Sopor & kärlek

Ytterligare ett tecken på att jag blir mer och mer som min pappa:
När jag var liten klagade han alltid över att vi fyllde soppåsen under vasken så mycket att den till sist inte gick att knyta ihop. Skittjatigt då, högst förståeligt idag.
Jag, som redan är ett bakteriefreak, avskyr att behöva mosa till toppen på sopberget och dessutom riskera att skära mig på någon vass konservburk, bara för att någon - jag säger någon - tydligen har som policy att aldrig bry sig om huruvida det hänger bananskal över kanten, är fullt av kaffesump på påshandtagen eller värst av allt - om påsen har halkat ner och gömt sig under ett gojsigt, kallt, illaluktande berg av räkskal, bortskrapade grönsaker och ris. Yerk!
Å ena sidan kan jag beklaga mig över det, å andra sidan låg jag igår kväll, innan jag somnade, och tänkte på hur få sätt det finns att visa någon hur mycket man verkligen älskar honom eller, för den delen, henne. Alltså så där så att det nästan gör ont inuti en. "Jag älskar dig" är fortfarande fint, men det säger man ju nästan varje dag. Och fria kan man ju bara göra en gång i livet. Hur gör man sen? När det känns som ens hjärta ska sprängas av kärlek och orden liksom inte räcker till.
Jag förmodar att man inte kan göra så mycket. Bara känna sig jävligt tacksam.