Granen & manteln

Att hålla liv i två meter krukväxt när julstjärnor, pelargoner och snittblommor tycks slokna så fort de kommit innan för dörren, det skulle kunna vara en utmaning. Men icke. Antingen är det grangudarna som har ett särskilt gott öga till oss utan gröna fingrar eller så är det helt enkelt kungsgranar som är da shit. Knappt ett barr har vår gran fällt, trots att den fått mindre vatten än en kamel i öknen. Två gånger har jag vattnat den - på tre veckor - och nu känns barren nästan som stål. Och eftersom den redan innan är lite grågrön i färgen så är det omöjligt att avgöra om den stelnat i dödskramper eller... om den bara är sån. Fin är den i alla fall fortfarande.

När vi körde hem från Citygross igår tyckte Niklas att det som omväxling kunde var kul om jag ville bära granmanteln i år. Det vill säga vara den som de-dekorerar den, bär ut den, styckar den i bitar och forslar iväg resterna. Jag höll inte med, utan påminde honom istället om det närmast förestående mantel-skiftet - hans övertagande av byta-lakan-i-sängen-manteln.
Det här med mantlar är intressant. En mantel kan man antingen förvärva genom att plötsligt göra något bättre än den andra. Till exempel bar Niklas länge steka-kött-manteln. En dag lyckades jag få till en helt perfekt ryggbiff - och vips - så fick jag manteln.
Men man kan också överräcka manteln till någon annan. Detta har inget med ära eller kompetens att göra, nej, det handlar snarare om att manteln börjar kännas för tung eller för tråkig att bära eller att den andra minsann också bör känna på hur den känns. Som byta-lakan-manteln eller gran-manteln.
Eller, jag vet inte... Det här med mantlar. Det kanske bara är vi?