Tår-teve
Jag ska inte titta på dokumentärer, jag vet det. Kan inte räkna hur många gånger jag suttit med tårarna rinnande längs kinderna för att det är så stort. Så verkligt.
Ikväll visade SVT den Oscarsnominerade 51 Birch Street, en dokumentärfilm som en son gjort om sina föräldrar. Och jag var förberedd. Jag förstod att det kunde bli känsligt.
Filmandet började mest planlöst, men så dog plötsligt mamman. I 53 år hade hans föräldrar varit gifta, och undan för undan insåg han hur lite han faktiskt visste om deras äktenskap. Ett par månader efter mammans död ringde pappan från Florida och berättade att han skulle gifta om sig, med sin gamla sekreterare. En chock, så klart, men ingen kunde undgå att se hur pappan hade förändrats. Hur lycklig han verkade. Hur det lyste ur hans ögon. Samtidigt hittade syskonen mammans dagböcker och bilden av föräldrarnas liv blev allt klarare.
Gosh, så jag grät i slutet. Han var så söt, den där pappan. Och kärlek, så stort det är.
Se den. Tror att den går att ladda ner från SVT:S hemsida. 51 Birch Street.
Dokumentärfilmaren och hans pappa (Foto: SVT). 
3 kommentarer:
Fantastisk bra dokumentär! Den fick mig att tänka på (å lite förundras över) hur (vuxna)barn ser på sina föräldrar, hur viktiga dom är.Det är nästan bedövande, allt ansvar.Själv växte jag upp med mina farföräldrar vilket ger en annan dimension, distans.Undrar om min Isa (2 år) kommer att dissekera mig psykologiskt när hon blir vuxen...hjälp, hehe.
Ja, jag kan tänka mig att man tänker så. Men det kommer nog att gå bra för er! Får se till att sluta blogga när vi får barn, annars har de ju allt svart på vitt!
Tack för tipset om dokumentären. Jag såg filmen på reprisen idag på TV2. Jag vet hur det känns när mannen sa: "Hej då huset" kunde inte unvika en " tår " i ögat.............. men, som han också sa det är inget att snacka om det som varit ...........
Skicka en kommentar