Fajtas för frysmaten

Vänta nu... Jag skulle ju plocka ner julsakerna... Men, okej! Ett inlägg.
Har just ätit upp halloumibiffarna från i lördags - frysta och upptinade tillsammans med potatis i ugnen. Så gott. Tänker att man gör det alltför sällan: lagar större mängder och fryser in. Men så drar jag mig till minnes - min och Niklas fryshistoria.

När vi träffades, för fyra år sedan, fick han mitt hjärta att vilja hoppa ur sin tajta topp genom att laga lasagne, bröd och efterrätt och ta med det hem i en korg till mig. Ett par dagar efteråt lagade han stekt sill, vilket var fullständigt onödigt. Han hade mig redan i sitt garn... för att knyta an till fisken. Eller nåt.
Sen var det min tur.
Jag gillade mat och hade lagat så pass mycket att jag kände mig hyfsat safe i köket.
Första gången gjorde jag thaimat. Felix frysta grönsaker. Färdigblandade kryddor från Santa Maria. Kokosmjölk och kycklingfilé. Ris. Niklas åt med god aptit. Så vitt jag minns, snurrig av nervositet.
Andra gången gjorde jag något efter ett recept från Tasteline - jag kommer faktiskt inte ihåg vad - men jag minns att jag smugglade undan utskriften och kikade så att allt stämde när han gick på toaletten. (Ville jag impa? Nej...)
Vid det laget hade jag nämligen börjat misstänka att Niklas inte bara fått sitt jobb på nationsrestaurangen för att han kunde svepa flest Skåne eller för att han kunde sjunga högt om feta fransyskor, nej, killen kunde ju faktiskt laga mat. Big time.
Ganska snabbt började vi handla ihop och det var då det uppdagades. Att vår frysfilosofi skiljde sig åt. Han sa det inte rakt ut till en början, men det framgick tydligt. "Vem - VEM - köper frysta grönsaker när färska är så mycket godare?" "Visst kan vi ta fryst torskblock, om du gillar det..." "Nja, sådana där frysta pitabröd, jag tycker det smakar lite papper."
Till en början var det mest förvånande. Uppvuxen med frysta ärtor & tärnade morötter i tvåkilospåse och Findus fiskpinnar hade jag aldrig direkt reflekterat över att det kunde vara smaklöst. Det smakade ju... ärtor och morötter. Och fiskpinne.
Men visst, jag kände aldrig ett behov av att bege mig upp på barrikaden för den sprödbakade torskens bevarande. Ville Niklas hacka och baka och panera... ja, till och med odla själv, fine.
Och så har åren gått. Och någonstans på vägen tappade jag kontakten med Findus och de andra i frysdisken. Då och då kikar jag ner på dem, lite förläget. Jag tycker nämligen inte om att vara förmer, att sätta mig över något, men Niklas hade ju rätt. Det är godare med färsk mat.

Men nu till det jag verkligen ville säga: fryst mat kan vara helt okej. Jag upptäcker det då och då, oftast när jag är ensam hemma och vill ha något enkelt. För även om vi inte längre handlar halvfabrikat så brukar vi då och då frysa in överbliven mat. Som jag sen äter. För även här är Niklas ... avvaktande. Men det är ju så smidigt. Och smakar bra.
För det kan jag nog tänka mig en liten fajt på fältet, åtminstone när vi får barn och mindre tid i framtiden.
Hmm. Nu är det ett program jag vill se på teve och vi firar uppenbarligen jul ett tag till.