Vi var inte vad vi äter

I vanliga fall brukar jag känna mig stolt när vi handlar på Citygross. När vi står där i kilometerkön med vagnen full av rotfrukter, quinoa och tyskt hardcorebröd. Fibertortillas och keso som knappt varit i närheten av en ko. Hade Du är vad du äter-tanten sett oss hade hon gråtit glädjetårar över sina solariebrända stretchkinder och istället kastat sig över de andra kunderna och deras Cola-flaskor, panpizzor och Gorbys-pirogpåsar.
Men igår var det annorlunda. Den andra januari. Två dagar efter nyårsafton. Gissa hur hurtigt det kändes.

Ja, ni har genomskådat mig. Det är något jobbigt jag måste göra. Det är därför jag hetsbloggar. Om jag gör det kommer resten av boken att skriva sig själv. Så, på brännet. Som någon sade.