Idag har jag intervjuat lite folk för en artikel - och strax är det dags för de sista. Jag och Niklas har dock också hunnit med en promenad i Slottsparken som börjar bli riktigt höstig. Ännu är inte löven röda, men snart kommer där att vara hur vackert som helst.

Nya bekantskaper som dessutom visar sig vara ypperligt trevliga bekantskaper är alltid roligt. Marikos Magnus visade sig vara just en sådan. Efter cava hemma hos oss blev det bland annat märg, lever (!) och Oktoberfestöl på Svea, drinkar på Victors och sen... ja, lite mer drinkar hemma hos oss igen. En helkväll i dess bästa bemärkelse.

Läste ni om programledaren som spydde i direktsändning på grund av... mensvärk? Tänkte ni, liksom jag: "Men kom igen! Mensvärk?"
Idag fick jag mitt straff. Idag är jag hon. Det är faktiskt möjligt att ha så ont i magen att man blir panikillamående och kräks. Det är inte roligt. Nu är programledaren min nya idol.

Skriva om att skriva

Har anmält mig till en serie seminarier som en forskare ska hålla kring hur man ser på författarrollen. Till varje träff ska man filosofera kring något tema. Den här första gången handlar det om "hantverket och metoden". Eftersom jag vet att jag har några skrivnördar som läser bloggen tänkte jag att det kanske kunde vara intressant att berätta lite om hur det gick till och hur jag tänkte när jag skrev min roman. Alltid kan man snappa upp något, även om alla sedan har sina egna sätt. Ni andra kan ju blunda. Eller klicka er in på Idol-sajten eller nåt. Stephen King är bara där för att han måste. Om ni undrar.

Så här:

”Det måste vara en fördel att vara journalist”, säger mina kurskamrater. ”Du måste vara van vid att producera text.”
”Ja”, brukar jag svara då. ”Det kan nog vara en fördel.”
Och för att inte låta dryg brukar jag skippa tillägget:
”Men det finns ju en mängd dåliga journalister också.”

Skämt åsido. Jag vet inte om mitt förhållningssätt till författandet hade varit det samma utan mina journalistiska erfarenheter. Men en sak vet jag i alla fall, och det är att mitt sätt att se på arbetet och metoderna är ungefär de samma. Genom att kort beskriva arbetet med min första roman hoppas jag att det kanske kan belysas på ett konkret sätt.

Det första fröet till berättelsen föddes när jag fastnade för en särskild karaktär, genom en övning på Författarskolan. Karaktären hette Lars och var en blandning av en massa människor jag mött. Dessutom hade han flera drag av mig själv.
I 35 sidor utforskade jag Lars och personerna och miljöerna omkring honom. Kände på honom från olika håll och blev nästan lite förälskad. Jag ville bara umgås med honom. Vara i hans värld. Hela tiden.
Fortfarande kan jag minnas känslan när jag en mörk höstdag kom på ”vad som skulle hända med honom”. Vad vinkeln på romanen skulle vara. Uppspelt berättade jag för min man i bilen på väg hem från biblioteket. Han blev nog lite rädd.
”Tänk om folk tror att det handlar om oss.”
Att hitta en vinkel var viktigt för mig. Vid det laget var romanen tvungen att ta en riktning och för att jag skulle fortsätta brinna var det nödvändigt att det kändes relativt nytt och outforskat.

Här har jag tagit bort ett litet stycke - jag vet faktiskt inte hur mycket jag får/bör/ska berätta om handlingen i boken? Anders? Micke?

Jag kan inte säga att jag skriver för en speciell läsare, däremot drivs jag av en längtan att bli läst. Jag är inte hon som skriver för byrålådan – eller för min egen skull. Jag vill underhålla, beröra och väcka känslor och skratt – såsom jag själv blivit underhållen och berörd av de författare jag själv läst.

Första utkastet till min roman skrev jag på fem månader. Jag skrev inte varje dag eller ens varje vecka, men de dagar då jag skrev satt jag ofta 8-9 timmar i sträck. Dessa dagar började med att jag åkte med min man från Malmö till Lund. Han släppte av mig vid skolan vid halv åtta-tiden och så satte jag mig i kaféet och väntade på att det skulle öppna klockan nio. Under tiden läste jag igenom det jag skrivit under mitt förra pass. Skrev om meningar, bytte ut ord, försatte mig i stämningen. När jag sedan drack mitt kaffe kunde jag ofta knappt vänta tills jag fick sätta igång igen.

Jag satt i en fåtölj på biblioteket och skrev (vilket tyvärr slutade med ett ryggskott!). Till skillnad från Stephen King gillade jag ”distraktionen” från människorna runt omkring mig. Oftast lyssnade jag på musik för att stänga ute sorlet.

Vid fyratiden hade jag för det mesta kommit dit jag ville. Oftast var ett kapitel slut och jag behövde en paus för att ladda det undermedvetna inför nästa steg i berättelsen. Jag brukade skriva ungefär tio-elva sidor varje dag. De sista timmarna på eftermiddagen ägnade jag åt att läsa igenom det jag skrivit. Korrigera, bearbeta och tänka framåt.

Redan tidigt kände jag att karaktärerna levde ett eget liv. Jag kunde se dem framför mig, höra dem prata och den självklarheten gjorde skrivandet både lätt och oerhört spännande. Inom mig såg jag ofta historien som på film.

Efter cirka 100 sidor kände jag ett behov av att staka ut vägen för resten av romanen. Jag skrev då ett synopsis för de resterande kapitlena, som jag sedan följde. Det slut jag tänkte mig krävde också en omarbetning av det jag dittills skrivit, och jag minns känslan av att tighta till berättelsen som oerhört skön och befriande.
Ungefär hälften av det jag beskrivit i mitt synopsis försvann dock när jag sedan redigerade romanen. Slutet blev ett helt annat. Men just då var det skönt att ha något att hålla i.

Jag vet inte om det är min journalistiska bakgrund som gör att jag ser på skrivandet som ett vanligt jobb – om än väldigt lustfyllt. Vill man något måste man vara beredd på att slita och jobba hårt för det. Åtminstone majoriteten av oss.
Jag väntar aldrig på inspiration. Jag vet (eller intalar åtminstone mig själv) att den kommer när jag sätter mig vid datorn.
Jag skriver dessutom väldigt sällan om, åtminstone när jag skriver kortare texter. Jag tror, som Stephen King, att det finns en mening med det första som kommer till oss.

Om jag kör fast, eller funderar på hur jag ska lösa ett problem, tar jag ofta en lång promenad. Helst någonstans där det blåser, av någon anledning. Det känns skönt, som om tankarna blir rena och klara.

När jag skrivit klart första utkastet av romanen började jag läsa mycket – vissa veckor nästan en roman om dagen. Det var som om jag behövde fylla på min bank av ord. Jag sög åt mig karaktärer och berättelser, nästan urskillningslöst. Allt från Hjalmar Söderberg till Sisela Lindblom. Jag vet faktiskt inte varför jag kände ett så stort sug just då. När jag sedan började bearbeta romanen återgick jag till mitt normala läsande.

Om jag avslutningsvis ska säga något om det jag har lärt mig av att skriva en hel roman, så handlar det inte så mycket om arbetsmetoden (när, var, hur) som om konsten att bygga en bra berättelse (varför).
Jag tror att det under skrivprocessen är viktigt att ställa sig frågor som:
- Vad handlar det här om?
- Vad vill jag ha sagt med berättelsen?
- Varför ska just den här historien berättas?
Naturligtvis är varje liten del viktig, men är man inte själv klar över helheten så kommer inte heller läsaren att vara det.

Igår var vi först på Brogatan och sen på Siesta och blev ganska... glada, kan man säga. När vi kom hem var lägenheten invaderad av mygg och Niklas drog därför fram dammsugaren. Klockan var väl ungefär ett. I ett hyreshus som halvsover kan det låta ganska mycket och jag kom plötsligt att tänka på mitt senaste besök på Mix Megapol där jag hade med mig årets konsigaste sexpryl, nämligen Vortex Vibrations - ett munstycke som man (vem?) sätter på dammsugaren och sen använder för att tillfredsställa sig själv. (För er som ställer er lika frågande som jag, kolla in filmen här. ) Vad jag vill ha sagt till mina grannar - som eventuellt lyssnade på Mix Megapol och vårt dammsugande i natt är bara, kort och gott: Nej. Det var mygg. Inget annat.


Bild från Mix Megapol Radio Citys hemsida.

Niklas är kvar på jobbet och installerar en mailserver. På hemmafronten fortsätter jag min upptäcksfärd bland klick-klick-klick-programmen. Det vill säga alla teveprogram där folk pratar svenska och inte är
a) Tecknade
b) Klädda i kostym
c) Upptäckare av något nytt DNA
d) Racerbilsförare
e) I rymden
f) Roy Andersson
Typ såpor. Tyvärr (?) har Niklas vämjelse för denna genre smittat av sig och nu har jag själv svårt för sådant jag glatt slevade i mig för några år sedan. Som chinos till tubsockor. Som blandad svensk schlager som illustrerande musik till handlingen (tex Kung av sand när någon ligger på stranden). Som dialekter man bara hör i program av Fredrik Lindström. Som slitna raggningsrepliker. Tittar just nu på Ensam mamma söker, där en av killarna nästan fick mig att höja skäms-kudden framför ögonen. Visst, vissa killar (och tjejer också för den delen) har svårt för att ge komplimanger. Men jag vet inte, ibland är det nog bara bättre att inte försöka. Eller att öva hemma framför spegeln först. Eller att åtminstone plocka fram sin hjärncell ur frysen innan man ger sig iväg på den där dejten. För vad sägs om den här repliken, levererad just innan Mr Charming Fotbollstränare I Knattelaget erbjöd singelmorsan en "skön helkroppsmassage" - på första träffen:
"Det första man märkte med dig, när vi fick ögonkontakt - det var dina... ögon."
...
Okej, nu passerade de gränsen. Robert Broberg är alltid gränsen. I synnerhet om det är hans Båtlåt. Jag tror att jag läser lite istället. Håller på med Daniel Möllbergs Pappadagar i Råttans år som är en mysig och riktigt rolig roman om livet som ensamstående pappa. Har förstått att författarens ex är Tilde de Paula och det jag verkligen, verkligen skulle vilja veta är hur man hanterar att ens före detta kopplas samman med Runar. Men det får man nog inte veta här.

I väntan på att det ska dyka upp något läsvärt på bloggen kan ni alltid läsa mig här.

Tänk när solen är sådär stark att man måste kisa. När det är så hett att man bränner sig på asfalten. När en T-shirt nästan är för varm. Gud vad det känns avlägset idag. Tack och lov ska vi snart tillbaka. Visserligen bara tre dagar och visserligen i slutet av oktober, men annars vet jag inte var jag skulle göra av all min Frankrikelängtan.

Idag har jag haft en riktigt mysig pappa-dag i Höganäs. Medan dagisbarnen var på lunch passade vi på att leka lite i en höstig Folkpark. Det var roligt, även om jag tyvärr inte längre kan åka saker som snurrar runt utan att bli illamående resten av dagen.

Jag vill verkligen tycka om kock-Niklas Ekstedt. Han kommer från Viken, han tog över där Tina jättegottat sig in i den svenska tevesjälen. Men måste han verkligen säga sallad Nissé-schooasss genom ett helt program? Fanns där åtminstone inte någon gymnasiepraktikant som inte sovit sig igenom språklektionerna och kunde upplysa honom om det korrekta uttalet på Salade Niçoise? Och finns det inte någon som kan bakbinda hans armar, please? Tänk dig kocken som gör den där typiska rörelsen "där-smakerna-blandar-sig-på-ett-underbart-sätt". Tänk dig sedan att Niklas gör den rörelsen hela tiden, blandat med "här-kommer-saltet-nästan-som-ett-flygplan-ner-i-bunken" och "om-jag-ser-ut-som-jag-ryser-av-välbehag-varje-gång-jag-blandar-i-en-
ingrediens-måste-de-fatta-hur-underbart-det-här-är". Det blir vedervärdig teve.

Som egenföretagare får jag en del reklam med posten. Bra grejer som man skulle kunna ha nytta av. Bra grejer som oftast hamnar direkt i pappersinsamlingen. Men ibland glimmar det till. Som idag. När Maskerad 2008 rasslade ner i brevinkastet. 100 sidor pure maskerad! Jag blev helt lycklig och till mig över rubriker som Grekland (har ni inte alltid undrat hur man klär ut sig till grek?!), Tupp/Höna, Medeltiden, Dalmatiner... Uppslag efter uppslag med lösmustascher, peruker, smink, masker... Visst är det underbart med grejer man inte visste fanns? Folk som viger hela sitt liv åt... maskerader. De (Eksons Postorder) har tydligen en hemsida också. Ingen som blir sugen på att ha en fest snart? I så fall är jag den första att beställa en latexnäsa och en uppblåsbar saxofon.

Jag brukar inte läsa serier. Inte så mycket för att jag inte gillar det som för att jag... bara inte gör det. Den här boken - 80 romaner för dig som har bråttom - från Kartago Förlag är dock cool. Aldrig har det gått så snabbt att plöja alla de där böckerna man "måste" ha läst. Dessutom kan det vara en bra övning för författare när man inte riktigt vet var ens story ska ta vägen. Jag vet i alla fall vad jag har i "mina rutor" - men det vore ju synd att avslöja...

För någon vecka sedan föreslog jag Niklas att vi skulle köra ett "detoxprogram" som en kickoff på vår GI-inspirerade höst. Han kastade ett öga på listan jag printat ut från nätet, gruffade lite över att man inte får dricka kaffe, men sa ändå okej. Så igår var vi och handlade på Citygross. Det gick bra, ända tills vi kom till köttdiskarna - och passerade dem.
Niklas stannade upp:
- Vänta... Är det inget kött alls?!
Det visade sig att han suttit och bläddrat i en GI-guide från Topphälsa och slappnat av när han såg recept på baconlindad marulk, allt i enighet med den klassiska manliga principen "bara det är bacon, så...". Detta var ju dock inte detoxprogrammet. Som, till exempel, i morgon lunch bjuder på en kulinarisk sallad på... sallad, sallad, sallad, broccoli, grapefrukt och pumpakärnor. Inte en gris så långt ögat når. På en hel vecka. För säkerhets skull köpte Niklas dock två paket bacon, med orden:
- Bara som en livlina...
To be continued...

Freudian slip?

Vi ligger i soffan och kollar på This is England.
Jag: - Uhm, uhm...
Niklas: - Vad?
Jag: - Det är inte bekvämt, jag får ont i nacken...
Niklas rättar till kuddarna och suckar:
- Ibland undrar jag hur du klarar dig när jag inte är med...
Jag: - Vaddå?
Niklas: - Ja, ibland är du verkligen menlös...
Jag: - Va? Du menar hjälplös?
Niklas: - Är inte det samma sak?

Annars har helgen varit trevlig. Niklas har bytt min hårddisk, ominstallerat alla mina program i datorn, monterat ihop min nya skrivbordsstol och hurts, fixat nya lampor till min cykel...
Har jag sagt att jag älskar honom också?

Nytt

Äntligen är hemsidan uppdaterad igen!

SOS

Ingen av er som ska ta bilen från Stockholm till Skåne snart? Har en favoritmatta från Ikea som jag nu hittat på Blocket till halva priset.
För övrigt är jag bakis. Sjukt bakis. Jag som trodde att det var safe att gå ut med småbarnsmorsor...

Missa inte!

I morgon relationspratar jag i Mix Megapol Radio City mellan 07.30 och 08.00.

Boken ska ges ut!

På min lågstadieskola fanns en kvinna som hette Anita. Jag var inte mer än 8-9 år, så det enda jag minns var att hon hade strävt, svartgrått hår och var rastvakt och någon slags föreståndare för biblioteket/mysrummet intill skolmatsalen. Jag tycker mig också komma ihåg att hon särskilt månade om en kille i blå plyschbyxor som hette Anders och en fågelliknande tjej vid namn Carina som alltid gnaskade sina äpplen bruna tills det bara fanns en tunn, tunn tråd av kärnhus kvar. Det var äckligt, på ett lite fascinerande sätt. Det finns dock en sak som jag minns tydligare än allt annat och det var när Anita en dag sa:
- Du kommer att bli författare en dag. Det vet jag.
Hur hon kunde veta det har jag ingen aning om, men jag har ofta tänkt på det hon sa.
Idag skulle jag önska att jag kom ihåg hennes efternamn så att jag kunde googla upp henne och ringa och skrika högt i luren:
- Du fick rätt, jag ska verkligen bli författare! Min roman ska ges ut!
Jo. Det är sant. Självklart har jag knappt fattat det än. Men sedan i eftermiddags finns min underskrift på ett kontrakt med fantastiska förlaget Roos & Tegnér. Så nu är det bara att räkna ner till julafton. 2008 inträffar den förmodligen någon gång i maj!

Champagne, någon?

Vem har sagt att det inte går att försörja sig på sitt skrivande? Fråga "Chriss" - poet med egen butik i Cassis, som dessutom var på väg att flytta till större lokaler ute på huvudgatan. Vill man så kan man. Eller hur det brukar heta.

Åh... Jag vill redan tillbaka. Avslutade semestern med två dagar i fantastiskt fina Cassis. Om jag fick välja skulle jag äta alla mina middagar på stranden med den utsikten.

Niklas äter den sista av sina ca 25 citron- och marängpajer för den här semestern.