En kärleksförklaring

Ibland tänker jag på Malmö, hur mycket jag kommit att tycka om staden och tänka på den som min hemstad. När jag var barn var Malmö ett resmål lika avlägset som Göteborg eller Stockholm. Det enda jag specifikt minns är hur fruktansvärt fult det var när man kom in i stan med bilen, vid Midhem, och det är det ju faktiskt fortfarande. Jag minns också att jag och mina tjejkompisar alltid (de få gånger vi faktiskt valde Malmö framför Helsingborg eller - wow! - Center Syd i Löddeköpinge) besökte Sök & Finn-butiken på gågatan. Varför, undrar jag idag, vi var inte särskilt alternativa eller flummiga - men jag tror att det främsta syftet var att köpa olika sorters stenar och kristaller som på något magiskt vis skulle få killarna intresserade av oss. Säkert ett tips vi läst om i Starlet. Hur som helst, Malmö var väldigt mycket en icke-stad. Den hade inget som inte någon annan stad också hade. Dessutom var det grått och fult överallt. Aldrig att jag ens övervägde att flytta dit. Och ändå blev det så, av olika anledningar. Kompisar som flyttat hit, jobb som fanns här, storstadskänslan som var svår att uppbringa i Lund. Och nu är jag verkligen fast. Jag kan ofta komma på mig själv med att få en kärleksklump i bröstet, Malmö är ju så vackert! Önskar att jag hade haft kameran med mig när jag var ute igår. För en gångs skull var det helt vindstilla och det speciella ljuset gjorde alla färger oerhört starka. Dessutom var det helt klart, så att man kunde se över till Danmark. Naturligtvis går det inte att beskriva, men det var så mäktigt, så fullt av kontraster. Man borde verkligen ta alla chanser att vara ute i naturen under hösten. För mig är det som knark för själen.