En dildo, damen?

Jag brukar inte vara rädd. Jag har kunnat gå ensam på ensliga bakgator mitt i natten (New York), köra med blankslitna sommardäck i snöstorm (Frankrike) och ta mig ner från stupbranta backar, trots att jag varit helt grön som skidåkare (Åre) - allt utan att känna hjärtat slå snabbare.
Idag hände det dock något (Gunnesbo, Lund).
Det var ungefär tjugo personer på stadsbussen. Tonårstjejer, gamla tanter, killar med stora hörlurar, en man i kostym. Och jag. Med två stora påsar från sexshopen. Fulla av latexlakan, but plugs, ätbara handklovar och lösvaginor.
Jag såg det framför mig. Hur bussen krängde till, hur jag reflexmässigt sträckte mig efter ett handtag att hålla i och hur innehållet i påsarna liksom vällde ut framför pensionärernas bruna Ecco-skor.
Missförstå mig inte här, jag är inte pryd och jag tycker att sexleksaker är superbra. Men 20 stycken på en gång... Vad skulle jag ha sagt? Skulle jag ha sagt något överhuvudtaget? Det gamla tampong- och ciggtricket "De är till min mamma" hade nog inte funkat i alla fall. "Jag är journalist" hade bara journalister fattat. "Vi ska ha möhippa" hade kanske gått. Så länge ingen synat prislapparna på prylarna. "Nej, men vi gillar verkligen Mia. Dildos för en tusenlapp är bara ett sätt vi visar vår uppskattning på."
En sak är åtminstone säker. När jag ska lämna tillbaka dem blir det med bilen.