Årets citat

"2008 ska bli året då jag träffar en Niklas."
Singelbrorsan Micke

Är det möjligt att vara tröttare efter jul än före? Vi har i alla fall hunnit med mycket. Fixat olika projekt i lägenheten, varit på bio (Cassandra's dream. Bra!), haft familjen Wilson Stahl på lunch, käkat på Stortorget i Lund med hemkomna Karin och pojkvän, haft mamma och bröder på middag ikväll... Och nu är klockan snart tolv och i morgon är det lunchbjudning igen och sen är det nyårsafton och sen...

Myskväll med familjen

Julafton och juldagen har vi tillbringat i Staffanstorp med Niklas föräldrar och farmor.

Och på lillejulaftons kväll var vi hemma hos min pappa och åt kalkon.

Lillejulafton innebar massor av...

... åkande hit och dit i ....

... brorsan Mickes bil som bland annat har två gigantiska tärningar i framrutan.

Första stopp var hemma hos mormor och morfar...

... sedan tog vi med oss fika hem till...

... farmor som såg glad ut över besöket.

Egentligen kickade vi igång julen med Bertils födelsedagsfest den 21:a, men då glömde jag kameran. Därför börjar julrapporten med bilder från min mammas födelsedagskalas den 22:a. Moster med man, mormor och morfar och så vi i familjen... Det hela var så intensivt att morfar somnade efter maten.

Igår var jag med om en upplyftande händelse. Var i en tobaksaffär och skulle hämta ut ett paket med böcker. När jag kom in höll kassörskan på med en lotto-kund, så jag ställde mig och väntade. En man i 60-årsåldern kom in i butiken, och efter honom en ung tjej bara iklädd kjol och topp. Förmodligen jobbade hon i närheten. Jag säger inte att jag har fördomar mot tjejer vars bröst är större än deras huvuden, men den här tjejen såg ärligt talat inte särskilt bright ut.
Vi väntade någon minut. Plötsligt hörde jag mannen bakom mig säga något till Miss Hawaiian Tropic:
- Vill du höra en vits?
- Jaa... Hennes pip lät osäkert.
- Det var Kalle som skulle gå och klippa sig och när han kom in på salongen sa frisören: "Kalle du får ta av dig mössan." "Varför det?" sa Kalle. "Jag ser inga damer här inne."
Det tog tio sekunder innan MHT förstod poängen, och fick fram något som liknade ett skratt. Jag kände mig tvungen att vända mig om och le. Mannen såg väldigt nöjd ut med sig själv. Sedan stod vi alla tre tysta i några minuter till.
När jag gick därifrån kände jag mig glad. Om jag någon gång återföds som en man i 60-årsåldern vill jag också bli en sådan som drar vitsar för främlingar och ler belåtet efteråt.

En dag som börjar med ostron och slutar med absint kan bara bli trevlig. Igår var jag och några andra från Författarskolan på en "litterär vandring" med Jan Sigurd i Köpenhamn - en vandring som kan sammanfattas en liten dos Hjalmar Söderberg och en större dos Carlsberg. Det är inte ofta man känner sig bakis klockan fem på eftermiddagen... Men trevligt var det. Stängde av hjärnan när jag kom hem och åkte med Niklas till Mobilia för julklappsshopping. Ibland är det bäst att bara köra på - och idag är jag mycket nöjd med det. Bara tre klappar kvar.

Jag. Kan. Själv.

Konto 1920: 1303:50 kr
Nettosumma: 1042:96 kr
Moms: 260:74
Men vänta... 1042:96 + 260:74 blir ju 1303:70...
Jaså - öresutjämning... Att jag inte tänkte på det.... Var fan sätter man upp öresutjämning i SPCS som typ har en blinkande och tjutande siren installerad när man gör minsta feltryck?
Är det konstigt att man får huvudvärk?

Mina anställda har nu lämnat sin önskelista inför nästa år:
- Ny chef.
- Ny ekonom.

En av våra bästa vänner, Patrick, arbetar som ledarskapskonsult och han har också en motivationsblogg. Där skriver han bland annat om mål man ska tänka ut inför nästa år. Mål man ska tänka och tugga på ett tag så att man verkligen känner sig tillräckligt taggad att ta tag i dem i januari.

Jag skulle verkligen vilja vara sugen på att bli en bättre och mer insatt egen företagare. Men ju mer jag tuggar desto tråkigare blir tyvärr smaken. Tänk om jag istället skulle ha som mål att hitta någon bra som kunde ta hand om mina kvitton och fakturor så att jag slapp den där känslan av hjärnförlaming varje gång jag tvingar mig själv att försöka förstå varför kontorsmaterial inte heter kontorsmaterial utan 6110 och varför huvudet börjar snurra så fort jag närmar mig den 365 sidor tjocka "Kulturarbetarboken Ekonomi - Skatt - Deklaration" - tegelstenen jag trodde skulle bli lösningen på alla mina problem...

Niklas säger alltid att mitt problem är att jag är för noggrann och ärlig. Och det är nog sant. Jag avskyr känslan av att inte ha koll. Och att känna mig dum i huvudet. Kombinera det med en total sifferblindhet och enorm respekt för farliga, elaka myndigheter som Skatteverket och Försäkringskassan och CSN - och jag hade nog fått sämst resultat på "Ska du verkligen starta eget? Testet för dig som tvekar".

Så. Nu har jag avreagerat mig. Nu ska jag tänka lite på julen. Kan man köpa gran utan inblandning av en man? Niklas är i Oslo och jag skulle så gärna vilja njuta av vår gran en kväll innan stora julturnén drar igång på fredag.

Igår: Lucia- och födelsedagsmiddag med Niklas föräldrar. Idag: Annual Christmas Party med Författarskolan. I morgon: 20-årsjubileum med Niklas företag. Söndag: Glöggprovning
Nån som har en lever över?

En hälsning till min bror Martin som liksom jag är en nostalgisk juljunkie. Notera gärna min andra bror Mikaels lätt feminina klädsel. Idag är han lastbilschaufför. Puss till er båda på Lucia.

En gång hade jag en pojkvän som var reservofficer. Det var på många sätt en speciell upplevelse. Till exempel var det då några år sedan han varit "i tjänst"- eller vad det kan tänkas kallas på militärspråk - vilket fick honom att...
... sucka lyriskt så fort han såg en lerig känga eller en burk ärtsoppa i livsmedelsaffären.
... glömma att en 19-årig, nykär tjej kanske kan tänka sig roligare sysselsättningar en fredagskväll än att sitta och och lyssna på stridsanekdoter och kika på snabbskisser över särskilt minnesvärda fältövningar.
... en kväll - seriöst - klä sig i full militärdräkt, inklusive ryggsäck och hjälm, fälla upp en fällstol i vardagsrummet, tända en cigg, luta sig fram och se ut som hela Kosovos framtid vilade på hans axlar. Allt medan jag... ja, funderade på min framtid, förmodligen.
Med denna kille i bagaget kan det tyckas märkligt att följande konversation utspelade sig mellan Niklas och mig idag, när vi tittade på Uppdrag granskning om Nordic Battle Group.
Jag: - När de skjuter så där, på övningar, det kan väl inte vara riktiga skott?
Niklas: - Nej, det är lösa skott.
Jag: - Men har du fått skjuta med riktiga skott någon gång? I militären, alltså.
Niklas tittar frågande på mig.
Jag blir osäker.
Jag: - Ja... Ni kanske fick provskjuta någon gång, på ett fält eller så?
Tydligen var detta mycket roligt.
Niklas: - På ett fält.... Haha, du är söt.
Fortfarande förstod jag inte om han hade fått skjuta eller inte.
Men det hade de tydligen.
Och hur skulle jag kunna veta det (om vi bortser från killen med fällstolens inblandning i mitt liv, då...)?
Det är ungefär som att Niklas skulle veta vem som gjorde illustrationerna i Mensboken (Cecilia Torudd) eller vilken färg flaskan på den hetaste Date-doften hade (röd)...
Typ.
Det är ju för tusan farligt att skjuta med riktiga skott. Såna små killar...

Ni ska få förklara en sak för mig. Varför - varför - vänder flygresenärer alltid upp blicken mot platsmarkeringarna i planet omedelbart när de passerat den leende flygvärdinnan - oavsett om de har plats 4C eller 45B? Vad är det de hoppas upptäcka? Att Sterling skojat till det och låtit 45:orna sitta främst i planet och 1:orna sist? Jag vet inte, men något är det som gör att människor plötsligt känner sig osäkra på sifferföljden så fort de stiger på ett flygplan.

Trots femtio procent regn hade vi en jättemysig helg i Paris. Lägenheten vi hyrt var charmig och vi hann med allt från marknader (den obligatoriska matporren) till att sitta timmar på kafé med våra böcker (en mjuk skinnfåtölj, en café crème och äppelkaka - vem bryr sig om att det regnar?). Dessutom turistade vi en del och var till och med på museum - det moderna. Tyvärr hann vi dock inte längre än till Gare du Nord innan en man trängde sig nära mig i tunnelbanespärren och snodde min plånbok. Roligare start kunde resan fått - och dessutom var han väldigt obehaglig. Nåväl. Vi har rest mycket utan missöden, och delar man 1500 kronor på de gångerna så blir det inte så mycket. Lite ironiskt är det dock, jag som alltid brukar tjata på Niklas om att hålla koll på sin plånbok, att inte bära den synligt i fickan... Hur som helst. Är det någon som vill ge oss en lägenhet i Marias-kvarteren är vi beredda att flytta direkt. När Niklas nu till och med säger "pardon" när han stöter mot någon på Kastrup kan det bara betyda en sak. Att den franska tiden är mogen.

Nu ska ni förstås inte missa min storslagna tv-debut ikväll. Skåne Direkt heter programmet, kanalen Kanal Lokal. 18-19 är tiden, men det går i repris. Flera gånger under kvällen. Om någon tittar så är det inte tio finnar jag har haft turen att vakna upp med i ansiktet - det är bara lite extra julpynt jag valt att smycka mig med. Rött och grant. Som det sig bör i juletid.

Läser i bloggen om hur det var förra december. Hur Niklas blev opererad, sjukskriven och bästis med en badring, hur vi hade översvämning i köket och hur jag fick första responsen i skolan på boken om Lars. Tänk vad det hänt mycket det här året, men ändå känns det där inte alls länge sedan. Idag fyller min bästa älskling år. Han har fått en Paris-resa i present. Vi åker dit i morgon bitti!

En kvinna ringer mig på mobiltelefonen. Jag hör knappt vad hon säger. Massor av människor pratar i bakgrunden. Linjen brusar och ibland försvinner hennes röst.
- Hej Linda, säger hon. Har du tid att... brusbrusknasterknaster... prata en stund med mig?
- Ja, hmmm...
- Vad.... brusknaster... bra!
Och så kommer det otroliga:
- Har du funderat på vilket telefonabonnemang du har?
Jag? Har jag funderat?
Ursäkta mig, Miss Knaster, men du har nog missat något grundläggande i din grundläggande 2-timmarsgrundutbildning till telefonförsäljare.

Det finns en bokkaraktär jag alltid blir så ledsen av, nämligen "mannen som hade det bra i sitt hemland men som tvingas fly och ta jobb som t-baneförare/städare/loppisförsäljare i sitt nya land". Jag kan nästan inte läsa om dem utan att bli helt mosig i hjärtat. Igår läste jag ut Khaled Hosseinis "Flyga drake" och den vill inte lämna mig idag. Visserligen ägnade jag resten av kvällen att deppläsa om Afghanistan på alla möjliga sajter, men boken i sig räckte för känslan av "vad är det här för värld egentligen?". Mycket bra. Läs den.

Ibland använder jag mig av andrahandsinformation när jag bloggar. Till exempel var det Niklas som noterat det där med Jills generande hårväxt, inte jag. Men när han läste inlägget opponerade han sig omedelbart:
- Det var inte armhålorna som var orakade!
- Nähä? Vad var det då?
- Det var underarmarna.
- Men det finns väl ingen som rakar underarmarna?
- Det kan man väl göra?
Och män säger att det är kvinnor som ställer krav...
På tal om hårväxt... En vän berättade idag om ett samtal mellan några killar i yngre tonåren som på allvar trodde att tjejer inte fick hår under armarna. Överhuvudtaget.
På något sätt tror jag att det är lite annorlunda att vara tonåring idag än på 80-talet...

Häromdagen var jag på Radio City Mix Megapol och pratade om saker att se upp med på årets julfest med jobbet. Igår var vi medbjudna när Niklas föräldrars företag bjöd de anställda på julshow med Jill Johnson. Det var på många sätt en trevlig och intressant kväll. Till exempel...
... satt vi så nära scenen att vi ur ett grodperspektiv kunde studera Jills orakade armhålor.
... kändes det lite halvskumt att - på Jills uppmaning - stämma in i:
1) Kören "Visa pattarna, visa pattarna!"
2) En applåd för alla mammor som varje år fixar julmaten
... var det till 90 procent män som fotade med sina mobilkameror
... var det till 100 procent män som fällde kommentaren "Varför ska hon ha så långa kjolar?"
... hade jag glömt hur pinsamt det kan vara när:
1) Folk (läs män) går fram till scenen - under showen - för att fota sig och sitt ölglas framför Jill
2) Någon köper en hel bricka med något Tipexliknande som han vill bjuda på alla i bandet - allt för att sedan avsluta sina sekunder i strålkastarljuset med att tappa brickan och shotsglasen
... drack Niklas x antal snapsar och jag noll - en obalans som bäst illustreras genom hans kommentar till mig på dansgolvet: "Det känns som du är min tonårsdotter"
... gillade folk att dansa. Eller åtminstone röra sig planlöst efter bästa förmåga - utifrån vad deras promillehalt medgav.
Men det var ett trevligt sätt att kicka igång julen. Sill och rödkål i mitt hjärta.

Jag - en ojämställd pyntnazi

Idag skulle vi adventspynta. Några ljusstakar och stjärnor. Det skulle bli ett jämställt projekt. Alltså skulle jag gå ner i källarförrådet och hämta kartongerna.
Lampan som vi smashat förra gången vi var där nere var fortfarande trasig. Det var kolsvart, men ändå kunde jag se Gudrun Schyman sitta uppflugen på den gamla byrån längst in i förrådet - bakom alla flyttlådor, extrastolar, saker-vi-aldrig-mer-kommer-att-använda och Niklas cykel, tryckt in, liksom på toppen av allt - flinande sitt överlägsna FI-leende:
- Så, lilla fröken. Var börjar du?
Hon lät hemskt hånfull, Gudrun.
Jag var tvungen att ge upp direkt och ropa ner Niklas.
Det fanns ju fortfarande ett sätt att låta adventspyntandet utmana könsrollerna.
Jag kunde låta Niklas pynta.
Adventsstjärnan gick bra. Den skulle hängas upp 1,5 meter över min längd. På samma plats som förra året.
Sen såg han lite osäker ut.
Flyttade en vas, fick flytta tillbaka den igen.
(Jag: Det är synd att den ska stå i skymundan...)
Färgmatchade några slags keramikprylar med ett par tavlor.
(Jag: Men ser det inte lite klumpigt ut...?)
Fingrade lite på grejerna på bordet.
(Jag: Det är kanske ändå bäst om jag...?)
Och ja - han verkade ganska nöjd med att slippa.
Och så hade vi i alla fall försökt.

Idag har det varit en sådan där trevlig dag. Började på RadioCity Mix Megapol i morse där jag relationspratade om saker att se upp för på årets julfest med jobbet. Är alltid lika kul att komma dit, är man inte glad så blir man det definitivt av programledarna Susanna, Henrik och Patrick.
Sen hookade Micke på förlaget upp mig med en tv-kille på Kanal Lokal Skåne så nu ska jag dit och snacka julfestande där också, nästa torsdag kväll. Spännande! I eftermiddags träffade jag min handledare från skolan, som läst och var positiv till mitt nya bokprojekt, och på fredag ska jag bli intervjuad av Hennes med anledning av att jag blir tidningens nya krönikör i början på nästa år.
Visst är det underbart med dagar då man får frossa i sitt ego? Nu ska jag åka på en blomsterkurs med Niklas mamma. Med tanke på hur gröna fingrar jag (inte) har lär nog egobalansen vara återställd vid 22-tiden.

Jag snubblar över senaste Absolute Music-skivan på någon sajt. Nummer 56 i ordningen. Utkommen lagom till jul. Kollar igenom vilka artister som är de mest kommersiellt gångbara nuförtiden och stannar upp vid... Sandelin & Ekman.
Ja, helt rätt. Sandelin & Ekman som i Christer Sandelin och Tommy Ekman. Killarna från Style och 80-talet. Men det är inte nog med det - gissa vilken låt de gör comeback med?
"Tänd ett ljus".
Ja, Triads "Tänd ett ljus".
Jag skulle vilja vara med på det spånarmötet:

- Fan, Tommy, skulle det inte vara jävligt gött att göra något igen? Du och jag. Som förr, liksom...
- Jo, men har inte vårt tåg gått på något sätt?
- Nej, fan! Håller Gessle, håller vi!
- Men jag känner mig inte så inspirerad... Och vem är intresserad av vad en 45-åring surrar om? Det finns bara plats för en LeMarc i det här landet.
- Men jag tänker inte så... Jag tänker cash... Jag tänker... jul! Vi ska fan göra en riktigt jävla bra jullåt! Singel, show, hela paketet!

Sju timmar senare:

- Nä, det här går inte.
- Nä.
- Men du... Om vi hottar upp en låt som redan finns? Lägger lite discobeats, drar in en kör från Idol, testar med lite synth?
- Kan ju testa...
- Har du Abosolute Christmas hemma?

Fem timmar senare:

- Den är ju egentligen inte så jävla dum som den är... Originalversionen alltså.
- Nä...
- Och det är ju den versionen som sålt bra...
- Dumt att ändra egentligen. Klassiskt säljer.
- Och om vi kör den där showen kan vi ju plocka in Triad som gäster.
- Klockis.
- Klockis.

Så nu finns den där, på Absolute Music-skivan. Och det låter exakt som Triad.
Kan inte bara vara jag som undrar varför.

Niklas är inte så förtjust i att jag skriver saker om honom på bloggen. Ibland har vi diskussioner kring detta, där jag tycker att han är mesig och han tycker att jag är elak. Men det är jag ju inte alls, jag är bara väldigt intresserad av att fundera och filosofera kring relationer. Helst i skrift. Helst så att andra kan läsa det, och kanske känna igen sig. Och eftersom jag inte har så många andra pojkvänner, ligger det bekvämt till hands att skriva om honom - och oss - men det är alltså inte riktigt okej.
Därför tänker jag nu göra ett slags metablogginlägg.
Ingenting sett, ingenting sagt. Bara en länk till något som alls inte har med vår relation att göra. Träffsäkert och kul, men naturligtvis på ett generellt plan. Fullständigt generellt.

Efter några veckors funderande och planerande har jag nu börjat skriva på nästa roman. Det är spännande, men också annorlunda jämfört med den första. Jag märker att jag är mycket mer försiktig den här gången, och observant på grejer som kan ställa till det längre fram i berättelsen. När jag började på "Swing it!" skrev jag bara på, utan att egentligen veta var storyn skulle ta vägen. Det var kul, men också jobbigt, eftersom jag var tvungen att ändra och korrigera mycket utifrån hur saker och ting utvecklade sig. När jag nu till och med vet hur den här romanen ska sluta, känner jag redan nu att "nej, så här kan han ju inte säga" eller "nej, det är inte alls hans stil" - och jag väljer att tro att det är bra. Och givetvis finns det ändå plats för fantiserande längs vägen - nyss fick huvudpersonen ett helt skruvat yrke som jag inte alls tänkt mig från början.
Det är verkligen så kul att vara igång igen. Jag känner att jag saknat det. Massor.

Söndag kväll och det är länge sedan jag haft en så här skön och bra helg. Igår...
... var vi på Möllan och handlade grönsaker, hämtade linser hos optikern och lämnade igen böcker biblioteket.
... fixade jag alla fakturor och kvitton på företaget.
.. drack vi champagne för att jag fixat alla fakturor och kvitton på företaget.
... åt vi en fantastiskt god jordärtskockssoppa.
... kollade vi på de sista avsnitten av Sleeper Cell och det var ett d å l i g t slut!
Idag...
... bokförde jag alla fakturor och kvitton på företaget.
... har vi varit på Ikea och köpt en bokhylla och monterat den.
... har jag gjort relationssidan till Hennes.
... lagade vi perfekta kikärtsbiffar och drack portvin. Fast med ett par timmars mellanrum.
Allt detta trots att vi lade oss klockan nio i fredags! Eller kanske snarare "på grund av"...
Dessutom har vi haft det väldigt mysigt.

Jag gillar uppriktiga människor som säger vad de tycker. Jag strävar i varje läge efter att vara en sådan människa själv. Men idag hade jag ett intressant möte med en fotograf. Det skulle fotas bylinebilder. Färgglada kläder och stort leende var direktiven. Tyvärr tog det stopp redan vid kläderna, eftersom:
1) Min garderob består av 1 procent färgglada kläder.
2) Studiemedlet inte medger några ekonmiska utsvävningar, särskilt inte i slutet på månaden.
Alltså fick jag låna något ur moderedaktörens förråd. Lyxigt, kan tyckas, men alla som sett Top Model vet att:
1) Modeller äter vatten - kläderna sys därefter.
2) Modemänniskor följer trenderna. Vilket till våren innebär väldigt mycket knallgult, laxrosa och för-mörk-foundation-beige. Alltså, inte direkt mitt hörn av regnbågen.
Men okej – jag fick på mig en fin, färgglad skjorta som i kombination med ett vitt spetslinne och en filmstjärnefönad volmfrisyr fick mig att se ut som kassörskan på Ullared goes Wallmans Salonger. Och jag skrattade när han plåtade. Trots att jag vet att jag brukar avsky reslutatet.
- Fint, det är fint, sa fotografen på danska hela tiden, och jag kände mig safe. Ända tills vi tittade på bilderna...
Nu kommer ni att tro att det är jag som är gnällig och självkritisk - det är ju trots allt inte första gången jag skriver om misslyckade fotosessioner här på bloggen - men nu var det faktiskt fotografen som sa allt av följande:
Angående mig som helhet: - Man kan ju göra dig lite slimmare i datorn...
Angående bilderna med leenden: - Ja, det måste ju tyvärr vara en bild där du skrattar...
Angående mina armar: - Man kan ju skära lite här... (pekar på ca 50 procent av mina överarmar)
Angående mina äppelkinder: - Man kan ju i princip ta bort hur mycket som helst...
Angående färgen: - Det kanske funkar med svartvita bilder?

Okej. Det var snäppet bättre än den gång en fotograf frågade om jag hade struma, men ändå... Kan inte låta bli att undra vad jag egentligen gjorde i den där fotostudion. Om nu allting ska ändras i datorn, menar jag. Inte konstigt att stjärnor går på russindieter och äter vattenkrassesoppa när de ska festa till det...

Skrattar bäst som skrattar sist...
Mannen på bilden har inget med texten att göra. Han råkar bara äga ett hotell i Arles.

Gissa vem?

Jag skrattade hysteriskt åt bilden på Niklas, ända tills Mikael lade till mig och jag var... rynkig.

När jag ändå är inne på grejer som irriterar mig... Susanna Alakoski, författaren som debuterade med Svinalängorna, ska nu skriva om fejkade orgasmer tillsammans med en kommunikatör. Svenska kvinnor uppmanas att berätta om sina tankar och erfarenheter, och dessa ska sedan sammanställas i en bok. I en intervju i Aftonbladet säger Susanna så här:
– Jag är intresserad av tabuämnen. Sexualitet har varit och är fortfarande ett tabuämne, speciellt fejkade orgasmer. Det pratas inte om det.

Bra, tänker man. Är det något tjejer borde bli bättre på så är det att ha en avslappnad inställning till sin sexualitet. Att sluta skämmas och våga prata om det som är en sådan naturlig del av livet.
Men så läser man en intervju i Sydsvenskan, med samma Alakoski, och då blir man sååå matt. För vad svarar hon på frågan "Ska ni själva bidra till boken?"?
- I så fall är vi anonyma med våra bidrag.
...
Matt var ordet.

Igår var jag på en heldag med fyra olika seminarier om att skriva filmmanus på Malmö högskola. Det var oerhört inspirerande och kul, både under förmiddagens mer praktiska workshop och eftermiddagens föreläsningar om allt från Disney och Hollywood till dataspelet World in Conflict och Hipp Hipps nya film om Morgan Pålsson.

Dessutom är det alltid roligt att studera människorna på sådana här evenemang. Jag mäktar inte med en analys av alla olika typer – från den pretentiöse crossmediproducerstudenten med svartfärgat hår och östeuropareferenser till kvinnan som testat att vara lesbisk men som ändå inte kan låta bli att tvinna sitt toviga hår på ett utstuderat förföriskt sätt framför den amerikanske filmprofessorn i manchesterbyxor och blå, sliten collegetröja - men det fanns en man som var så irriterande fånig att jag inte kan låta bli att skriva av mig lite kring honom.

Tänk skinnjacka. Tänk lite för mycket mage. Tänk fläsköttsfärgat ansikte.
Tänk dig sedan att den här mannen får en kamera. En stor kamera. Med jääättelångt objektiv.
Vad gör då mannen? Jo, självklart hänger han den om halsen. Och går omkring med den där hela dagen. Lätt tillbakalutad, eftersom det är en stooor kamera. När han inte sitter och "filmar" föreläsaren förstås, det vill säga sitter och glor i kameran tills det perfekta fotoögonblicket uppstår. Tala om stressande!
Summering: Män som bär sin kamera som om den vore en präktig erektion är p-a-t-e-t-i-s-k-a.

Idag har jag hoppat in och redigerat på Hemmets veckotidning och ska så göra några dagar till. Det var mysigt att vara tillbaka.

Inte pre-menstruell, utan...

... jag vill här slå ett slag för uttrycket post-menstruell. Från att ha varit totalt sänkt (pre-menstruell och fulllständigt förlorad i mensvärk) har jag nu kommit ut på andra sidan med ny, glad energi. Man skulle också kunna kalla hela förloppet - eller snarare den som drabbas - för mano-mensiv. Jag upphör aldrig att förvånas vilken inverkan hormoner har på våra liv.

Ex-sex - hur nyfiken får man vara?

Hur många, hur ofta, med vem och var... Hur nyfiken får man egentligen vara när man träffar en ny partner? Ska historia förbli just historia eller kan det rentav vara bra att slänga ett öga i backspegeln? Och hur öppen är du med din sex- och kärlekshistoria?

Särskilt till mina kursare: Missa inte denna artikel i senaste numret av hennes. Männen jag intervjuat torde te sig välbekanta för er.

Andra kul nyheter på relationsfronten?
– Från och med nästa år kommer ni att kunna läsa en relationskrönika av mig varje månad i hennes. Samtidigt börjar jag relationsblogga från tidningens hemsida!
(Niklas kommer från och med nu att bete sig (ännu mer... fjäsk, fjäsk) som en gud).
– 21 november pratar jag relationer i Mix Megapol Radio City.

Från nolltaxering till neuros

I början av året kom det ett brev från Skatteverket som var mycket trevligt.
Tyckte jag då.
De skrev nämligen att eftersom jag precis hade startat mitt företag skulle min skatt i år beräknas till 0 kronor, då de inte hade något räkenskapsår att jämföra med.
Härligt, tänkte jag. Och faktiskt också revisorn, som sa att: "Det där kan du tänka på under året. När du sedan vet ungefär hur mycket jobb du kommer att få är det bara att ändra den siffran."
Fint som snus, tänkte jag. Ett år är långt.

Ungefär på samma sätt resonerade jag när Niklas dator slutade fungera i mitten på maj. Datorn som innehöll bokföringsprogrammet.
"Slappna av! Bara du är noggrann med att samla fakturor och kvitton på ett ställe, så kommer det inte att bli några problem när programmet väl är fixat och du sätter dig."
Tänkte jag. I maj.

Nu är det november. Snart slut på det här räkenskapsåret. Programmet är installerat i min dator.
OCH JAG VILL INTE!
VILL INTE!
VILL INTE!
Varför finns det inga körkortsprov man kan tvingas ta innan man startar företag? Hårda jäkla tester där man får sitta och svettas i unkna källarlokaler med kaffe i pumptermos tills man kan rabbla SPCS-tabeller och periodiseringsfonder i sömnen. Gubbar med hämtehår och LP-skivor under armarna som vägrar släppa ut en förrän man fått MVG i Ansvar, Framförhållning och Grundläggande matematik (notera gärna min miniräknare på bilden, och haja min nivå).

Djupt andetag.
...
Så kul det här ska bli!

Hittills har jag skrivit minst tre texter som på något sätt anknyter till musik på Författarskolan. En om Kikki Danielsson, en om barnstjärnan Sting Dieter Häggkvist och en om Verner Sigfridsson som ställer upp i Sikta mot stjärnorna som sin stora idol, tangokungen Carlos Gardel. Undrar om den här kursen i låtskrivande vi börjar idag kommer att bli mitt break som den nya Ingela Pling.

Att ha äktat en kärlekskännare

Niklas: - Har du skrivit idag?
Jag: - Mm.
Niklas: - Vad då?
Jag: - En krönika. En smädeskrönika.
Niklas: - Smäder du mig?
Jag: - Ja. Och mig. Men det är sådant man får ta när man gift sig med en relationsredaktör.
Niklas: - Hmm, vi kom dit, vi satte på ringarna... Jag kan inte minnas att jag lovade något sådant. Visserligen läste prästen den där dikten om att vi skulle "mala våra problem i vardagens kvarn", men...
Jag: - Då är väl bra med krönikan: Jag mal våra problem - och du får dem färdigtuggade...

Ja. Jag mår bättre nu.

Ibland får vi tillfälle att arbeta två och två på Författarskolan. Inte riktigt min grej när det handlar om skrivande, men det finns faktiskt en tjej jag gärna jobbar med. Vi har samma humor och tänker lika kring det mesta. Dessutom är hon bra på att skriva. Det enda lilla jobbiga är dock att vi alltid måste över en tröskel, när vi diskuterar vad vi ska skriva om. Och jag vet alltid på förhand att snart, snart kommer det - och mycket riktigt:
- Jo, det här med hypokondri ligger ju mig varmt om hjärtat...
Och varje gång måste jag erkänna att:
- Nej, jag vet inte, det är nog inte riktigt min grej. Jag är ganska hypokondrisk själv...
Och hennes förklaring - att det kanske hjälper att skriva om det - köper jag inte. Det är ungefär som att säga till en alkoholist att dricka sig ur sina problem. Därför förstår jag inte heller vem som ska titta på Kanal 5:s nya program Ekg. Hypokondrikerna? Nej. Allmänt sjukdomsintresserade människor? Var finns de?

Att jag nu säger att jag har haft asont i huvudet i exakt två dygn, och att inga huvudvärkstabletter hjälper, betyder inte att jag börjat tumörgoogla. Än. Däremot har jag gripits av den där Love story-känslan (någon som minns den filmen?) och krävt att Niklas ska krypa under duntäcket och filten, intill min feberkropp och bara ligga tyst och nära. Han tycker nog att det är sådär.

Ynklig.

Matt

Det senaste dygnet har jag sovit 17 timmar, tittat på konståkning och ett UR-program om utbytesstudenter, druckit två koppar varm choklad med honung och tagit tre huvudvärkstabletter. Jag misstänker att det säger en del om min status.

Söndagstips

Naturligtvis får ni inte missa fotoutställningen Min plats i Skåne som invigs på Kulturen i Lund på söndag. Kända människor berättar om sina favoritplatser och har blivit fotograferade av Anders Roos och Michael Tegnér - och resultatet finns nu alltså inte bara i bokform utan även som utställning. Och jag tipsar självklart inte bara för att boken ges ut på mitt förlag, det är fantastiska bilder! Kl 14 på söndag är det alltså invigning, och då får man dessutom höra Jan Sigurd prata. Vilket bara det kan vara en upplevelse.



Min favoritplats i Skåne - kusten mellan Höganäs och Viken. Desstom med en av de största "stjärnorna" i mitt liv, min mamma.

Bygg med bröd

I natt hade jag en konstig dröm. Vi var och tittade på en lägenhet vi eventuellt skulle köpa. Priset var fantastiskt, bara 700 000 för en gigantisk etagevåning i en gammal urhäftig fabrikslokal. Dessutom var vi de enda som var intresserade av just den lägenheten. Allt var bra, ända tills vi kom ut på den stora altanen med utsikt över en djupblå, bred kanal. Där stampade en av mäklarna lite i det svarta trädäcket och sa:
- Här sa Svidde (så hette tydligen han som ägde lägenheten) att det buktade upp lite...
Och plötsligt dök det upp fem-sex män i arbetarkläder som skulle åtgärda detta - och i drömmen såg jag "scenen" underifrån, det vill säga hur männen försökte "staga upp" (är det ett skånskt eller svenskt uttryck?) golvet med danskt grovbröd i stora balar. Och det värsta är att det kändes fullständigt naturligt. Varför drömmer man sånt?

Verbal stretching

Ikväll har jag så mycket att skriva att jag måste värma upp mig med bloggen. Det roligaste och mest intressanta är en text till vårt seminarium om författarrollen i morgon. Det minst roliga och minst intressanta är en textanalys av fyra populärvetenskapliga texter om sjukdomen fluoros. Där emellan hamnar ett kapitel i en science fiction- eller fantasyroman. Det sistnämnda kan bli precis hur som helst, med tanke på att jag varken läst eller skrivit något i den genren tidigare. Men om jag fick välja skulle jag helst inte skriva något alls idag. Jag vill hellre gå på bio. Eller läsa. Eller bada. Eller äta god mat på en restaurang. Eller bli full. Eller gå och lägga mig och sova och att det var lördag eller söndag i morgon.

För en stund sedan ringde det på dörren. Där ute stod tre tjejer i 8-9-årsåldern.
- Vill du ha en polkagris? frågade de och sträckte fram en skål.
Det var gulligt, men jag väntade mig att de ville ha något tillbaka. Det ville de inte. De sa bara "hejdå" och sprang vidare.
Jag som inte ens tänkt öppna. För att jag var övertygad om att det var några som ville ha Halloween-godis....
Snål vad då? Tråkig vad då? Fantasilös vad då?
Men nu har vi alla fall en polkagris hemma om det skulle komma någon. Åtminstone tills Niklas kommer hem.

Järnbrist

Jag höll på att svimma under tiden, men efteråt ville jag inte längre boxa ner någon eller krypa ihop ynklig i en liten, liten boll. Skivstång - när du inte längre kan tygla din pms.

Häng med rätt gäng

Apropå att ligga sömnlös... Jag har börjat prenumerera på Svensk Bokhandels tidning, som kommer ut ungefär varannan vecka. Stort misstag. Jag kunde lika gärna ha tecknat en prenumeration på Fonus veckobrev. Efter att ha läst artikeln "Makten över marknaden" i senaste numret övervägde jag:
A) Att säga upp prenumerationen och fortsätta låtsas att alla kan bli framgångsrika författare om man bara vill.
B) Att strunta i att skriva böcker och ta ett jobb i en mindre inskränkt och elitistisk bransch.
Följande citat är hämtade ur artikeln:

"Som mindre förlag upplever man att det finns en sorts symbios mellan de stora förlagen och bokhandlarna. Förlagen talar om vilka titlar de ska satsa på och bokhandlarna gör som förlagen säger."

"Mindre och medelstora förlag kan säkert känna att både Akademibokhandeln och vi på Bokia nonchalerar deras utgivning. Men vi bedömer faktiskt alla böcker. Däremot är det generellt så att de största förlagen också har de bästa författarna. De har bäst kontakter i utlandet och de är bäst på omslag."

"Eller är det rent allmänt ett tecken på att inköpsdagarna, där förlag efter förlag presenterar bok efter bok för en allt tröttare jury, är ett trubbigt instrument?"

Jag blir så irriterad. Ibland känns hela litteratursverige som en enda stor högstadieklass där det viktigaste är vilka man hänger med på rasterna och vilka coola märkeskläder man har. Ger du mig cred, ger jag dig cred. Tryggt så. Bra så. Minst jobb så.

...

Nej, jag ska tydligen inte ge mig in i långa diskussioner idag. Idag ska jag bara vara bitter och trött. Det blir så mycket roligare i morgon då.

Kärlekssnårigheter

Har fått i uppdrag att skriva en krönika åt en tidning. Temat är lite typiskt "tjejgnälligt". Mitt eget förslag, så jag har mig själv att skylla. Inte för att det kommer att bli några större problem med att skriva den, men efter ett jättelångt samtal jag hade igår känns det mest oväsentligt och poänglöst. Samtalet handlade om kärlek, på alla möjliga och omöjliga plan. Personens egna kärlekssnårigheter och andras. Efteråt hade jag faktiskt ganska svårt att sova. Jag har skrivit massor om relationer, och kanske är det därför jag upplever det så frustrerande att till exempel inte kunna förklara varför:
- Tjejer dras till svin.
- Blommor och presenter och stora ord ibland är helt rätt, ibland grymt skrämmande.
- "Kännas bra" och "knockad-till-marken-kärlek" inte är samma sak.
- Det man säger inte alltid är det man tänker.
Alla tjejer är ju dessutom olika. Olika som personer, olika under olika perioder i livet och olika tillsammans med olika män....

Okej. Nu har jag raderat cirka tio fortsättningar på det här inlägget. Jag tror att jag börjar skriva den där krönikan istället. Det känns plötsligt mycket mer konkret.

Nyfiken?

Så här skulle man kunna sammanfatta handlingen i min första roman:

”Du är bra på mycket, Lars. Men du är ungefär lika uppmärksam som Stevie Wonder med hörselskydd.”

Kanske är det därför Lars Holm – bokstavligt talat – blir tagen på sängen när hans sambo Pernilla avslöjar en av sina hemliga fantasier. För vad gör man egentligen då en trekant plötsligt krockar med ens fyrkantiga värld? Tar hjälp av Stefan – en 150 kilo tung charkarbetare med för mycket tid på Vilda Webben och för lite tid med sin fru? Eller av Gunilla – en medelålders bibliotekarie som inte bara är flickvännens kollega, utan även kvinnan man fantiserade om som femtonåring hemma i pojkrummet? En sak är i alla fall säker – den här hösten blir inte som Lars tänkt sig. Eller Pernilla…

Storyn till min nästa roman börjar ta form på riktigt, åtminstone i huvudet och i mitt anteckningsblock. Jag har kommit på fyra huvudkaraktärer (precis som i den första!), namnet på huvudpersonen och i stora drag vad som ska hända dem. Till och med Niklas tycker att det är roligt att prata om handlingen, kanske är det för att det inte handlar så mycket om sex den här gången... Nu är det ju inte så att boken som kommer ut till våren är en sex-roman. Långt ifrån. Framförallt är det en berättelse om en relation mellan två människor och hur den påverkas av en enskild händelse. Hur vi plötsligt tvingas tänka i nya banor, reflektera över sådant vi hittills tagit för givet, ta ställning... Det kunde ha handlat om otrohet, att skaffa barn, att få ett jobb utomlands, att bli av med ett ben - ja, massor av saker - och även om "förändringen" i min roman kanske inte är lika drastisk är principen den samma. Och precis som i verkligheten blir det ju - hur mycket man än funderar - sällan precis som man tänkt sig... Det här låter som en väldigt seriös roman, ser jag av den här beskrivningen, men jag lovar - storyn är förpackad i en väldigt underhållande kartong. Tycker jag själv i alla fall!

Jag brukar inte vinna på lotteri. Inte Niklas heller. Ironiskt nog hade vi dock turen med oss på planet hem från Marseille igår. Av alla passagerarna lyckades vi vinna en gratis tur- och returresa med Ryanair. Som den här veckan slutar flyga från Sturup. Med lite planering hade vi säkert kunnat fixa så att vi åkte från Stockholm eller Göteborg, men naturligtvis måste man bestämma tid och resmål inom sju dagar, annars förlorar man sin vinst. Så alltså: Är det någon av er som har lust att resa med Ryanair, så är vår vinst din. Hör av dig i så fall. Ska också säga att det är själva flygresan man får betald, skatter betalar man själv.

Nu är vi tillbaka efter några fantastiskt trevliga dagar i Frankrike. Turen blev en slags Best of Provence och vi hann se såväl vinbyar och storstäder som Medelhavet och bergen. Som vanligt längtar jag redan tillbaka och hoppas att det inte ska dröja allt för länge innan vi kan återvända, även om Ryanair nu slutar flyga från Malmö. Ett enkelt alternativ är ju förstås att flytta dit... Fast dyrt. Fler bilder från resan finns efter ett klick här, om någon skulle vara intresserad.

När jag tänker på det kan det stundtals kännas lätt absurt. För ett år sedan hade jag knappt börjat skriva på min bok, nu sitter jag här och ska komma på något smart och säljande till mitt debutantporträtt i Vårens böcker 2008. När jag skrev det här inlägget hade jag ingen aning om att det skulle gå så snabbt. Men nu får jag alltså en egen sida i den 500 sidor tunga bibeln, där jag ska övertyga alla som har ett professionellt intresse i böcker att just min roman är fantastisk.
En av mina chefer från tiden på SOLO, Kicki Norman, släpper sin debutroman Väninnorna & Kung Carl i morgon och på hennes blogg har jag de senaste dagarna läst om den lätta vånda det innebär att (frivilligt låta sig) släpas ut i strålkastarljuset och bli bedömd. Inte utan att jag känner mig lätt yr inför vad som komma skall. Kan dessutom meddela att utgivningen är tidigarelagd med en månad - nu är det april som gäller.

Jag har skrivit om det förut, men min absolut roligaste lek är fortfarande "Vad hade du valt...?". Utmaningen är att hitta alternativen som är omöjliga att välja bland, samtidigt som de ska vara så bisarra som möjligt. Skrattar fortfarande när jag tänker på de två grejer Niklas fick välja mellan igår kväll (i synnerhet när jag visualiserar ett eventuellt genomförande), nämligen att tatuera antingen en trollslända eller en örn med utbredda vingar över hela ryggen. Trollsländan är mindre och skulle alltså gå snabbare att göra, medan örnen är betydligt manligare, lättare att visa upp på badhuset, men också mer smärtsam att tatuera in. Det roligaste var dock inte att Niklas valde sländan, utan hans motivering: "Till sländan känner jag i alla fall att jag har en naturlig koppling, vi hade ju sådana i dammen hemma på gården." Det är så roligt. Tänk följande dialog:
- Fan, vad är det du har på ryggen?
- Nej, det är bara en slända...
- En slända?
- Ja.
- Varför har du tatuerat en slända på ryggen?
- Tja, vi hade sådana hemma i dammen.
- Och?
- Nej, det är bara det.
Jag kommer nog att skratta åt det hela dagen.

Jag känner inget annat barn - nej, ingen vuxen heller - som är så intresserad av fordon som Svante. Redan vid två års ålder kan han namedroppa fler fordonsmodeller än vad jag kommer att lyckas (läs: vilja) lära mig under en hel livstid. Bandtraktor. Hjullastare. Gaffeltruck. Idag tog vi med honom till Niklas föräldrar för en hands on-upplevelse. Det blev nästan för mycket för honom - med både en "vanlig" traktor (för en mer exakt specifikation, fråga Svante) och en åkgräsklippare. Men söta var de, alla männen och fordonen.

En kärleksförklaring

Ibland tänker jag på Malmö, hur mycket jag kommit att tycka om staden och tänka på den som min hemstad. När jag var barn var Malmö ett resmål lika avlägset som Göteborg eller Stockholm. Det enda jag specifikt minns är hur fruktansvärt fult det var när man kom in i stan med bilen, vid Midhem, och det är det ju faktiskt fortfarande. Jag minns också att jag och mina tjejkompisar alltid (de få gånger vi faktiskt valde Malmö framför Helsingborg eller - wow! - Center Syd i Löddeköpinge) besökte Sök & Finn-butiken på gågatan. Varför, undrar jag idag, vi var inte särskilt alternativa eller flummiga - men jag tror att det främsta syftet var att köpa olika sorters stenar och kristaller som på något magiskt vis skulle få killarna intresserade av oss. Säkert ett tips vi läst om i Starlet. Hur som helst, Malmö var väldigt mycket en icke-stad. Den hade inget som inte någon annan stad också hade. Dessutom var det grått och fult överallt. Aldrig att jag ens övervägde att flytta dit. Och ändå blev det så, av olika anledningar. Kompisar som flyttat hit, jobb som fanns här, storstadskänslan som var svår att uppbringa i Lund. Och nu är jag verkligen fast. Jag kan ofta komma på mig själv med att få en kärleksklump i bröstet, Malmö är ju så vackert! Önskar att jag hade haft kameran med mig när jag var ute igår. För en gångs skull var det helt vindstilla och det speciella ljuset gjorde alla färger oerhört starka. Dessutom var det helt klart, så att man kunde se över till Danmark. Naturligtvis går det inte att beskriva, men det var så mäktigt, så fullt av kontraster. Man borde verkligen ta alla chanser att vara ute i naturen under hösten. För mig är det som knark för själen.

Att gå på kalas i gamla kläder

De senaste dagarna har jag hållit på med korrekturet på boken. En redaktör har tittat på manuset och nu rättar jag stavfel och andra konstigheter. Och ärligt talat - det är dödstrist. Särskilt eftersom jag de senaste veckorna har känt en enorm kreativ lust, jag bara längtar efter att få sätta igång med nästa bokprojekt. Det känns lite som när man var barn och hade fått nya kläder till skolavslutningen. Trots att man så gärna ville, fick man inte använda dem före avslutningsdagen, vilket gjorde att det kändes extra trist att dra på sig sina gamla kläder när det var kalas. Man kan också jämföra det med att ha kylskåpet fullt av goda saker, men att vara tvungen att äta upp resterna först (en princip vi tack och lov aldrig tillämpar hemma hos oss...). Men jag ska förstås inte klaga. Det är roligt också. Ännu har jag inte tröttnat på Lars (huvudpersonen) och hans vänner. Dessutom händer det andra många roliga grejer kring boken just nu. Omslaget håller på att ta form, vi har tagit några bilder till Vårens böcker-katalogen... Men ändå. Så fort jag sätter mig med korrekturet ligger de där och flirtar med mig. De nya färgpennorna till det nya projektet...

Pappersbröllopsparty

I lördags var det ett år sedan vi gifte oss. Åh, kom igen när det är 20, tänker kanske vissa, men det är ändå lite speciellt. Firade med en fest och hade det väldigt trevligt! Eftersom jag är i en ordbloggarsvacka får ni bara några bilder.