Ibland får vi tillfälle att arbeta två och två på Författarskolan. Inte riktigt min grej när det handlar om skrivande, men det finns faktiskt en tjej jag gärna jobbar med. Vi har samma humor och tänker lika kring det mesta. Dessutom är hon bra på att skriva. Det enda lilla jobbiga är dock att vi alltid måste över en tröskel, när vi diskuterar vad vi ska skriva om. Och jag vet alltid på förhand att snart, snart kommer det - och mycket riktigt:
- Jo, det här med hypokondri ligger ju mig varmt om hjärtat...
Och varje gång måste jag erkänna att:
- Nej, jag vet inte, det är nog inte riktigt min grej. Jag är ganska hypokondrisk själv...
Och hennes förklaring - att det kanske hjälper att skriva om det - köper jag inte. Det är ungefär som att säga till en alkoholist att dricka sig ur sina problem. Därför förstår jag inte heller vem som ska titta på Kanal 5:s nya program Ekg. Hypokondrikerna? Nej. Allmänt sjukdomsintresserade människor? Var finns de?

Att jag nu säger att jag har haft asont i huvudet i exakt två dygn, och att inga huvudvärkstabletter hjälper, betyder inte att jag börjat tumörgoogla. Än. Däremot har jag gripits av den där Love story-känslan (någon som minns den filmen?) och krävt att Niklas ska krypa under duntäcket och filten, intill min feberkropp och bara ligga tyst och nära. Han tycker nog att det är sådär.

Ynklig.