Häromdagen var jag på Radio City Mix Megapol och pratade om saker att se upp med på årets julfest med jobbet. Igår var vi medbjudna när Niklas föräldrars företag bjöd de anställda på julshow med Jill Johnson. Det var på många sätt en trevlig och intressant kväll. Till exempel...
... satt vi så nära scenen att vi ur ett grodperspektiv kunde studera Jills orakade armhålor.
... kändes det lite halvskumt att - på Jills uppmaning - stämma in i:
1) Kören "Visa pattarna, visa pattarna!"
2) En applåd för alla mammor som varje år fixar julmaten
... var det till 90 procent män som fotade med sina mobilkameror
... var det till 100 procent män som fällde kommentaren "Varför ska hon ha så långa kjolar?"
... hade jag glömt hur pinsamt det kan vara när:
1) Folk (läs män) går fram till scenen - under showen - för att fota sig och sitt ölglas framför Jill
2) Någon köper en hel bricka med något Tipexliknande som han vill bjuda på alla i bandet - allt för att sedan avsluta sina sekunder i strålkastarljuset med att tappa brickan och shotsglasen
... drack Niklas x antal snapsar och jag noll - en obalans som bäst illustreras genom hans kommentar till mig på dansgolvet: "Det känns som du är min tonårsdotter"
... gillade folk att dansa. Eller åtminstone röra sig planlöst efter bästa förmåga - utifrån vad deras promillehalt medgav.
Men det var ett trevligt sätt att kicka igång julen. Sill och rödkål i mitt hjärta.