Spanska reflektioner

När man är hemma, i vardagen, är det inga problem med att komma på saker att blogga om. De kommer av sig själv, vill ut, måste skrivas ner. Här, på semestern, är det svårare. Visst händer det saker, men inte så mycket som upprör, fascinerar eller triggar igång mönstertänkandet. Självklart finns det en massa vackra byggnader och underbara parker och hänförande utsikter, och naturligtvis stöter vi på människor som beter sig konstigt, annorlunda och roligt. Men det räcker inte riktigt för ett intressant eller underhållande eller terapeutiskt inlägg.
Jag väljer så klart att se det som något bra. Som att den kritiska delen av hjärnan har tagit en välförtjänt ledighet. Några reflektioner, av varierad sort, har jag dock gjort under den första veckan.

- Varför upphör man förvånas så snart man lämnar Sveriges gränser? Situation: Jag och Niklas är på väg till supermarketen för att handla. El Raval, där vi bor, är visserligen ett väldigt brokigt kvarter med allt från judiska butiker och halalslakterier till turkiska dönerhak och små vilsna katalanska tapasbarer, men en kille som kommer cyklande ut ur ett internetkafé är ändå… udda. Det tog mig dock några sekunder att ta in det märkliga – och Niklas hade inte ens noterat det. Trots att han hade stannat till för att släppa fram killen. Motsvarande scenario i Sverige hade varit otänkbart. ”Jaha, där kom en man på tandem ut från Hansa.” ”Stanna, du måste släppa fram kvinnan på moppe, på Hemköp håller de gående till höger!” Nej, tror inte det.

- Äldre, spanska människor verkar ha en väldigt hög status. Åtminstone uppför de sig så. Medan vi i Sverige endast reser oss på bussen för uppenbart skröpliga människor, och skulle se det som en förolämpning om vi blev erbjudna ett säte, trots att vi varken hade käpp, protes eller annat påtagligt lyte – använder de spanska post-60-taggarna käppen (som förvånansvärt ofta ser hemmasvarvad ut) till att knö sig fram, svepa undan och slå sig ner (bokstavligt talat). Häromdagen höll det på att bli slagsmål på bussen till stranden, då en man som såg ut som en korsning av Grodan Boll och den röda gubben på stoppljuset, till varje pris skulle ha en sittplats. Det fick kosta såväl några spanska jämnåriga som ett par franska småbarn – så länge han fick plantera sin svettiga gabardinbak på en fin fönsterplats. Tyvärr förstod vi inte mycket mer än ”Stupido!” av den högljudda diskussionen, men när vi steg av vid Barceloneta hade paddans hakor ännu inte slutat dallra och ansiktsfärgen ännu inte återgått till den normala. Sitt säte fick han dock.

Hmm. Det blev visst en del ändå. Kanske handlar det inte om att den kritiska hjärnhalvan har tagit semester, utan snarare att händerna som ska skriva ner tankarna har blivit semesterlata. Men det är okej. De kommer att behövas i höst.

Nu ska två tomater (förrädisk blåst på stranden idag) gå på restaurang.