Grym grottman

Niklas har sedan vi träffades varit 25 år gammal. Trots att han var 24 då vi möttes för första gången och trots att han ska fylla 28 i december, har han liksom aldrig riktigt blivit äldre. När någon frågar hur gammal han är säger jag ”25” och tror mig själv. Inte en dag äldre, den pojkspolingen. Fram till nu. I Spanien har han plötsligt blivit 27. Och man.
Allt är den nedärvda grottmanskänslans förtjänst. Grottmannen som inte gjorde mycket mer än jagade för dagen, var smutsig under fötterna, klädde sig i slappa skynken och hade hår i ansiktet. Grottmannen som en stor del av Sveriges män förvandlas till under sin semester. Så även min.
Det hela började med ett: ”När man är ledig slipper man raka sig varje dag. Det är skönt med lite stubb.”
Steg två: ”Man kanske skulle testa att låta det växa?”
Steg tre: ”Nej, är detta verkligen jag?”
Steg fyra: ”Hur ska ett skägg se ut egentligen?”
Steg fem: ”Nej, nu ska det bort!”
Här någonstans är vi nu och jag har plötsligt vant mig vid att ha en man vid min sida. En manlig man med manligt skägg i ansiktet. Om än aningen glest. Än så länge.
Mitt mål är nu att försöka avstyra Steg sex: ”Söndag morgon, innan vi åker hem, ska det rakas av. Aldrig att jag skulle gå till jobbet i det här!”
Måste tänka ut en plan.