåget till Lund och dagens föreläsning. Har även hunnit skriva fem sidor på boken. Nu ska jag koka mig en kopp te och skriva någon sida till. I morgon är det tandläkaren. Nästa år ska jag försöka se till så att allt kul inte kommer på en gång.
1 badrum har klorskrubbats och rengjorts i varje liten vrå.
2 gånger har motionscykeln använts.
3 pocketböcker har inhandlats: Hassen Khemiris Montecore, Mustafa Cans Tätt intill dagarna och Karin Brunk Holmqvists Pontensgivarna.
4 soppor har lagats, varav en blev äcklig och hälldes ut.
5 personer har blivit bjudna på middag: Celia, Patrick och Svante i lördags. Niklas föräldrar idag.
6 Ja.
7 kronor mer än på Citygross kostade de färska kryddorna på ICA Maxi.
8 miniburkar Hägendaz-glass har blivit uppmumsade.
9 värmeljus har förbrukats.
10 fakturor och kvitton har bokförts i företaget.
För er som undrar var skrivstatistiken tagit vägen - den är borta! I onsdags höll Jonas Hassen Khemiri ett föredrag på Författarskolan och han berättade då att han fått ett stipendium för att sitta i New York och skriva i två månader, i ett slags författarkollektiv. Varje kväll samlades de för att käka middag tillsammans och en av de personer han kom ihåg bäst var en "fruktansvärd kvinna" från Australien som omedelbart deklarerat att hon: 1) Inte var där för att leka 2) Tänkte skriva 10 000 tecken per dag. På kvällarna hade hon sedan - till de andra författarnas avsky - kommit ner till middagarna i någon slags triumf över att hon "minsann nått sitt mål".
Denna lilla anekdot utlöste en hel del skratt och samförståndsnickar och vilken-knäppskalle!-huvudskakningar bland mina kursare och därmed var min egen statistik nedlagd. Inte för att jag tror att så många av mina kursare läser bloggen, men kanske finns det andra som sitter och smygskakar på sina huvuden.
Khemiri var för övrigt häftig. Det var inspirerande att lyssna på honom, även om jag gick därifrån lite med panik. Vad - VAD - skulle jag ha sagt under två timmar på en universitetskurs? Jag som inte har några fyndiga anagram insmugglade i min bok, som inte "egentligen vill säga något om sanning och äkthet" och som inte enda gång skämts för att jag gillar att skriva.
Men jag tog helt klart med mig en del grejer som jag ska tänka på i mitt eget skrivande. Det som jag inte längre ska skriva om här.
Exakt någonstans nu, idag, har jag och Niklas varit tillsammans i fyra år. Vi gick till Carib Kreol på Möllan för att fira detta.
Till mycket lite pengar fick vi mycket, mycket mat och trots att jag vet att jag äventyrar våra chanser att gå dit igen kunde jag inte låta bli leken "Vad hade du valt?" på vägen hem. Idag fick Niklas välja mellan 2 x full kvällsbuffétallrik på ett halvsjavigt ställe bredvid Åhlens eller tre fastlagsbullar. När vi närmade oss hemmet (och passerade Jensens Bøfhus) lade jag till oxfilé och ugnsbakade, ostfyllda tomater. Han tyckte inte att leken var så rolig.
Jag går över Stortorget och tittar på ett hus jag aldrig egentligen sett förut. Det ser tyskt ut, som i teveserien Kliniken. Eller som ett nazistfäste. Precis i början av gågatan ser jag en man ta en Metro ur ett ställ. Våra ögon möts.
- Ursäkta? säger han.
Jag tar ena hörluren ur örat. Han upprepar:
- Ursäkta?
- Ja?
- Du får ursäkta mig, men det är så roligt att se en riktig solstråle som du.
- Eh...
- Ja, det är inte så vanligt att man ser folk som skiner så.
- Nähä, det var ju...
- Vet du hur många dagar vi var regn i det här landet?
- Nej?
- Det är 7-9 dagar i veckan på hösten.
- Jaha, det låter ju...
- Du får ursäkta om jag pratar långsamt men jag har varit med om en bilolycka. En bilolycka med dödlig utgång. Den killen som dog hade samma sjukdom som jag.
- Usch då...
- Vi hade snott en bil och körde i 200 blås och i vägen stod ett träd. Krasch, bom, bang. Killen som dog, han hade samma sjukdom som jag.
- Då får man vara glad att man lever.
- Ja.
- Du får ha det så bra.
- Ja, du med.
- Hejdå.
- Hejdå.
Ibland upplever man konstiga saker.
Ibland blir jag lite... känslig.... när jag hör människor som har uppenbart mer hjärta än hjärna. Jag kan inte förklara varför. Lyssnar på Din gata, P3:s lokala kanal, när en grymt skånsk man ringer in och vill hälsa:
- Ja e po väg till Bounkeflou nu. Å vill helsa ti Ouffe å Moudde.
- Vem är det då?
- Jaa, Ouffe e nestan som en brour for maj. Vi har känt varann sen vi gick i högskolan.
Och där hajar jag till lite. Högskolan? Inte för att jag har fördomar, men han lät varken som en ingenjör eller en psykologistudent. Men så kom förklaringen:
- ... eller högstadiet hetor de vel.
Undrar om de tycker att man är konstig om man ringer in och hälsar till någon som hälsat.
Jag funderar. Och undrar om hjärtknipet hör ihop med min avundsjuka på människor som verkar så nöjda i det lilla, med det enkla. Personer som inte hela tiden tänker på vad de ska göra "sen", som är som lyckligast när vardagen snurrar på.
Jag är inte sån. Eller - jag är mycket bättre på det nu än vad jag var bara för ett år sedan. Idag får jag inte längre panik när jag inte har ett "nästa stort mål".
Eller så är det bara lögn. Jag har ju ett mål. Att få klart boken. Och sen sitter jag säkert där igen och längtar efter en ny utmaning.
Och allt annat vore ju egentligen synd. Man mår ju inte heller bra utan utveckling.
Men om man hade fötts sån: om man tyckt att en semla var höjdpunkten på dagen och en fast anställning en livslång lycka - då hade det kanske varit lättare? Fast hur kan man veta det redan från början...
Gosh. Filosofi var sannerligen inte mitt ämne.
Nu ska jag koka mig en kopp kaffe, läsa ut en bok och njuta av en lugn förmiddag.
Sen ska jag inspireras av en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri. Och smida för nya stordåd.
Dagens vinnare kategorin Rubriker du aldrig trodde du skulle få läsa:
Körde 150 mil med astronautblöja
Jag har verkligen gjort allt som krävts av mig på Författarskolan, med stor kärlek. Men nu har vi kommit till en punkt som jag kommer att vägra. Nästa tisdag ska vi ha läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten - men nej. Öppnade den när jag gick och la mig igår och jag orkar tyvärr inte. Det kommer inte att ge mig något, förutom en hel massa ångest och det behöver jag inte i februari. Sorry Sara. Du har säkert många andra entusiastiska läsare. Hoppas att jag kan klara övningen ändå.
3 nackdelar med att jobba hemifrån:
1. Jag har obegränsad tillgång till kaffe.
2. Stereon har fått ett tinnitusljud som bara överröstas om man spelar riktigt högt.
3. Internet rymmer så mycket annat än det man bör surfa på.
Saknar faktiskt min sköna fåtölj på skolbiblioteket idag (eftersom jag alltid är där så tidigt har aldrig någon annan hunnit ta den). Men eftersom jag ska skriva sex- och relationssidan till hennes är det bättre att stanna hemma, ser inte så snyggt ut att sitta och surfa porr bland alla oskyldiga studenter. I övrigt ska Antigone-övningen bli klar idag, så jag egentligen inte alls tid att blogga.
Har inte haft någon större blogglust i helgen, men vi har haft det fint på restaurang i fredags, födelsedagskalas i lördags och storhandling och jobb i söndags. Nu är det måndag och en intensiv vecka. Mycket som ska skrivas och läsas.
I förmiddags skrev jag fyra sidor före dagens föreläsning. Ny uppgift: Att använda sig av grundkonflikten i Sofokles Antigone och göra något kreativt av det. Typ. Återstår att se vad det blir. Översättningen jag fick tag i var från 30-talet och språket var ungefär därefter; det är annars sällan man läser något på svenska och kännner sig totalt språkinvalidiserad. Annars har kvällen börjat med salta pinnar och ska fortsätta med Celia och Patrick på Anytime. Nice.
Har glömt att promota the third blogger of the Svensson/Unnhem Family - min brorsa Mikael. Läs och var glad att du inte är långtradarchaufför när du vaknar till vid 03.30 och hör vinden och regnet utanför sovrumsfönstret!
En lång dag på biblioteket. Var till och med där innan städerskorna hunnit lyfta ner stolarna på de avtorkade golven. Perfekt att jag kan åka Lund tur och retur med Niklas. Hann skriva nio sidor innan jag fastnade i en lång diskussion med en kursare.
Ikväll är Niklas på poker, men han hann under en stressig halvtimme laga både en fantastiskt god majs/brytböns/chili-förrättssoppa (ey... bortskämd? jag?) och kött&potatismos. Kvällen har jag annars hittills ägnat åt lite fransk korrespondens och nu är det till jättemånga procent bestämt att vi byter bostad med en familj i Avignon under två-tre veckor i augusti. Om jag längtar? Har påven en lustig mössa?
