Åska & grillade sardiner

Man hinner tänka en del när man halvspringer genom El Ravals smala gränder, med ett ösregn i nacken och ett mullrande åskväder i öronen. Hela tiden med hoppande, gula blixtar framför ögonen.
Hur stor är egentligen sannolikheten att träffas av blixten? Är den plötsligt större för att vi befinner oss i Spanien? Om någon av oss skulle träffas – kommer vi då att ingå i statistiken över ”svenskar som slagits ned av blixten” eller finns det en särskild kolumn i SCB:s åskredovisning för ”fall, utomlands”? Vilket är egentligen farligast – blixten eller dundret? Om det är blixten – vad är i så fall dundret? Den där mannen – i stort skägg och vitt särk – kan han egentligen ha en mobiltelefon som vi kan ringa ambulansen på om…? Och Kent på Folksam – vad sa han nu egentligen om den där lilla sjuk-utomlands-lappen på hemförsäkringsbeviset? Visst var man inte tvungen att bära den i en amulett om halsen under hela resan?
Fast å andra sidan – om man träffas av blixten är det väl… definitivt? Det kan väl knappast resultera i en ”elektrisk arm” eller en ”vidbränd fot”? Det har man aldrig hört talas om. Däremot om förlamade människor. Som får ha en penna mellan läpparna och rita vad de vill ha sagt. Eller kommunicera med blinkningar. Undrar vad man i så fall skulle ha lärt sig först? En blinkning för ”snälla, dra ut sladden”, kanske?
Hur som helst. Nu är vi tryggt hemma. Niklas har fått några sardiner och ett nät musslor att pyssla med. Jag sitter och tittar ut över de regnvåta palmerna och det börjar precis lukta som hemma hos min farmor – och min farfar när han levde. Stekt fisk. Jag är hungrig.