Que?
Ja, vi hade druckit. En hel del faktiskt. Jag minns att Niklas vid 23-tiden gick ner och köpte två flaskor vin till. Jag minns att vi spelade in en film som vi inte fick titta på förrän om tio år (inte en sådan film), att vi lyssnade på Lars Demian och åt varma bananer med glass.
Sen minns jag inte så mycket mer. Förrän det ringde på dörren. Det som hände sen är helt surrealistiskt.
Först var det bara porttelefonen. "Det är säkert bara brevbäraren som vill in." Det hade hänt förr. Ingen av oss reflekterade över att det var söndag morgon. Huvudet var tungt och klockan på mobilen visade 08.39.
Sen knackade det på dörren. Vår dörr.
Niklas virade in sig i lakanet och gick och öppnade.
Där ute stod två poliser. I uniform och med vapen. Två poliser som uppenbart skolkat från engelskaundervisningen i skolan.
De ville se Niklas pass, sa de. "Passport. Id." Sedan något mer på spanska. Samtidigt sträckte de fram en lapp med spansk text på. De pekade på något som såg ut som ett namn.
"Is there a problem?" frågade Niklas.
Oh, nej. Detta hindrade dock inte den ena polisen från att försvinna ut i trappan med hans pass en stund, medan den andra stod helt tyst.
Så kom han tillbaka, lämnade igen passet och tog farväl.
Vi fattade i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Vi fattar fortfarande i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Jag tror att det är en hallucination.
Niklas, som tänker logiskt, har ännu inte kommit på något trovärdigt.
3 kommentarer:
Nån granne som blivit misstänksam mot de exotiska och mystiska svennarna och ringt polisen för att kontrollera att ni inte jobbar för den svenska..maffian?
Kalla mig paranoid (det är faktiskt mitt mellannamn), men om ni under tio sekunder inte kunde se passet så kan de falska poliserna ha sprutat ett slags vätskeknark på det som sedan torkade skitfort och sen blir det inbrott i er lägenhet här i Sverige där passet försvinner och ni blir ansvariga för att ha försett avdankade idrottsstjärnor med knark. Sen åker ni i fängelse, Niklas på tio till tolv, Linda kanske fyra för medhjälp till vätskeknarksmuggling, och sen undrar lillkillen var hans gudmor tagit vägen, hans första ord blir "Gu-moo borta?" och sen får du kompensationsge honom massa presenter när du från cellen publicerar din självbiografiska bok "Helvetes jävla samhälle - en berättelse om mitt liv som vätskeknarksmuggeloffer i Göran Perssons välfärdssamhälle" (med förord från Sven Nylander som förnekar all kännedom om allt).
Sån't händer.
Det ser man på TV jämt.
Shit. MÅSTE sluta dricka kaffe efter 15.
Vad skulle man göra utan vänner? Nu känns det hela mycket klarare. Tack.
Skicka en kommentar