En Gundes bekännelser

Tänkte just kasta mig in och berätta om en underbar humorserieidé jag kom på i duschen. Men så råkade jag läsa ett blogginlägg från någon jag tycker är helt genialisk i allt det hon gör, en fantastisk skribent och en väldigt snäll och vacker person. Jag hoppas att hon inte har något emot att jag citerar henne:

"En sak som jag kan förstå rent intellektuellt att jag har snedvridet är ju det här med livet och synen på det. när jag läser och hör om människor som trivs. levnadsglada. livsnjutare. ja, jag kan bara inte tro dem. har de inte fattat? ljuger de? såna som orkar. som håller städat och fint, som pluggar i tid, som har inspiration och motivation. såna som bara gör. det är som ett parallellt universum för mig. twilight zone, liksom. de måste ju slita sitt hår i förtvivlan varje kväll, alternativt vara helt otroligt stolta över sina prestationer. förstår de inte att de uträttar storverk genom att gå till jobbet varje dag? betala räkningar? skicka in papper?"

Och så läser jag min egen blogg. Och känner mig plötsligt hurtigare och mer vasaloppsbenägen än Gunde Svan. Hemsida hit och manuskurs dit och tentapluggande där och persisk prettomat där... Är jag sån? Som illa förtäckt talar om hur duktig jag är? Som provocerar med belgisk veteöl och röklådor och hjärnceller som minsann inte trubbats av sen glansdagarna på 90-talet.
Nej. Sån är jag inte. Även om jag ser att det kan uppfattas så. Hur enkelt och lättsamt och perfekt det kan låta så har jag också dagar - veckor - då jag bara vill ligga i soffan och stirra i taket och lyssna på best of Marie Fredriksson och tänka att allt var så mycket enklare när man var barn. Dagar då jag är lika kall och grå som regnet, då jag oroar mig för att få betala tusentals kronor i skatt för att jag inte fattat hur man driver ett företag, för att jag kanske är en sån som inte kan få barn eller för att min självförtroendebubbla bara ska spricka och jag ska stå där utan något. Alls.

Jag funderar ofta på det: varför jag tror att just jag kan saker som somliga direkt avfärdar som omöjliga. Jag vet faktiskt inte varför. Förmodligen är det för att det är just det som triggar mig. Det omöjliga. Kanske är det något som jag fått med mig från uppväxten. Vi hade aldrig råd att åka på bilsemester till Jugoslavien eller skidresor med två familjer till Sälen, men likväl åkte vi på semester. Fråga mig inte var mina föräldrar sparade in eller om de låg sömnlösa och försökte hitta lösningar, men iväg kom vi. Visserligen oftast bara till Göteborg eller Tomelilla eller Öland, men det var inte poängen. Poängen var att de lyckades med det omöjliga.
Lika omöjligt var det för mig att få en dator, ett par märkesjeans eller ett husdjur - ändå satt jag där i slutändan med en hopplockad Amiga från Fyndmarknaden, ett par Levi's som visseligen saknade halva den röda lappen men funkade till en lång 80-talströja, och ett begagnat litet akvarium som var en schyst kompromiss. Inget var omöjligt, och jag älskar mina föräldrar för att de mer eller mindre medvetet har präntat in det i mig.
Nuförtiden tänker jag knappt ens på det. Det är så naturligt och jag gillar det verkligen. Att gå upp i projekt och känna tiden flyta bort. Att lösa upp knutar som sitter hårt. Jag vet att trägen vinner och med tiden har jag lärt mig att ha roligt på vägen.