Jag - en ojämställd pyntnazi

Idag skulle vi adventspynta. Några ljusstakar och stjärnor. Det skulle bli ett jämställt projekt. Alltså skulle jag gå ner i källarförrådet och hämta kartongerna.
Lampan som vi smashat förra gången vi var där nere var fortfarande trasig. Det var kolsvart, men ändå kunde jag se Gudrun Schyman sitta uppflugen på den gamla byrån längst in i förrådet - bakom alla flyttlådor, extrastolar, saker-vi-aldrig-mer-kommer-att-använda och Niklas cykel, tryckt in, liksom på toppen av allt - flinande sitt överlägsna FI-leende:
- Så, lilla fröken. Var börjar du?
Hon lät hemskt hånfull, Gudrun.
Jag var tvungen att ge upp direkt och ropa ner Niklas.
Det fanns ju fortfarande ett sätt att låta adventspyntandet utmana könsrollerna.
Jag kunde låta Niklas pynta.
Adventsstjärnan gick bra. Den skulle hängas upp 1,5 meter över min längd. På samma plats som förra året.
Sen såg han lite osäker ut.
Flyttade en vas, fick flytta tillbaka den igen.
(Jag: Det är synd att den ska stå i skymundan...)
Färgmatchade några slags keramikprylar med ett par tavlor.
(Jag: Men ser det inte lite klumpigt ut...?)
Fingrade lite på grejerna på bordet.
(Jag: Det är kanske ändå bäst om jag...?)
Och ja - han verkade ganska nöjd med att slippa.
Och så hade vi i alla fall försökt.