En gång hade jag en pojkvän som var reservofficer. Det var på många sätt en speciell upplevelse. Till exempel var det då några år sedan han varit "i tjänst"- eller vad det kan tänkas kallas på militärspråk - vilket fick honom att...
... sucka lyriskt så fort han såg en lerig känga eller en burk ärtsoppa i livsmedelsaffären.
... glömma att en 19-årig, nykär tjej kanske kan tänka sig roligare sysselsättningar en fredagskväll än att sitta och och lyssna på stridsanekdoter och kika på snabbskisser över särskilt minnesvärda fältövningar.
... en kväll - seriöst - klä sig i full militärdräkt, inklusive ryggsäck och hjälm, fälla upp en fällstol i vardagsrummet, tända en cigg, luta sig fram och se ut som hela Kosovos framtid vilade på hans axlar. Allt medan jag... ja, funderade på min framtid, förmodligen.
Med denna kille i bagaget kan det tyckas märkligt att följande konversation utspelade sig mellan Niklas och mig idag, när vi tittade på Uppdrag granskning om Nordic Battle Group.
Jag: - När de skjuter så där, på övningar, det kan väl inte vara riktiga skott?
Niklas: - Nej, det är lösa skott.
Jag: - Men har du fått skjuta med riktiga skott någon gång? I militären, alltså.
Niklas tittar frågande på mig.
Jag blir osäker.
Jag: - Ja... Ni kanske fick provskjuta någon gång, på ett fält eller så?
Tydligen var detta mycket roligt.
Niklas: - På ett fält.... Haha, du är söt.
Fortfarande förstod jag inte om han hade fått skjuta eller inte.
Men det hade de tydligen.
Och hur skulle jag kunna veta det (om vi bortser från killen med fällstolens inblandning i mitt liv, då...)?
Det är ungefär som att Niklas skulle veta vem som gjorde illustrationerna i Mensboken (Cecilia Torudd) eller vilken färg flaskan på den hetaste Date-doften hade (röd)...
Typ.
Det är ju för tusan farligt att skjuta med riktiga skott. Såna små killar...