Ursäkta, får man handla här?

Jag vill köpa tre potatisar. Ställer mig framför ett stånd i saluhallen. Tre personer bakom disken är uppenbart sysslolösa, om man inte räknar med viktiga saker som att puffa upp sitt hennafärgade hår, skjuta upp sina designerglasögon och vända lite på några apelsiner.
Vid tidigare besök har jag noterat att man sällan tar sina frukter eller grönsaker själv, utan inväntar hjälp från mannen eller kvinnan bakom disken. Jag väntar. Jag väntar lite till. Inga andra kunder, bara de svarta blanka bågarna som envist halkar upp och ner på Senora Viktigs näsa.
Okej. Då tar jag väl tre potatisar själv och ser om det hjälper. Nämen oj - vilken våldsam aktivitet det plötsligt blev! De tre simpla torgförsäljarna ser ut som jag hackat loss en bit av Lutande tornet i Pisa eller Faraos grav eller något annat unikt byggnadsverk. Deras vackra, uppradade grönsaksfasad! Rämnad! Förstörd! Förstod jag vad jag hade gjort! Det ropas "Patatas", rycks på axlar, himlas med ögon - och där står jag med mina tre potatisar i handen och säger "Sorry, sorry!" trots att jag inte förstår varför jag som kund ska behöva vara ledsen över att jag vill bidra till deras försäljning, deras överlevnad och deras förbannade designerglasögon.
Tänker att nu måste jag väl få betala mina potatisar. En man skyndar fram, går förbi, fyller mina fula luckor med tre nya potatisar, ignorerar mig. Henna-monstret slickar sig om läpparna. Börjar plocka med något i en låda.
Jag räknar till tre. Kastar sen de tre potatisarna rakt in i konstverket och vänder mig om utan att titta. Hoppas på ett öde liknande Berlin-murens.