fredag, juli 21, 2006

Lunchnostalgi

Papier maché-pastan på fullkorn som inte var så delikat för någon vecka sedan har inte mognat av en vända i frysen. Om man säger så. Men det gör inte så mycket. Har märkt att lunchen inte längre har samma höga status som den hade på tidningen. Där innebar en micrad moussaka mycket mer än bara näring. Till exempel...

... föregicks lunchen ofta en timmes rituellt förspel då man pratade om lunchen. Vem hade matlåda? (Ingen) Vem skulle till ICA Maxi? Vem var sugen på vad? Vem hade aldrig varit så hungrig tidigare? Vem skulle åka och hämta sushi? Vem hade tyckt det vore roligt med något nytt? Vem tyckte att "det skulle finnas någon som gick runt med en mackvagn"? Vem kände sig helt matt vid elva? Vem skulle inte orka med eftermiddagen om hon inte fick mat NU?
... skulle allas mat synas och diskuteras. Hur kunde hon bli mätt på bara en macka? Var det där ekologiskt? Var kunde man hämta den där salladen? Skulle han bara äta ris? Hur får man ner så mycket kött? Tröttnade man inte på jordnötssmör? Var det inte farligt att dricka Cola Light?
... var det gemensam läsning och hiss & diss av kvällstidningar och andra magasin. Var det bra journalistik att klä ut sig till bimbo? Behöver man ingen IQ för att jobba på en sportredaktion? Är Zlatan verkligen så divig som han verkar? Hur skulle det vara att upptäcka att ens kollega var Haga-mannen?
... alla fantastiska storys. Hur var det nu när Helene körde med pizzan på taket? Med Anne och Tjoa på Backamoa och Jennie och Marim Florim? Och kunde inte Patric bara berätta om den där gången...?!

Ja, det var fina lunchtider. Det finns dock grejer jag inte saknar:
- Nej, nu börjar jag känna mig stressad.
- Nej, usch, nu har jag suttit för länge.
- Jaha, så var det roliga över.
- Varför drack jag båda mina Cola till lunch?
- Kan du komma till mig när du har ätit klart?
- Du har inte hört något från....?
- Kan du stryka?
- Det håller inte...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Eller som på mitt kontor:

"...shit, har alla andra redan ätit lunch?
Damn."

Line sa...

Jag är helt plötligt väldigt tacksam över att alltid äta min lunch i lugn och ro ensam med dagens metrokryss. Det fick helt plötsligt ett annat värde...tack!