Sopor & kärlek

Ytterligare ett tecken på att jag blir mer och mer som min pappa:
När jag var liten klagade han alltid över att vi fyllde soppåsen under vasken så mycket att den till sist inte gick att knyta ihop. Skittjatigt då, högst förståeligt idag.
Jag, som redan är ett bakteriefreak, avskyr att behöva mosa till toppen på sopberget och dessutom riskera att skära mig på någon vass konservburk, bara för att någon - jag säger någon - tydligen har som policy att aldrig bry sig om huruvida det hänger bananskal över kanten, är fullt av kaffesump på påshandtagen eller värst av allt - om påsen har halkat ner och gömt sig under ett gojsigt, kallt, illaluktande berg av räkskal, bortskrapade grönsaker och ris. Yerk!
Å ena sidan kan jag beklaga mig över det, å andra sidan låg jag igår kväll, innan jag somnade, och tänkte på hur få sätt det finns att visa någon hur mycket man verkligen älskar honom eller, för den delen, henne. Alltså så där så att det nästan gör ont inuti en. "Jag älskar dig" är fortfarande fint, men det säger man ju nästan varje dag. Och fria kan man ju bara göra en gång i livet. Hur gör man sen? När det känns som ens hjärta ska sprängas av kärlek och orden liksom inte räcker till.
Jag förmodar att man inte kan göra så mycket. Bara känna sig jävligt tacksam.

Kakor & glass för halsen

Det är inte snällt att jag först en vecka ska drabbas av konstant illamående och huvudvärk och sen - när jag just blåst en fanfar för Mitt fräscha, friska jag - åker på en fet förkylning. Jag kan nästan inte se ut ur ögonen så mycket de rinner och... är varma.
Vågar inte gå till kontoret (orkar inte heller för den delen) för där finns en gravid kvinna och jag har läst att det kan vara lite halvfarligt att bli förkyld när man väntar barn. Och det, som jag inte ens vågar tänka på, hade jag verkligen inte velat ha på mitt CV.
Har skrivit ihop artikeln efter gårdagens intervju. Kan inte berätta för mycket, men det var en väldigt härlig man och en stor mängd kakor inblandat. Kakor som vi efter plåtningen var tvungna att äta upp. Tyvärr var det brist på små, smuliga sorter (som är mina favoriter) och ett överflöd av mousser, krämer och mandelmassa, vilket gjorde processen ganska... mastig. Men det var sött av honom att bjuda och det var kul att komma ut på ett jobb "i verkligheten".
Nu måste jag nog få gå och köpa lite glass, för om jag känner efter riktigt ordentligt har lite, lite vagt ont i halsen också.

Kul kontor

Kontoret är för övrigt mycket trevligt. Det är så skönt att ha kul människor omkring sig igen.

Summa summarum

Att sitta på kontoret mellan nio och fem och skriva på boken gör mig ganska skrivmatt. Jag har liksom inget över till blogggen när jag kommer hem. Mycket annat har dessutom inte hunnit hända. I söndags var vi uppe hos min mamma och tittade på hennes nyinförskaffade bostadsrätt, igår minns jag bara att vi tog en promenad upp till Möllevångstorget och att vi kollade på det nya terroristdramat Sleeper Cell på teve. Idag har jag blivit förkyld och i morgon ska jag köra ut på landet och intervjua en känd man.

Lördagslugn

Vilket bra kapitel jag just skrivit!
Annars har dagen gett mig en ny laserskrivare, en supergod silltallrik på Skanörs Fiskrökeri och mycket regn utanför fönstret.
Chansen är för övrigt stor att Anthony and the Johnsons blir soundtracket till boken. Jag älskar hans röst.

Vekorevynn eller VeckoRevyn?

Köpte VeckoRevyn för att kolla in Ebbas styling av partiledarna. All cred åt henne som lyckats få alla att ställa upp, någon nytta ska man ju ha av att jobba på ett av tidningsvärldens starkaste (eller snarare - äldsta) varumärken. Tvivlar i och för sig inte på att även hon har fått slita sina blonda lockar för att få till det.
Dock får hon passa sig så att VeckoRevyn anno 2006 inte kommer att bli ihågkommen som Tidningen med flest stav- och syftningsfel. Det är nästan pinsamt. Att i en mening säga att man är "Sveriges största tidning för unga, smarta, medvetna kvinnor" och sen stava Statsministern genomgående med "d" i hela tidningen (Stadsministern) - det tyder på något sätt på att redaktionen inte riktigt lever upp till sin målgrupp. Smart? Nej. Medvetet. Nej. Och detta är bara ett av hundra fel. Roligast var syftningsfelet i faktarutan till Sno stilen från Kirsten Dunst:
Pojkvän: On/off-förhållande med Jake Gyllenhaal, som för tillfället sägs vara off.
Att det hela tiden förekommer engelska ord i texterna och att tonen är grymt tonårsflamsig, nästan chat-artad - jag vet inte vad jag ska tycka om det... Pratar ungdomar så idag? I så fall är det nog genialiskt.

Jag - en typisk bloggare

Skrämmande vilken mainstreambloggare jag tydligen är. 12,5 "rätt" av 14 i mediabloggen Media Culpas årliga undersökning om den svenska bloggvärlden. Där konstaterades att den typiska svenska bloggaren är:

• kvinna RÄTT
• 26-30 år gammal RÄTT
• har högskole- eller universitetsexamen RÄTT
• skulle rösta på socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag TROLIGTVIS
• har tillgång till bredbandsuppkoppling RÄTT
• bloggar för att hon gillar att skriva RÄTT
• uppdaterar sin blogg varje dag RÄTT
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare RÄTT
• är anonym FEL
• läser 6-10 bloggar dagligen RÄTT
• spenderar 6-10 timmar per vecka med att läsa bloggar RÄTT
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar FEL
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser RÄTT
• läser bloggar för få läsa ”vanliga människors” åsikter RÄTT
• har aldrig klickat på en annons på en blogg RÄTT

Konsten att delegera - småsaker...

Fram till för några veckor sedan har jag alltid haft väldigt svårt att välja. Inte mellan uppenbara saker (Vill du åka till Paris på en lyxweekend eller stanna i regniga Malmö i helgen?), nej, utan mellan grejer som är ungefär likvärdiga. Kyckling eller kött till middag? Byxor eller kjol på festen? Frukost hemma eller ute på stan?
Det har varit oerhört frustrerande och tidskrävande. Som en slags blockering i hjärnan.
Men nu har jag utvecklat en strategi. Jag ska förklara:
Jag och Niklas ska handla mat för kvällen. Vi befinner oss i affären.
- Vad vill du ha, älskling?
- Jag vet inte...
Just här skruvas hjärnan på. Full aktivitet. Vad är jag sugen på? Är det kött? Och i så fall - ska vi ha potatis till? Men det hade vi igår... Nej, idag är det nog en ris-dag. Men då måste man ha något som inte blir så torrt... Eller sås? Ahh....
- Men vad är du sugen på?
Kyckling, kött, kyckling, kött, kyckling, kött, kyckling, kött?
- Eh, jag vet inte...
Det slutade ofta med att jag bara sa något och inte kände mig vidare nöjd efteråt.
Den nya strategin går ut på att jag i en valsituation istället tänker mig ett stort, tomt, vitt rum som jag går in i, samtidigt som jag lugnt säger:
- Välj du. Jag är med på vad som helst.
Och jag menar det verkligen, jag vill att han ska välja. Det är så skönt. Att slippa välja. För innerst inne har jag ju hela tiden vetat att det inte spelar någon roll vad jag väljer, eftersom alternativen är så lika, och att det oftast blir bra när jag låter Niklas välja.
Hmm... Kanske har detta också något med kontrollbehov att göra? I så fall är jag nog på bättringsvägen. Lite i alla fall.

Vill veta - i god tid!

Om det finns något jag avskyr så är det att inte ha koll. Jag säger inte att jag är pedant eller ett sjukligt kontrollfreak, jag känner mig bara trygg när jag ligger ett steg före i tanken. Reser jag någonstans vill jag åtminstone checka upp hur jag tar mig in till stan från flygplatsen, så att jag inte riskerar att stå på ett öde flygfält klockan två på natten och tvingas vänta på första transporten, som visar sig vara en åsna, klockan nio dagen därpå. Något hårddraget. Är jag på semester vill jag när jag lägger mig onsdag kväll ha en någorlunda uppfattning om vad jag ska göra under torsdagen, om det så bara handlar om att shoppa eller sitta på ett kafé och läsa eller ta tåget ut på landsbygden.

Niklas är annorlunda. Han tycker alltid att "det ordnar sig", vilket jag också vet att det gör, men oftast tar det mycket längre tid eller, i bästa fall, tid vid en annan tidpunkt. Om vi till exempel ska ha en fest och behöver två säckar is föredrar jag att ringa McDonalds en vecka innan och försäkra mig om att de 1) har is 2) kan avvara två säckar åt mig. Det tar två minuter.
Niklas ringer hellre runt på festdagen. Till McDonalds. Burger King. Max. MacDonalds Burlöv. McDonalds Midhem. McDonalds Rosengård. Givetvis slutar det alltid med att han får tag i is, men det kanske tar en halvtimme. På festdagen. Jag säger inte att hans strategi är totalt förkastlig eller ens mycket sämre än min, men det stressar mig enormt.

Det som möjligen stressar mig ännu mer är när jag känner att jag inte behärskar något. Att jag inte, hur mycket jag än försöker, förstår. Tänkte igår kväll att jag skulle försöka sätta mig in i det här med bokföring. Samlade alla kalkyler jag gjort för företaget, alla papper jag fått från Skatteverket och laddade ner en pedagogisk bok på 35 sidor om Att föra bok.
Efter en timme kände jag mig tokig. Usel. Mindre begåvad. Alla dessa ord, termer och begrepp! Kombinerat med siffror!
Och givetvis hamnade Niklas i skottlinjen. Stackaren. Han försökte, också på en icke-ekonoms vis, reda ut begreppen. Genom att chansa. Höfta. Säga saker som: "Schablonavdrag... Ja, det är väl någon slags mall, eller... Kan du inte slå upp det i ordboken?" eller "Ja, men om du inte tar ut någon direkt lön, så blir du ju i alla fall positivt överraskad i slutet av året." Och "Det ordnar sig."
Gah! Jag vill ju veta! Kunna! Förstå! Nu!

Tänkte att en kurs i bokföring kanske var lösningen på mitt problem. Det var den, men inte på det sätt jag tänkt mig. Grundkursen var nämligen på 36 timmar. Fördjupningen på ytterligare 18. Plötsligt förstod jag att det inte var jag som var knäpp, utan att bokföring är komplicerat. Jag är glad att jag bara har ett miniföretag.

Mera film

Började dagen med en rejäl dos svensk småstadsångest i den klart sevärda filmen Farväl Falkenberg. 5-6 barndomskompisar, var är min plats i livet?, 30-årskris, rastarufs från Thailandstrippen, campingplatser, smalfilm från 70-talet, ett hagelgevär inte helt utan betydelse... Lite lågt tempo, men nu i efterhand undrar jag om inte just det var finessen. Hade en envis hård klump i halsen som inte släppte förrän filmen var slut.
Fortsatte med det svenska internetdejtingdramat Sök, med bland andra Persbrandt och Amanda Ooms. Men, nej. Desperat, ångestfyllt och taffligt slut. Filmen var full av kända skådisar, men det räckte att se dem för att veta vilken roll de skulle spela. Utom möjligen Persbrandt, som för en gångs skull spelade the good guy. Dock ej på ett trovärdigt sätt.
Avslutade med den hypade Djävulen bär Prada. Jag hade förväntat mig noll, bara hört att boken ska vara dålig, men det var en riktig svulstig amerikansk charmkomedi. Meryl Streep är verkligen en av mina favoritskådisar.
En bra dag för film när regnet vräker ner.

Unnhem-wannabe

Unnhem har godkänts av PRV som efternamn och ska nu kunngöras i Post- och Inrikes Tidningar i en månad - allt för att alla ska ha chans att protestera mot att jag och Niklas får just det namnet. En månad! Men nu känns det i alla fall som vi kommit halvvägs.

Super-Shrook

Mmm, vad jag tycker om mitt Shrook-program som snabbt scnannar av alla mina favoritbloggar för att se om det kommit nya inlägg. Det är lite som när man hade brevvänner i mellanstadiet, fast breven kommer så mycket oftare och är så mycket roligare. Idag blir det mer film, mer bok och första avsnittet av Prison Break!

Höstens bästa film?

Det är möjligt att jag såg höstens bästa film på Filmdagarna idag. Om inte annat kommer det att vara den film som kräver störst paket Kleenex. Tårarna fullkomligt forsade och i hela salongen hördes det snyftningar. Filmen var Susanne Biers nya Efter bröllopet med bland andra Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård. Jag tänker inte avslöja något om handlingen, för ni måste se den!
Efter denna känslobomb såg vi en fransk film, Jag är inte här för att bli älskad, som var.. fransk. Och bra.
Nu kommer Niklas föräldrar på middag. Over and out.

Snobbarna är i stan

Undrar om det finns några snobbigare journalister än de som sysslar med film? Var och hämtade min ackreditering till Malmö Filmdagar igår (kaosartad upplevelse) och det var en orgie i kindpussar, stråhattar och manchesterkavajer. Eller som någon sa, på dryg stockholmska: »Det här är ju värre än Cannes! Malmö Filmdagar... Pfff!« För regel nummer ett: Glöm inte att se oerhört blasé ut! Ge sken av att detta är ett trist rutinuppdrag för dig och släng dig gärna med fraser som: »Jag får se hur mycket jag pallar se.« eller »Det är ju fan att det ska vara i Malmö.«
Nu ska jag i alla fall gå och se antingen New York Waiting eller Efter bröllopet. Ödet får avgöra.

Back on track

Jag har nu hämtat mig från gårdagens pärs och städat all kräkkänsla ur lägenheten. Det var dock inte bara spannar och våta trasor för pannan (någon mer än jag som inte kan vara utan dem när man är sjuk?) och Proviva-glas som rensades bort - Grynbodgatan 6 har på något mystiskt vis slammat igen sedan vi kom hem från Barcelona. Kanske var de de lata semestertakterna som satt i, kanske har vi bara haft annat viktigt att göra, men stökigt var det.
Nu är det rent och fint och jag har varit min första eftermiddag på Kontoret. Var en märklig känsla att sitta så rakt och koncentrerat och jobba igen. Min jobbpose har de senaste veckorna annars mest varit med benen på soffbordet, datorn i knäet och stereon på halvfull volym. Men det kändes bra. Trevligt att ha folk omkring sig igen.
På grund av allt kräkprat har jag glömt att nämna att det var en mycket trevlig fest i lördags. Tror att jag kanske lyckades matcha ihop ett par genom att övertala dem att de var helt rätt för varandra. De gick samtidigt i alla fall.

Uäh!

Jag kan bara minnas att jag mått så dåligt en gång tidigare. Då hade vi haft personalfest på jobbet och igår var det kräftskiva.
Jag mår fortfarande dåligt. Har legat yr och illamående hela dagen, men slutade i alla fall kräkas kring lunch.
Det låter fånigt att säga att jag inte tror att det berodde på spriten. Klart att jag hade druckit och klart att jag inte mått lika dåligt om jag bara hade åkt buss hem från Lund mitt i natten. Däremot är jag övertygad om att bussfärden spelade en avgörande roll. På senare år har jag börjat bli rejält åksjuk. Ofta i bil, ibland på tåg, men oftast när jag åker buss. Jag känner hur det börjar ringa i öronen, hur jag blir kallsvettig och hur illamåendet kniper i magen. Flera gånger har jag varit nära att stiga av mitt ute i ingenstans bara för att få luft. Det är hemskt.
Hade turen att få en snäll busschaufför igår. När jag vacklade över till henne och bad om något som jag eventuellt skulle behöva kräkas erbjöd hon mig en papperskorg och tittade på mig med en snäll, förstående mammas ögon. Och trots att jag kräktes, så tyst jag kunde, hela vägen till Malmö var hon lika trevlig när vi steg av. Jag förstår plötsligt de som skickar in till Dagens ros.
Det är verkligen hemskt att må illa.
Och för att slippa eventuella kommentarer: Nej, jag hade inte druckit snaps. Ja, jag åt paj och bröd och sallad utöver kräftorna. Ja, jag blandade min drink själv. Nej, jag drack inte mycket mer än jag brukar på sådana här fester.
Jag längtar till i morgon bitti då jag förhoppningsvis vaknar helt återställd.

Börjar man bli gammal när man bara vill umgås med de man tycker om?

Idag ska vi på en inflyttningsfest som inte hålls i värdparets nya lägenhet, utan på lokal. Man ska ta med sina egna kräftor och sin egen dricka och en halv liter sprit var till den gemensamma baren. Oddsen är höga att det kommer att snackas mängder av fylleminnen från studenttiden.
Igår var vi hemma hos Celia och Patrick. Vi fick god mat, gott vin och lyxwhiskey som jag i och för sig inte tycker om men gillar tanken på. Vi pratade bara om roliga och intressanta saker.
Jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag är inte negativ. Jag låter bara tystnaden tala.
...

Bye bye guldvåg

Oj, vad varje ord plötsligt blir viktigt när man skriver på en Bok. Jag kanske kommer att sluta som den rufsiga penntuggaren ändå. Det är också lätt att man blir lite stiff och torr när man skriver facklitterärt. Måste hela tiden komma ihåg mina tre ledord: Personligt, inspirerande och lustfyllt. Skriva "Ett magasin skulle inte vara ett magasin utan alla de som vet vilka frukter som passar bäst som ansiktsmask, som kan räkna upp alla Edward Nortons filmer i sömnen eller som tänker på jeans snarare än tonårsfinnar när de hör ordet Acne." istället för "Ett magasin skulle inte vara ett magasin utan sina specialkompetenser." Hur som helst har jag kastat ut guldvågen, peta kan jag göra i efterhand.

Kär

Undrar om boken fortfarande kommer att kännas som det roligaste jag gjort om ett par månader? Just nu känner jag mig helt bubbligt förälskad...
Fick schemat till Författarskolan idag. Oj. Det verkar lite intensivt... Lektioner nästan varje dag. Och ett introduktionsläger! Men det ska så klart bli roligt också. Undrar vad det är för människor där. Tänk om jag är den enda som inte vill sitta och suga på pennan och rufsa mig i håret och se svår ut? Den enda som inte sitter i timmar och vänder på orden: "Svärta och inre tomhet... Nej, tomhet och inre svärta... Nej, fan... Inre svart tomhet!" Hoppas det inte är fult att vara kommersiell bara för att man läser på universitetet. Appropå kommersiell så fanns det redan någon som hade reggat Papper & Penna som företagsnamn, givetvis. Får tänka lite till där.
Nu tillbaka.

Good girl!

Två väldigt arbetseffektiva dagar är till ända och imorgon ska jag bara ägna mig åt Boken! Konstigt att den inte känns som jobb... Scannande bibliotekets "Skriva & tala"-hyllor idag och det gjorde mig på riktigt gott humör. För övrigt är stadsbiblioteket helt fantastiskt fint. Jag måste nog sitta där och jobba lite då och då.

Skojig slump

Niklas har installerat en rolig skärmsläckare på sin dator som går ut på att datorn slumpar bilder ur vårt fotobibliotek med någon sekunds mellanrum. När man tar bilder med digitalkamera tar man ju en massa bilder man bara tittar på någon gång, plus ett gäng riktigt dåliga, och det är fantastiskt kul att se vad som plötsligt dyker upp på skärmen.
Situation 1:
- Men vad är det där?
- Det är Otto i skidglasögon, med handen full av kokt pasta...
Situation 2:
Jag går förbi datorn. Men vänta... Vad var det där? Otto som har trängt in sig i ett skåp och kämpar för att stänga om sig...
Behöver jag säga att Otto är en märklig, men väldigt rolig människa?

Dagens retro: Biblioteket

Jag har återupptäckt biblioteket! Efter att ha surat lite över utgångna böcker, slutsålda böcker och dyra böcker kom jag på - just det, biblioteket! Och voilà, de hade alla böcker jag letat efter, icke utlånade till och med. Lycka i vardagen.
Böckerna var Siri Hustvedts första, Ögonbindeln, underbara Dumskallarnas sammansvärjning (jag måste få läsa om den), Jag älskade honom (Gavalda igen) och Elsa Morantes Historien (visserligen Liza Marklunds allra bästa bok, men den verkar faktiskt bra).
Klockan tio är jag först på biblioteket!

1-0 till mig (och er!)

Vill bara meddela att Niklas gick till jobbet i skägget i morse.

Mätt morgon

Jag har alltid varit kluven till novellsamlingar. Jag gillar det korta formatet, jag älskar de välfunna formuleringarna och att det flyktiga mötet med olika karaktärer lämnar mycket åt läsarens fantasi. Samtidigt är det frustrerande. Just när man fastnat för någon eller fascinerats av något - slut. Hejdå. Vi ses aldrig igen. Iväg till nästa.
Nästa gång ska jag inte läsa en hel novellsamling på en kväll. Det blir lite som att käka buffé och efteråt bara minnas illamåendet eftersom man proppat i sig för mycket. Det är nog bättre att läsa ett par noveller per kväll, åtminstone om man valt
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Det var för mycket svärta, ensamhet och desperation på en gång. Språket var dock fantastiskt, så bra att man ibland hade velat ha en märkpenna och stryka under. Jag ser fram emot mer från Anna Gavalda.

Läslust

Trotsade regnet och gick och köpte Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Efter att ha läst Paul Austers Dårskaper i Brooklyn på hemresan igår var jag frestad att läsa något mer av honom, men jag vet inte... De verkar så utstuderade på något sätt. Pretentiösa. Det får vänta. Men Dårskaper... var bra. Riktigt bra. Jag gillar romaner som, några dagar senare, får mig att tänka: "Vem var det nu som gillade gamla västernfilmer så mycket?" eller "Vem var det nu som sa så...?" Just det, det var ju bara karaktären i den där boken. En karaktär som nästan blivit som en vän. Då har man lyckats som författare, tycker jag.

Ärtpulverstuvning, någon?

Nu ska vi se... Vad kan man göra till lunch av tre påsar kikärtor, bakpulver och en hummerstuvning? Jag hade glömt att "Projekt rensa kyl och frys för två spanjorer" också innebar att det var rensat när man kom hem. En storhandling i ösregn känns sådär.

Que?

Ja, vi hade druckit. En hel del faktiskt. Jag minns att Niklas vid 23-tiden gick ner och köpte två flaskor vin till. Jag minns att vi spelade in en film som vi inte fick titta på förrän om tio år (inte en sådan film), att vi lyssnade på Lars Demian och åt varma bananer med glass.
Sen minns jag inte så mycket mer. Förrän det ringde på dörren. Det som hände sen är helt surrealistiskt.
Först var det bara porttelefonen. "Det är säkert bara brevbäraren som vill in." Det hade hänt förr. Ingen av oss reflekterade över att det var söndag morgon. Huvudet var tungt och klockan på mobilen visade 08.39.
Sen knackade det på dörren. Vår dörr.
Niklas virade in sig i lakanet och gick och öppnade.
Där ute stod två poliser. I uniform och med vapen. Två poliser som uppenbart skolkat från engelskaundervisningen i skolan.
De ville se Niklas pass, sa de. "Passport. Id." Sedan något mer på spanska. Samtidigt sträckte de fram en lapp med spansk text på. De pekade på något som såg ut som ett namn.
"Is there a problem?" frågade Niklas.
Oh, nej. Detta hindrade dock inte den ena polisen från att försvinna ut i trappan med hans pass en stund, medan den andra stod helt tyst.
Så kom han tillbaka, lämnade igen passet och tog farväl.

Vi fattade i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Vi fattar fortfarande i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Jag tror att det är en hallucination.
Niklas, som tänker logiskt, har ännu inte kommit på något trovärdigt.

Natti

Jag är grymt trött, illamående efter flygresan, men det är så mysigt att vara hemma igen. Trots regnet.
Kanske har det varit min bästa semester någonsin.

Eftermiddagsmys

Har nyss läst ut Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Det ösregnar. Jag känner mig... mysigt lycklig. Det var en fin bok.

Ursäkta, får man handla här?

Jag vill köpa tre potatisar. Ställer mig framför ett stånd i saluhallen. Tre personer bakom disken är uppenbart sysslolösa, om man inte räknar med viktiga saker som att puffa upp sitt hennafärgade hår, skjuta upp sina designerglasögon och vända lite på några apelsiner.
Vid tidigare besök har jag noterat att man sällan tar sina frukter eller grönsaker själv, utan inväntar hjälp från mannen eller kvinnan bakom disken. Jag väntar. Jag väntar lite till. Inga andra kunder, bara de svarta blanka bågarna som envist halkar upp och ner på Senora Viktigs näsa.
Okej. Då tar jag väl tre potatisar själv och ser om det hjälper. Nämen oj - vilken våldsam aktivitet det plötsligt blev! De tre simpla torgförsäljarna ser ut som jag hackat loss en bit av Lutande tornet i Pisa eller Faraos grav eller något annat unikt byggnadsverk. Deras vackra, uppradade grönsaksfasad! Rämnad! Förstörd! Förstod jag vad jag hade gjort! Det ropas "Patatas", rycks på axlar, himlas med ögon - och där står jag med mina tre potatisar i handen och säger "Sorry, sorry!" trots att jag inte förstår varför jag som kund ska behöva vara ledsen över att jag vill bidra till deras försäljning, deras överlevnad och deras förbannade designerglasögon.
Tänker att nu måste jag väl få betala mina potatisar. En man skyndar fram, går förbi, fyller mina fula luckor med tre nya potatisar, ignorerar mig. Henna-monstret slickar sig om läpparna. Börjar plocka med något i en låda.
Jag räknar till tre. Kastar sen de tre potatisarna rakt in i konstverket och vänder mig om utan att titta. Hoppas på ett öde liknande Berlin-murens.

Tapasfest -plats 5-1

Plats 5 - Havskräftor
Snabbt grillade på pannan, mycket smak av hav. Perfekt konsistens och goda till det vita vinet.



Plats 4 - Dorada
Dorada - vad är det? Ingen av oss visste, och så här i efterhand känns det oviktigt. Med salt och citron var den underbar.



Plats 3 - Små korvar & grillade dadlar
Grillade dadlar fick Niklas på en restaurang häromdagen och succén var värd att upprepa. Sött och lite krispigt. Små, spanska korvar finns i massor och de här var urgoda och precis lagom stora.



Plats 2 - Grillade sardiner
Sardiner, sardiner. Jag kan aldrig få nog.



Plats 1 - Rostad croissant med fikon, skinka, olivolja och äppelbalsamvinäger
Åh. Åh... Åh! Åh!! Troligtvis den godaste rätten under hela Barcelona-vistelsen. Enkelt och helt underbart. Lova att ni testar!

Tapasfest - plats 9-6

Plats 9 - Odefinerbara musslor
10 musslor för 100 kronor, varav hälften öppnade sig. Inte särskilt pricy, inte särskilt gott.



Plats 8 - Frukt
Visst är frukt alltid godis, men på en nio-i-topp-tapas... Nja. Plus för kokosnöten som jag faktiskt aldrig ätit tidigare.



Plats 7 - Green padron peppers
Goda, men inte starka tyvärr. Trots att vi först köpte små gröna, sen försäkrade oss genom att köpa ytterligare små, gröna, starka.



Plats 6 - Patatas bravas
Potatis är alltid potatis. Med en stark sås till kan det knappast bli sämre. Vågade dock inte äta för många eftersom... potatis alltid är potatis. Tungt.

"Det ni kan göra..."

... kan vi göra så mycket bättre." Nåja... Det är i alla fall temat för aftonen, då det blir Tapas de Niklas & Linda, med råvaror direkt från saluhallen La Boqueria. Ska bli spännande. I synnerhet att smaka de tio musslorna för över hundra kronor. Som vi inte ens vet om de ska kokas. Ibland är det en nackdel att inte kunna språket. Men det var kul att shoppa loss. Och gott ska det bli. En hel kartong green padron peppers, sardiner, fikon, havskräftor, konstig-stor-fisk, vin...

Skönt lugn

Efter snart två veckor i Barcelona uppskattar jag mer och mer de små, stilla platserna som dyker upp här och var. Runt ett hörn, bakom en port - en plötslig tystnad och ett fridfullt lugn. Det kan vara gränd, en park eller ett folktomt torg. Det behövs som en kontrast till alla rop, alla tutor, alla människor och alla snabba fötter.
Idag är en dag som påminner lite om höst. Himlen är svagt ljusgrå och temperaturen skönt sval. Jag tog en promenad i El Raval för att kunna minnas när vi kommer hem, men det är svårt att fånga stämningar på bild.
Tror att det framförallt är lugnet jag kommer att minnas från den här semestern. Två veckor i eget tempo, utan krav och måsten. Två veckor då vi har tagit dagen som den kommit och bara varit. Med varandra.
Tänk att det kan vara så lätt.

SOS!

Någon som kan hjälpa oss med vad "jordfelsbrytare" heter på engelska, alternativt spanska? Något har hänt med AC:n...

Ler & långhalm 2

För er som legat sömnlösa - här kommer förklaringen till "ler och långhalm" - direkt från Svenska språknämndens frågelåda:

Att två personer hänger ihop som ler och långhalm betyder att de är oskiljaktiga. I denna betydelse har uttrycket använts sedan slutet av 1800-talet. Det har sitt ursprung i en gammal teknik att täta korsvirkeshus, där en blandning av lera och halm ströks på husets väggar.
Men uttrycket hänga ihop som ler och långhalm är känt sedan 1700-talets början. Då användes det i överförd bemärkelse med betydelsen ’sakna allt sammanhang’. Exempelvis kunde man om ett osammanhängande yttrande säga att det hängde ihop som ler och långhalm. Denna betydelse kan antagligen förklaras av att lerhalmblandningens hållbarhet inte var den bästa; redan efter ett par år fick man bestryka väggarna på nytt.

En stor Otto

I Barcelona finns en restaurangkedja med namnet Otto Sylt. Där kan man få en 200 grams Grand Otto. Det är en korv. Kanske bara kul om man känner vår vän Otto. Kanske inte ens då. Men det tyckte vi igår kväll i alla fall.

Sömnig av solen

Inspirationslös, men bra dag. Solen har stekt, vi var på en ny strand lite närmare stan. En man försökte stjäla en väska från en svensk, oaktsam, badande familj - hävdar jag. Niklas tyckte att jag var paranoid.
Jag har fortfarande inte badat en enda gång. Det går inte. Kalla mig gärna bakteriefreak, jag kommer ändå aldrig att sätta min fot bland de där... avsöndrarna.
Niklas satte sitt solrekord med fyra timmar idag. Jag uppskattade sällskapet, men retade mig en aning på att jag bara lyckats få med mig böcker som handlar om depressiva, pillerknaprande självmordskandidater på resan. Boken om kulturkrockarna i den svenskpolske Zbigniew Kuklarz liv tog sig dock efter ett tag och fick mig att skratta högt. Några gånger.
Ikväll var jag iväg och gjorde en intervju. Riktigt kul. Känns duktigt, också. Men nu är jag faktiskt trött, hur man nu kan vara det när man snittar en 10-11 timmar per natt. Det är nog solen. Ska bli skönt att snurra igång fläkten och krypa... ovanpå lakanet.

anti Jöback

Intet ont om Jöback, men lika är vi inte...
Men men, för att undvika förväxling i framtiden får jag väl ta tillfället i akt att anlägga en skäggstubb/ett skägg som minskar risken för just det.
Ovan syns en bild ifrån wikipedia om just skägg(-stubb) . Vilken tycker ni att jag ska ha? Självklart går det även att rösta på 9, helrakad.

Lämna er röst bland kommentarerna eller maila innan måndag!
(Resultatet är lika bindande som en folkomröstning, d v s rådgivande...)

PS
Vill ni lära er mer om skägg, klicka här.
Detta är även källan till bilden ovan
DS

Skål på 3,5-årsdagen... Peter Jöback?

Åska & grillade sardiner

Man hinner tänka en del när man halvspringer genom El Ravals smala gränder, med ett ösregn i nacken och ett mullrande åskväder i öronen. Hela tiden med hoppande, gula blixtar framför ögonen.
Hur stor är egentligen sannolikheten att träffas av blixten? Är den plötsligt större för att vi befinner oss i Spanien? Om någon av oss skulle träffas – kommer vi då att ingå i statistiken över ”svenskar som slagits ned av blixten” eller finns det en särskild kolumn i SCB:s åskredovisning för ”fall, utomlands”? Vilket är egentligen farligast – blixten eller dundret? Om det är blixten – vad är i så fall dundret? Den där mannen – i stort skägg och vitt särk – kan han egentligen ha en mobiltelefon som vi kan ringa ambulansen på om…? Och Kent på Folksam – vad sa han nu egentligen om den där lilla sjuk-utomlands-lappen på hemförsäkringsbeviset? Visst var man inte tvungen att bära den i en amulett om halsen under hela resan?
Fast å andra sidan – om man träffas av blixten är det väl… definitivt? Det kan väl knappast resultera i en ”elektrisk arm” eller en ”vidbränd fot”? Det har man aldrig hört talas om. Däremot om förlamade människor. Som får ha en penna mellan läpparna och rita vad de vill ha sagt. Eller kommunicera med blinkningar. Undrar vad man i så fall skulle ha lärt sig först? En blinkning för ”snälla, dra ut sladden”, kanske?
Hur som helst. Nu är vi tryggt hemma. Niklas har fått några sardiner och ett nät musslor att pyssla med. Jag sitter och tittar ut över de regnvåta palmerna och det börjar precis lukta som hemma hos min farmor – och min farfar när han levde. Stekt fisk. Jag är hungrig.

Som ler och långhalm

Man brukar säga att barnet inte bör skiljas från modern under den första tiden i livet. Däremot har jag aldrig hört någon nämna fördelarna med att inte skiljas från sin äkta (nåja, halväkta) hälft på 11 dagar eller 264 timmar eller 15 840 minuter - när man på dagen dessutom har varit tillsammans i tre och ett halvt år.

Igår kväll konstaterade jag och Niklas att vi inte haft ett längre samtal med någon utomstående på över en vecka (en man på Skatteverket undantagen, liksom de dagliga knaggelkonversationerna med bageridamen: "Un integral and... that one!"). Och även om vi så klart på sanna turturduvors vis står varandra närmast, har vi båda börjat längta efter lite... input.

Så idag har vi - egentligen helt tvärtemot socialiseringspricipen - umgåtts mest med oss själva. Niklas ursäktade sig i morse med att han "skulle sköta lite korrespondens". Jag lämnade honom vid datorn och begav mig ut på stan för att göra en jobbgrej.
När jag kom tillbaka åt vi. Olika typer av mackor för att markera vår nya självständighet. Han återvände till datorn. Jag började på Martina Haags Underbar och älskad av alla. Jag läste ut Martina Haags Underbar och älskad av alla. Förvånansvärt underhållande. Niklas duschade. Återvände till datorn. Jag satte mig för att blogga.

Ungefär nu börjar det kännas lite tomt. Som att det fattas något. Någon. I sött skägg och brun T-shirt. Jag ska nog föreslå att vi korkar upp Cavan som vi fick i välkomstpresent av Ramon och Renate och skålar för våra kommande år i symbios. Förresten. Varifrån kommer egentligen uttrycket "som ler och långhalm"?

Grym grottman

Niklas har sedan vi träffades varit 25 år gammal. Trots att han var 24 då vi möttes för första gången och trots att han ska fylla 28 i december, har han liksom aldrig riktigt blivit äldre. När någon frågar hur gammal han är säger jag ”25” och tror mig själv. Inte en dag äldre, den pojkspolingen. Fram till nu. I Spanien har han plötsligt blivit 27. Och man.
Allt är den nedärvda grottmanskänslans förtjänst. Grottmannen som inte gjorde mycket mer än jagade för dagen, var smutsig under fötterna, klädde sig i slappa skynken och hade hår i ansiktet. Grottmannen som en stor del av Sveriges män förvandlas till under sin semester. Så även min.
Det hela började med ett: ”När man är ledig slipper man raka sig varje dag. Det är skönt med lite stubb.”
Steg två: ”Man kanske skulle testa att låta det växa?”
Steg tre: ”Nej, är detta verkligen jag?”
Steg fyra: ”Hur ska ett skägg se ut egentligen?”
Steg fem: ”Nej, nu ska det bort!”
Här någonstans är vi nu och jag har plötsligt vant mig vid att ha en man vid min sida. En manlig man med manligt skägg i ansiktet. Om än aningen glest. Än så länge.
Mitt mål är nu att försöka avstyra Steg sex: ”Söndag morgon, innan vi åker hem, ska det rakas av. Aldrig att jag skulle gå till jobbet i det här!”
Måste tänka ut en plan.

Bad på avstånd

Idag har vi tillbringat eftermiddagen i Sitges, en badort och ett gaycommunity en halvtimmes tågresa från Barcelona. Charmig liten stad, 35 grader hett och många mustascher, tajta linnen och vickande rumpor. Det mest avvikande från andra lata stranddagar var att vi hade en ny ost på lunchbaguetterna och att vi lärt oss att man blir sugen på någon sötsak efteråt.

Lancôme vs Nelly

När man jobbar på magasin har man ofta förmånen att få ta del av skönhetsredaktörens många pressprodukter. ”Få ta del av” innebär i det här fallet att tio kvinnor samlas kring ett stort bord och efter ett startskott utkämpar ett mindre krig där vassast armbågar och störst lyxfokusering vinner. Själv har jag alltid varit usel på båda delarna – jag gillar inte att känna mig ha-galen (dumt, jag vet) och jag har en katastrofalt dålig produktkännedom när värdet överstiger 150 kronor. Handikapp som oftast resulterar i att jag efter en ”roffa” fyllt min ICA-påse med Natusan barnolja, Indiskas Zenze-krämer och Niveas ögongel för män. Några lyxgrejer har jag dock då och då lyckats komma över, men då har beskrivningarna under Lancôme eller Clarins eller Elizabeth Arden oftast varit så komplicerade att jag inte förstått om de ska användas mot rynkor i pannan eller celluliter på låren.

Hmm. Vart skulle jag komma? Jo, just det. När jag slutade på Hennes fick jag en stor shoppingbag – fylld med fina krämer och lyxiga makeup- och hårprodukter. Min första tanke var att spara allt till vintern, då en 200-kronorsmascara med Length and Curl and Stretch and Volume kommer att guldkanta mina 8 000 från CSN och göra mig väldigt mycket lyckligare än den gör idag när solen skiner och jag fortfarande lever på mina sparade chefspengar.
Några saker har jag dock inte kunnat låta bli att… unna mig själv, till exempel en Sun Repair Mask från Kérastase (inte särskilt användbar i december), en mascara (var för lat för att gå till Åhléns) och den fuktgivande ansiktskrämen med det långa namnet från Lancôme (ingen ursäkt…).

Det roliga – och det som tröstar mig inför kommande fattigvinter – är att lyx inte alltid är lika med det bästa eller det mest ändamålsenliga. Här om dagen konstaterade Niklas till exempel att jag visserligen blivit hyfsat brun, men visst var det märkligt att jag inte direkt fått någon färg i ansiktet? Sant. Jag hade själv lagt märke till hur det lakansvita ansiktet stod i kontrast till den mer chorizofärgade bröstkorgen. Det gick någon dag - och plötsligt noterade jag att det efter de femton engelska ord som beskriver alla mirakler Lancôme-krämen ska göra med mitt ansikte, stod SPF 15. Mitt ansikte har alltså kunnat ligga och gotta sig i solen nio gånger längre än resten av kroppen – vilket har resulterat i en svensk imitation av Danebrogen! Inte särskilt lyckat. Idag tror jag mig dock har solat ikapp och Lancôme-krämen har gjort sitt… fram till vintern.
Den största överraskningen har dock Nelly bjudit på. Nelly är ett spanskt Laca Spray för 1,28 euro – en dryg tia – som jag köpte på minilivset precis här intill. Vilken hårprodukt! Precis perfekt spray – gör inte håret stelt eller konstigt, utan ger bara det där omtalade ”lyftet”, ungefär som klassikern Elnett. Jag måste köpa med mig fem flaskor hem. För en femtiolapp. Det inger hopp. Brödlös är inte lika med rådlös. Eller vad det nu hette.

Bilder från bestigningen

Halvvägs uppe - klart värt 6 euro till för att se allt!

Uppe!

Niklas vid Sagrat Cor - förvandlad till en katalansk jättemänniska!

Att bestiga ett berg

Igår var vi ute på en riktig turisttur. Först tog vi oss upp med tåg till stadsdelen Sarrià, en ”by där det fortfarande råder en lantlig atomsfär”, enligt guideboken. Det som rådde var dock absolut stillhet och en by fullständigt blåst på invånare. Det enda som hördes var några radio- och teveapparater uppe från balkongerna och förmodligen satt familjerna och åt sin söndagspaella just när vi passerade genom de mysiga gränderna. Ett kafé var dock öppet där vi kunde ta en kaffe och betrakta en dam som drog genom kvarteret med en baguette i näven och hundratals duvor i släptåg. Jag har en väldigt nära vän som skulle drömma mardrömmar för all framtid av den åsynen.
Nästa stopp var berget man ser överallt i Barcelona, berget som kröns av Sagrat Cor, en kyrka med en enorm Jesus-staty. Ur ett turistperspektiv var bestigningen väldigt väl uttänkt. Först en gammal spårvagn längs den vackra Avinguda del Tibidabo, till en platå där man såg precis så lite av utsikten att man skulle tänka: ”Äsch, har vi kommit så här långt kan vi lika gärna ta bergbanan för 6 euro upp på toppen!” Det gjorde vi. Utsikten var så klart fantastiskt och hade man haft barn hade det varit ännu roligare eftersom nöjesfältet Tibidabo låg precis vid bergbanan. Fast å andra sidan – med tanke på att jag fortfarande känner mig lite yr i huvudet och illamående av svindeln skulle jag nog inte ha mått bättre av att hänga i en tivolivagn ut över ett stort stup.
Idag ska vi ta tåget till Sitges, en badort 40 minuter från Barcelona.

Spanska reflektioner

När man är hemma, i vardagen, är det inga problem med att komma på saker att blogga om. De kommer av sig själv, vill ut, måste skrivas ner. Här, på semestern, är det svårare. Visst händer det saker, men inte så mycket som upprör, fascinerar eller triggar igång mönstertänkandet. Självklart finns det en massa vackra byggnader och underbara parker och hänförande utsikter, och naturligtvis stöter vi på människor som beter sig konstigt, annorlunda och roligt. Men det räcker inte riktigt för ett intressant eller underhållande eller terapeutiskt inlägg.
Jag väljer så klart att se det som något bra. Som att den kritiska delen av hjärnan har tagit en välförtjänt ledighet. Några reflektioner, av varierad sort, har jag dock gjort under den första veckan.

- Varför upphör man förvånas så snart man lämnar Sveriges gränser? Situation: Jag och Niklas är på väg till supermarketen för att handla. El Raval, där vi bor, är visserligen ett väldigt brokigt kvarter med allt från judiska butiker och halalslakterier till turkiska dönerhak och små vilsna katalanska tapasbarer, men en kille som kommer cyklande ut ur ett internetkafé är ändå… udda. Det tog mig dock några sekunder att ta in det märkliga – och Niklas hade inte ens noterat det. Trots att han hade stannat till för att släppa fram killen. Motsvarande scenario i Sverige hade varit otänkbart. ”Jaha, där kom en man på tandem ut från Hansa.” ”Stanna, du måste släppa fram kvinnan på moppe, på Hemköp håller de gående till höger!” Nej, tror inte det.

- Äldre, spanska människor verkar ha en väldigt hög status. Åtminstone uppför de sig så. Medan vi i Sverige endast reser oss på bussen för uppenbart skröpliga människor, och skulle se det som en förolämpning om vi blev erbjudna ett säte, trots att vi varken hade käpp, protes eller annat påtagligt lyte – använder de spanska post-60-taggarna käppen (som förvånansvärt ofta ser hemmasvarvad ut) till att knö sig fram, svepa undan och slå sig ner (bokstavligt talat). Häromdagen höll det på att bli slagsmål på bussen till stranden, då en man som såg ut som en korsning av Grodan Boll och den röda gubben på stoppljuset, till varje pris skulle ha en sittplats. Det fick kosta såväl några spanska jämnåriga som ett par franska småbarn – så länge han fick plantera sin svettiga gabardinbak på en fin fönsterplats. Tyvärr förstod vi inte mycket mer än ”Stupido!” av den högljudda diskussionen, men när vi steg av vid Barceloneta hade paddans hakor ännu inte slutat dallra och ansiktsfärgen ännu inte återgått till den normala. Sitt säte fick han dock.

Hmm. Det blev visst en del ändå. Kanske handlar det inte om att den kritiska hjärnhalvan har tagit semester, utan snarare att händerna som ska skriva ner tankarna har blivit semesterlata. Men det är okej. De kommer att behövas i höst.

Nu ska två tomater (förrädisk blåst på stranden idag) gå på restaurang.

Dagens kassa

För att ha råd att leva när vi kommer hem också har vi en dagsbudget på 50 euro. Det kan tyckas en del - åtminstone om man hade tänkt på det när man var liten, då var 500 kronor en hel förmögenhet. Idag är det förvånansvärt lite det räcker till, i alla fall om man vill göra annat än äta och dricka. Igår var vi till exempel på zoo. På vägen dit hade vi satt en maxgräns på 8 euro, mer fick det inte kosta per person i inträde. Det kostade 14,50. Men samtidigt som jag såg priset såg jag kartan på alla fantastiska djuren och då... var det plötsligt värt varje extra euro.
Efter zoobesöket, en vatten och en Cola hade vi bara 15 euro kvar. Hemmagjorda mackor hade vi haft med oss som lunch, men 150 kronor räcker inte så långt på en restaurang på kvällen. Alltså blev middag hemma och därmed några euro i spargrisen.
Idag är strategin att inte göra av med en enda krona innan kvällen. Lunchen på stranden blir i form av baguetter, så att vi ikväll kan lördagsfesta upp hela 50-lappen på vår favorit från förra gången vi var här - ett ställe som av någon anledning går under begreppet "Ugglan". Ska bli mysigt.
Niklas har också påtalat att det är kameler på bilden nedan, inte dromedarer. Jag behöver nog - trots allt - gå på fler zoo.
Nu blir det stranden!

Favoriter från zoo

På allmän begäran...

... bevis på att även jag är med på resan. Få men naggande goda. Efter en halv flaska vin, vid Arc del Triomp och framför dromedarerna på zoo.

Djur-mätt

För er som minns mitt plötsliga djurintresse i våras - det är nu mättat. Efter fyra timar på Barecelonas zoo känner jag mig så full av djurintryck att det räcker tills vi har råd att åka på en riktig safari. Men coolt var det! Mest fascinerande var nog de olika aporna, det är nästan lite skrämmande hur lika de är människorna i sitt beteende.
Efter en fem timmars tur, innefattande Arc del Triomph och Parc de la Ciutadella - utöver zooet, bestämde vi oss för att gå hem genom La Ribera och Barri Gothic. Kanske har jag aldrig varit så trött i fötterna. Någonsin.
Ikväll blir det, på grund av rånarpriserna på zooet, middag hemma och öl ute. Ska försöka läsa ut Süskinds Parfymen innan dess (tack för tipset, Lotta!), men risken är stor att jag somnar till det sövande ljudet av tvättmaskinen. Som Niklas redan gjort.

Den Spanska Jättekatten

Hälsning till Line!

Hett sommarjobb på La Rambla

Rambla vs Rambla del Raval

Att bo vid nya Ramblan istället för vid The Rambla har sina fördelar. Man slipper turister med monsterkameror, svettiga pikétröjor och rödbrända ansikten. Man riskerar inte att snubbla över uppsminkade dvärgar, glittrande 5-eurosfåglar och blixtstilla, guldfägade män i hög hatt. Man behöver inte betala överpris för tapas, Coca-Cola eller Corona. Istället får man ett långt, luftigt och palmkantat promenadstråk, fullt av plånboksvänliga och laidback uteserveringar. Dessutom är det nära hem efter en flaska vin (knepet är att ta den trevliga, obligatoriska promenaden innan middagen). Ikväll käkade vi tapas och drack vin på stället som ligger absolut närmast oss och frågan är om det inte kommer att bli vår "local". De starka korvarna och deras patatas bravas talar för det.

Hett sommarjobb i Park Güell

Mirós Kvinna och fågel & de indiska kvinnorna

Beautiful Barceloneta

Man med öl

Vill äta varje dag

Vive la yoghurt

Förstår inte varför kokos och plommon aldrig kommer som yoghurtsmak till Sverige - det är ju världens godaste!

Rödvin & små oaser

Till min kära Jennie som häromdagen undrade om inte rödvinsdrickande kan vara en hobby svarar jag: "Jo!" Igår kväll utövade vi till exempel den uppe vid Palau d'Alfons vid Montjuïc, med utsikt över hela nattsvarta Barcelona. Alldeles tyst och lugnt, med bara några polska turister som sällskap. En av de skönaste grejerna med Barcelona är att man alltid kan hitta sina små lugna oaser - stan är full av hemliga trädgårdar och små torg och parker. Mitt i det livliga kvarter där vi bor ligger till exempel Antic Hospital Sankta Creu, en trist stenfasad utmot den stimmiga gatan, men en fantastisk liten söt och lugn innergård innanför.
Idag blir det åtebesök i Gaudís trädgårdsstad - Park Guëll.

Långt från Sverige

Att komma hem från en urskönt soft dag på stranden och läsa Linda Skugges blogg är som att äta en perfekt grillad köttbit och sen få bajs rakt i ansiktet till dessert. Jag avskyr verkligen varje rad hon skriver. Ett patetiskt neggo.
Dagens sötaste är att Niklas fått fräknar på näsan.

Tapas-lotteriet

Tapas är ett vågspel. Antingen kan man sluta som en proppfull, svettblank ballong med en engelsk lantfrukost i magen (potatisomelette, korv, mer potatis, mer korv) eller så kan man bli barnsligt exalterad över en tallrik "hot green padron peppers" och inte få mycket mer än så eftersom de grillade sardinerna visar sig vara slut och är tvungna att bytas ut mot "grilled baby cuttle fish", vilket på svenska är fyra små grillade bitar bläckfisk utan uppenbar näring men med konstigt seg konsistens.
Man vet liksom aldrig vad man får - men ni som känner oss kan nog gissa vem som gromsade korv och vem som nu har halsbränna efter en tallrik stekta, starka pepparfrukter.
Sangrian var dock godare än den kan bli på något svenskt garden party och Taller de tapas var lika trevligt som förra året. En gång är ingen gång, men två gånger är en tradition, det blir kanske så att vi alltid måste börja våra Barcelona-vistelser där.
Det som var mest synd var att Niklas blev så mätt att jag inte ens fick leka min bästa lek "Vad hade du valt...?". Leken där man ger två alternativ och där den man frågar måste välja. Jag började glatt med ett: "Vad hade du valt - frukttårta med gelé...", men även jag känner igen en mördares blick.
Nu har han riggat en fläkt i vardagsrummet och varit oroväckande tyst i fem minuter. Får nog gå och checka hans post-tapas-status.