No more Marcus

Bloggar kan man ha till många saker, både som läsare och skribent. Efter en lång tenta orkar jag inte skriva ner några exempel, men ni förstår principen.
En gång har jag gjort slut med en bloggare. Linda Skugge. Jag orkade inte läsa hennes välbetalda uppmärksamhetssugna dagissvammel dag ut och dag in och strök henne därför från min RSS-läsare.
Nu kommer jag att göra det igen. Stryka någon. Och detta efter en relativt kort bekantskap.
Ni vet hur det kunde vara, då när man var yngre (eller snarare, singel). Man träffade en jätteintressant person och blev totalt uppslukad av något. Hans utseende. Hans sätt att dansa (jo, det har hänt!). Hans lite mystiska sätt. Eller nåt annat.
Och så gick det en tid. Tills man satt där, och tänkte: »Herregud, är det inte mer än så här? Har han inget mer? Bakom det där fina håret eller den där coola dansstilen - varken hjärna, humor eller hjärta.
Poff. Hejdå.
Samma sak hände med Birro. Hittade hans blogg för ett tag sedan och fascinerades av hans engagemang, uppriktiga känslor och vackert formulerade språk.
Så jag läste och läste lite till. Tills idag då jag plötsligt kände att han inte gav mig något. Hans ilska och besvikelse och hat mot än den ena, än den andra stod mig upp i halsen. Samtidigt känns det sorligt på något vis. Hur orkar man vara så misstänskam och fientlig hela tiden? Så uppfylld av sitt eget vassa ego?
Jag kan förstå människor som bloggar i någon form av terapeutiskt syfte, i synnerhet om man som Birro har en hejarklacksstab på en 30-40 personer som urskiljningslöst dyrkar varje ord han skriver. Varje gång. Därför fyller han säker också någon form av funktion.
Men inte för mig. Jag blir bara trött. Han får ha sitt hörn av nätet ifred.
Poff. Hejdå.