Som ler och långhalm

Man brukar säga att barnet inte bör skiljas från modern under den första tiden i livet. Däremot har jag aldrig hört någon nämna fördelarna med att inte skiljas från sin äkta (nåja, halväkta) hälft på 11 dagar eller 264 timmar eller 15 840 minuter - när man på dagen dessutom har varit tillsammans i tre och ett halvt år.

Igår kväll konstaterade jag och Niklas att vi inte haft ett längre samtal med någon utomstående på över en vecka (en man på Skatteverket undantagen, liksom de dagliga knaggelkonversationerna med bageridamen: "Un integral and... that one!"). Och även om vi så klart på sanna turturduvors vis står varandra närmast, har vi båda börjat längta efter lite... input.

Så idag har vi - egentligen helt tvärtemot socialiseringspricipen - umgåtts mest med oss själva. Niklas ursäktade sig i morse med att han "skulle sköta lite korrespondens". Jag lämnade honom vid datorn och begav mig ut på stan för att göra en jobbgrej.
När jag kom tillbaka åt vi. Olika typer av mackor för att markera vår nya självständighet. Han återvände till datorn. Jag började på Martina Haags Underbar och älskad av alla. Jag läste ut Martina Haags Underbar och älskad av alla. Förvånansvärt underhållande. Niklas duschade. Återvände till datorn. Jag satte mig för att blogga.

Ungefär nu börjar det kännas lite tomt. Som att det fattas något. Någon. I sött skägg och brun T-shirt. Jag ska nog föreslå att vi korkar upp Cavan som vi fick i välkomstpresent av Ramon och Renate och skålar för våra kommande år i symbios. Förresten. Varifrån kommer egentligen uttrycket "som ler och långhalm"?