Häng med, vi flyttar!

Jag kände för lite miljöombyte.
Nu hittar ni bloggen här istället.

Könsneutral kärlek

- Ställ er där, med vagnen! Vi tar ett foto och låtsas att ni är ett gaypar!

Ja... Sånt roar vi oss med på våra weekendresor.

Inre och yttre omständ(l)igheter

Det finns några saker som får min hjärna att låsa sig fullständigt.
En sak är höger och vänster.
En annan sak är snarlika (i mina öron fullständigt ologiska) ekonomiska termer.
En tredje sak är Inre och Yttre Ringvägen.
För er som inte bor i Malmö kan jag berätta att Inre och Yttre Ringvägen är motorvägarna som går runt Malmö, med en mängd avfarter till en massa andra vägar. Observera - här gissar jag. För jag har ingen aning.
Att kunna svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen är ett tecken på att man kan sitt Malmö. Själv får jag bara panik när jag hör någon prata om E6:an, E20:an, E22:an och E65:an med samma självklarhet som ja... vad det är för väder idag. Det övergår mitt förstånd hur man kan hålla reda på alla avfarter och filer och karuseller och trafikplatser. Och då har vi ändå inte blandat in de två andra malmösnackisarna - Stockholmsvägen och Västkustvägen.

Igår skulle jag träffa mannen som hjälper mig med min deklaration. I Fosie.
Bara det, "Fosie". Kunde lika gärna ha varit bortre Mongoliet.
Självklart vimsade jag bort mig. Snodde in mig i både Inre och Yttre Ringvägen, åkte i den ena karusellen efter den andra, blev yrare och yrare och började nästan gråta när jag plötsligt befann mig inne bland höghusen på Lindängen.
Där kanske det lät som att jag var bekant med Lindängen. Det är jag inte. Det är för mig en lika blind fläck som den i ögat.

Jag hittade rätt till slut. Fråga mig inte hur. Jag kom tio minuter för sent och var genomsvettig redan innan vi ens börjat prata om deklarationen.
Men sen gick det bra.
Mats, som deklarationsmannen heter, är min idol.
Han kan både förstå snarlika ekonomiska termer, svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen och helt avslappnat prata om höger och vänster. (Han gav mig körinstruktioner i mobilen.)
Det är respekt.

Inga fler vårbekymmer

Hepp, så har det gått ytterligare några veckor.
Jag har klippt av bältet på vårjackan, sytt upp jeansen, bytt halsduken mot en blommig sjal och köpt vårigt svarta kilklacksskor.
På altanen blommar de där som inte är grå parkträd utan vackra diton med vita och gula blommor. Jag drömmer våta drömmar om en lövkratta och en badenbaden-stol och surfar mer än normalt på kolonistugor.
Och så har det varit påsk. Först var vi i Båstad med Celia, Patrick och Svante. Vädret var fantastiskt och vi hade havet precis utanför hotellfönstret. Vi åt en påskbuffé som tre timmar senare fick dansa till tonerna av 90-talstechno och en dansk step up-instruktörs hurtiga tillrop.
Det var en utmaning. Vi var fyra på passet. Jag, Celia, en dansk tjej och instruktören.
Alla andra var kloka nog att sitta i solen och dricka öl.
Hur som helst. Inte nog med att jag är sådär på allt som rör takt och ton - jag är dessutom extremt dålig på höger och vänster. Särskilt på danska.
Mitt livs drygt femte step up-pass gick alltså sådär. Ändå kände instruktören att hon ville skicka iväg mig med orden:
Jäääää, deeeed vaaaar jooooo maaaaajjjjjedd, maaaaajjeeeed bääääääjsic.
Basic up your tight ass.
Annars var det en trevlig vistelse på Hotel Skansen. Jag badade mot alla mina principer i två pooler. En var jättevarm och jag försökte att inte titta efter partiklar i skenet från lamporna på botten. I den andra sa Niklas att han sett småbarn bada i någon form av badblöja.
Mmm, spa.
En annan av påskhelgens toppnoteringar var när jag - helt plötsligt och fullständigt ovetande - avslöjade en familjehemlighet på Påskafton.
Jomen.
Vi var alla samlade hemma hos min mor. Satt och hade det trevligt med sill och snapsar och allt som sig bör. En gammal historia kom på tal; veckan då mormor och morfar passade mig och mina bröder då föräldrarna var i Grekland. Veckan då det regnade så mycket att det blev översvämning och började läcka in vatten i huset. En fuktskada som snällt fick åtgärdas när föräldrarna flyttade ett par år senare.
- Ja, det var ju det där med tennisbollen, sa jag nu, liksom i förbifarten.
Bredvid mig såg jag hur Martin stelnade till och hur min morfar skruvade på sig.
- Tennisbollen?
Min pappa såg mäkta förvånad ut.
Jag trampade vidare i klaveret:
- Ja, det var väl en tennisboll som fastnat i stupröret?
Och så var den avslöjad. Hemligheten mellan ett busigt barnbarn och hans snälla morfar - som ju inte behövde röjas för pappan som tjatat och tjatat om att det "väl inte behövde kastas tennisbollar över taket". Hemligheten som varit just en hemlighet i cirka tio år. Hemligheten som jag uppenbart glömt var en hemlighet.
Men det verkade faktiskt mest som min pappa blev glad. Äntligen fick han en förklaring till det han, grannarna och diverse fackmän gnuggat sina geniknölar över: Hur kunde det bli översvämning just den veckan - och sen aldrig mer?
Nåväl.
Jag reducerades nu till "den där" av min morfar och upplivade av snapsar fortsatte vi sedan att prata om avslöjade familjehemligheter.
Mikael drog upp incidenten när han kom på mig med att ha rökt inne på mitt flickrum.
Martin kontrade med historien om när han kom på Mikael med att sex inne på sitt pojkrum.
Ungefär här gick Mikael bort och blandade ytterligare en Piggelin-grogg till Niklas som fick honom att se ut som Toker i "Snövit och de sju dvärgarna" och sedan sjunga hela vägen i bilen hem till Malmö.
Ja, det är en fin familj man har...
Annat minnesvärt från helgen?
Ja...
... jag fick känna på min fasters silikonbröstprotes.
... vi drack rosé, lagade lammstek och tittade på två filmer med Mariko och Magnus. Den ena hatade Magnus (mest eftersom han sov under 75 procent av filmen) och den andra avskydde vi andra. Ett uppfriskande ställningskrig.
... det har vid flera tillfällen hörts fraser som: Jag kommer inte orka äta något mer idag! Imorgon ska jag inte äta några sötsaker! Men som Christer Björkman så riktigt slagit fast - Imorgon är en annan dag - och snart ska vi till Staffanstorp för ytterligare en påsktrevlighet.

Vårbekymmer

Det är härligt med vår. Verkligen. Varje år tänker jag att jag nog faktiskt aldrig längtat så mycket efter sol och värme som just det här året - men i år är det nog faktiskt så. Ska bli så skönt att snart slippa alla halsdukar och mössor och klumpiga skor.

Men! För det finns ett sådant. Det drar ju så mycket med sig.
Okej för att det är skönt att slippa den tunga vinterjackan, och okej för att det är hyfsat lätt att hitta en trevlig vårjacka. Men - denna vårjacka passar ju inte med vinterhalsduken. Eller den svarta, stora väskan som hängt med sedan i höstas. Och absolut inte stövlarna, som ju är tunga och rejäla och skriker vinter. Och tar man av sig stövlarna dyker ett nytt problem upp - nämligen att jeansen är för långa, något man löst genom att vika upp dem när de ändå inte skulle synas. Så hepp - antingen måste nya jeans införskaffas eller så måste någon med symaskin våldgästas. Och det vet ju alla, hur fult det blir när man syr upp jeans själv.

Och så har vi det här med vårskor. Det är klart att man vill ha en nätt och trevlig modell, helst med lite klack så att man kommer upp och ser så där reslig ut som man ska. Men hur bra funkar dessa söta små skossor på promenaden till och från jobbet, sammanlagt en timme över såväl lera som smågrus?
Och ja, man kan ha ett par promenixskor som man byter när man kommer fram till jobbet - men tänk om man vill ha sina söta vårskossor när man går ut på kvällen? Då måste dessa fraktas till och från jobbet varje dag, vilket ställer krav på vårväskan man väljer. Vårväskan som inte bara måste passa vårjackan och vårhalsduken utan som dessutom måste passa såväl promenixskorna som vårskossorna. Och matlåda och en hel massa annat nödvändigt.

Och då har jag inte ens berört det här med solglasögon.
Eller koftan som måste bäras under vårjackan eftersom den ändå alltid visar sig vara för kall. Koftan som inte får vara för tjock - för då får den inte plats under vårjackan som ju ska sitta snyggt de gånger det faktiskt är vårvarmt.

Jag har heller inte tagit upp att vårvackan jag valt - en turkos trench - har ett alltför långt bälte som jag inte vet vad jag ska göra med. Knyta det? Vira det tre varv runt kroppen? Klippa av det? Ta bort det?

Och så har jag ju skinnjackan sen förra våren....
Äsch, va fan... Kan vi inte bara gå direkt på sommaren?

Typiskt 00-tal

Idag började en praktikant på tidningen som var född på 90-talet.
90-talet!
Och naturligtvis var jag jättejobbig och skitgammal och frågade henne korkade frågor som: "Vad är egentligen modernt bland ungdomar idag? Alltså i klädväg?"
Stackaren såg förvirrad och ut svarade att "ja, det var väl lite 60-tal, eller 70-tal, eller ja, kanske 80-tal. Typ höga midjor."
Och nej, det är ju inte så lätt. Jag kan inte själv säga att jag hade full koll på vad som var modernt på 40-talet när jag var 18. För att sätta det i ett perspektiv.
Men - det var egentligen en annan grej jag funderade på. Sen efteråt.
Vad har egentligen varit grejen med 00-talet, alltså decenniet vi lever i nu?
Vilka plagg kommer att lyftas fram i framtiden, som typiska från 2000-talets första årtionde?
Jag kan inte komma på en enda grej, förutom möjligen stuprörsjeansen.

Vill Nu Omedelbart

En av mina sämsta egenskaper - som också är en av mina bästa - är att jag är väldigt otålig. Vill jag något så vill jag det nu. Omedelbart. Och oftast är jag beredd på att arbeta hårt för det.
Detta har under årens lopp resulterat i många bra saker, som lägenheter, jobb, resor och personliga mål.
Men det jobbiga med det här - den negativa sidan av otåligheten - är att jag blir oehört frustrerad om det inte går snabbt nog eller om jag stöter på några hinder som jag inte kan ta mig runt, till exempel på grund av okunskap.
I helgen vaknade jag mycket motiverad att ta tag i bokföring och pappersarbete inför deklarationen. Satt hela lördagen och arbetade mycket strukturerat. Hela tiden såg jag målet framför mig - att vara klar, att slippa ha dåligt samvete för att jag ignorerade högen med kvitton och papper.
Idag skulle jag så slutföra, tänkte jag. Kom hem från jobbet vid halv sex. Startade bokföringsprogrammet och stötte genast på motstånd. Slet mitt hår. Blev mer och mer irriterad. Förbannande allt och alla.
Så kom jag på att jag inte ätit. Och att jag faktiskt jobbat hela dagen. Kanske inte så konstigt att hjärnan inte var på topp. Så jag packade ner allt i plastfickor och stängde ner programmet.

Och nu sitter jag här i soffan och försöker bli vän med otåligheten. För trots att jag vet att det är en mycket smartare strategi att spara det sista till helgen - när jag är pigg och utvilad - så är det oerhört frustrerande att inte ha nått ända fram, som planerat. Det liksom kryper i kroppen.

Jag skulle nog må bra att bli lite mer som Niklas. Eller min pappa. Realister. Inse att allt inte kan ske nu. Omedelbart.
Men det är svårt, när man vet att så mycket faktiskt går.
Nej, jag vill nog vara precis som jag är, fast bli bättre på att dra några djupa andetag.

Ok. Jag behövde bara skriva av mig det här.
Svammel.
Stannade du kvar till punkt bockar jag ödmjukast.

Berlin, Berlin

Jo. Vi var ju i Berlin i helgen. Träffade Karin och Rasmy, som åkt dit från Dubai, och hade det sehr angenehm! Körde ner och slogs av hur nära det faktiskt är. En sådan fantastisk stad. Den här gången slapp vi snö och fick istället strålande skönt vårväder under lördagen. Kunde till och med sitta på en uteservering! I övrigt gick vi omkring och tittade på allt man bör se (muren, Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Unter den Linden, TV-tornet, Riksdagshuset, Gedächtniskirche), åt schnitzel (grabbarna), var på konsert (The Killers), rökte vattenpipa (grabbarna), drack mängder av öl och hängde på trevliga restauranger och fik. Här är några utvalda pics:

Det är bara i korvens hemland man ser dem. Grillwalkers. Respekt 1.

Det är bara i Berlin man ser dem. Frisyrerna man trodde dött ut. Respekt 2.

Det är bara i Berlin man beställer ett glas öl. Och får en vas. Respekt 3.

Vaddå Berlin-muren? Vad är det mot Linda Skugges skilsmässa och annat färskt svenskt skvaller? Nichts!

Är detta verkligen en lämplig gest i Tyskland, Niklas?


Alexanderplatz - ett av få foton där resans två fotografer var med på bild samtidigt. Och nej, Niklas är inte en av dem. Den här gången heller.

Tisdagsteater

Ikväll hade vi Kulturell tisdag med Mariko och Magnus.
Eller, ja - jag hittade en teaterföreställning jag ville se, hörde efter om de ville hänga på och så plötsligt var projekt Kulturell tisdag uppfunnet.
Föreställningen var något av ett wild card. Bara titeln "Cancer record" (kräftskiva) hade kunnat avskräcka, likaså att Banditteatern för mig var helt okänd, men det var mycket bra! Roligt, duktiga skådespelare och intressant om barn ur olika perspektiv. Surrogatmamman, paret där tjejen inte vill ha barn, den ensamstående pappan med cancer och så den främlingsfientlige bostadsrättsordföranden som var far till lilla svarta Muffin. Alla väldigt bra roller.
Spelas ett par dagar till så bor ni häromkring - gå och se!

Just det...

... det har varit en helg.
En trevlig sådan, dessutom.
I fredags var vi på after work i Lund. Åt oss mätta på gratisbuffé och var småberusade redan klockan sex. Kom ikapp med vänner vi inte träffat på ett tag. Minns inte vad som hände när vi kom hem, mer än att klockan inte var mer än halv nio och att ett kexchoklad kändes som en alldeles lagom middag. Troligtvis gick jag och lade mig ganska direkt. Jag och den berömda fredagströttheten.
På lördagen försvann Niklas i ottan. Han skulle ta tåget till Göteborg och träffa sina dataspelskompisar IRL. Ha föreningsstämma. Äta hamburgerbuffé. Leka på en abonnerad bowlingbana. Say no more. Eller fyll i bokstäverna som fattas: D_T_N_R_A_.
Själv tog jag bilen till Helsingborg. Gick en sväng på stan med mor, träffade bror och kikade upp i hans lägenhet. Körde vidare till Höganäs, hämtade sushi och thaimat och hade en mysig mor-och-dotter-kväll framför Melodifestivalen.
Söndag var regn, regn, regn - och ja, inte så mycket mer. Vi lagade ett lamm och softade.
Och nu är det ny vecka - och bara tre dagar kvar tills vi åker till Berlin! Ska bli riktigt trevligt.

Skrivarservice

När jag skrev Swing it! myntades begreppet "Författarveckor".
Det var trevliga veckor då Niklas stod för all markservice här hemma för att jag skulle kunna koncentrera mig på skrivandet.
Med nya boken har vi ännu inte haft några Författarveckor, men idag gick han och köpte finska pinnar och mjölk till kaffet tio i nio, strax innan Mästerlivs stängde.
Jag ser det som en god uppvärmning.

Romaaaaanen

Det går bra på kammaren. Jag skriver på.
Och det är roligt. Och skönt och avslappnat. Precis som jag längtat efter!

Det kanske blir en lite annorlunda bok. Åtminstone jämfört med den förra. Inte så hurtfriskt skojig, mer underhållande i sina detaljer, personer och händelser. Mer skruvat.

Vill ni se en av huvudpersonerna? Det är naturligtvis inte han (Michael Rapaport i Boston High) men det är ungefär så jag föreställer mig hans utseende.

Grillpremiär - check!

Varför låta sig hindras av några futtiga plusgrader och lite kall vind - klart att man kan köra bbq i slutet på februari! Så tyckte Celia och Patrick (okej, kanske mest Patrick - egentligen) och bjöd in till grillpremiär igår kväll.
Och allt var precis som det skulle. Patrick hade vit linneskjorta, shorts och keps och Celia klänning. Vi drack margaritas och försökte tänka bort kylan på uteplatsen. Att glöden inte riktigt ville ta sig, och att vi till slut fick steka hamburgarna inomhus, spelade mindre roll.
Tyvärr - för vissa av oss - var glödbädden dock perfekt när vi ätit oss lagom mätta, och det lades därmed på ett gäng hamburgare till. Lite till fanns det väl plats till - med den goda grillsmaken och allt!
Detta resulterade i att en viss Mr U åt tre hamburgare. Med klyftpotatis. Och glass till efterrätt.
Det är inte ofta jag ser honom blek efter en måltid - och när jag ville leka "vad hade du valt att äta nu - plankstek eller en kompakt chokladtårta gjord på valrhona-choklad?" på bussen hem blev han nästan arg.
Men jag förmodar att det var ett gott betyg till hamburgerkockarna.
Eller ett tecken på att man bör grilla oftare i februari.

Bild från Celias blogg.

Proffsgranskad

Fick följande kommentar i helgen, här på bloggen (Emma, jag hoppas det är okej att jag citerar dig!):

Står på hemköp, plockar ner en bok, Swing It, från pockethyllan, läser lite på baksidan, ser raden om 250kg tung charkarbetare med för mycket tid på ... Vilda webben ! :-D
Ska nu med darrande hand läsa boken sen lovar jag dej att jag ska tipsa våra medlemmar om din bok! Om jag nu törs det sen när jag läst boken :)

Huh, nervöst! Någon som uppenbart jobbar med dejtingsajten Vilda Webben. Vad skrev jag nu om dem och om nätdejting i Swing it? Inget elakt så vitt jag minns, men ändå....

Men så idag, en ny kommentar. Och jag kan andas ut! Dessutom skiver Emma väldigt roligt om sina egna nätdejtingerfarenheter:

Nu har min kille läst boken, han nöp den framför näsan på mej :-o sen ekade hans skratt genom huset blandat med att han kom tassande med boken i nypan med små oroliga frågor "du emma du skulle väl inte vilja... " :-D

Och om Vilda stod det inget konstigt. Killar verkar ju ha en tendens att antingen ladda upp kort som är 20 år gamla eller kort på sin snyggaste kompis alt. en bild på sin mage där de håller andan :-D

Eller som min nätdejt dvs. nuvarande kille som skickade mej ett kort på tre killar inför första dejten. Jag har än i dag inte svaret på frågan om vem på bilden som jag trodde var han och som gjorde att jag gick på dejten! :-D

Haha, ja, det här med nätdejtande är kul. Bli inte förvånade om det dyker upp något på temat även i nästa bok!

Tillbaka från Mästerlivs

Antingen är det ett typiskt manligt drag att överdriva.
Eller så är han väldigt förtjust i sitt nya snacks.

Massa en masse

Idag är det fettisdagen.
Jag hade inga hål hos tandläkaren.
Daniel W verkar vara en fin kille - oavsett vad man tycker om monarkin.
Det finns med andra ord flera skäl att festa till det lite med - vad jag trodde fram till för ett par minuter sedan - en semla.
Hemgjord och god, med bullar jag bakade för någon vecka sedan, och med mandelmassa jag köpte vid samma tillfälle.

Men så plötsligt. Ett smolk i festbägaren.
En slarvigt utkastad fras från andra soffhörnet:

- Tror du att det finns något kvar av den mandelmassan?

Nu undrar ni förstås: Vem var det som frågade?
Var det:
1. En man som på allvar tror att hans fru glömt hur mycket mandelmassa hon använde till de två första - och enda - semlorna
Eller:
X. En man som plötsligt känner sig osäker på förekomsten av eventuella snattare i hemmet
Eller:
2. En man som uppenbarligen tycker att en korv mandelmassa är ett lämpligt snacks

Ja, jag vet ej.
Det enda jag vet är denne man nu får gå till Mästerlivs och köpa en ny korv.

Söndagsfilm

Jag hör inte till dem som tycker att Brad Pitt är det snyggaste som gått i ett par skor. Vad jag däremot tycker, är att hans senaste film - Benjamin Buttons otroliga liv - är en mycket bra film. Visserligen lång (2 timmar och 45 minuter), men en häftig historia och många bra skådespelare. Och Cate Blanchett - ja, hon kan mycket väl vara det snyggaste som gått i ett par skor. Se om ni har möjlighet!

Ain't no party people no more

Igår hade vi våra bästa vänner, barnfamiljen, på middag. Efter maten fanns det önskemål om att gå på lokal. Det längtades nämligen efter att "ta en öl och se lite folk" - när nu både tillfälle och barnvakt fanns.
Gott så.
Det visade sig dock att dessa våra bästa vänner hade fått en sak om bakfoten:

Brukar inte ni vara ute två-tre gånger i veckan? After worka, käka middag, ta en drink? Det trodde vi...
(Utelämnat, men underförstått: Ni bor ju mitt i stan, ni har inga barn)

Nej, kära vänner. Det brukar vi inte.
Om så varit fallet hade vi förmodligen inte under gårdagskvällen...
... irrat runt över Lilla torg med Sydsvenskans lokaldel som enda referens. Vilka ställen var det nu som förlorat alkoholtillståndet? Skaffefuskat? Klappat igen? Vägrat slänga sina sopor?
... gått till Lilla torg överhuvudtaget.
... vänt i dörren på första stället. Inga lediga bord? Inte kan man väl stå? Bara så där... Mitt i lokalen...
... stannat upp förvånade - och milt förfasade - i dörren till tuttstället. 60 kronor i entré? Det kan man väl inte betala bara för att dricka en drink...?
... hamnat på Centiliter & Gram.
... stått i baren och funderat över vilka regler som egentligen gäller nuförtiden. Är det okej att stå kvar vid disken när man fått sin Green Winter? Eller måste man gå ut och... stå mitt i lokalen?
... druckit en melondoftande Green Winter överhuvudtaget.
... stått i baren och funderat över varför det luktade spya. Är det någon som fått vinterkräksjukan akut, just här? Eller är det så det luktar nuförtiden, nu när ingen röker inomhus längre?
... frågat bartendern varför det luktade spya.
... frågat tjejen i garderoben varför det luktade spya.
... fått nog när det dessutom började lukta magsjuka. Andra vägen.
... dragit hem kvart i elva.

Så nej, kära vänner. Vi brukar inte gå ut så ofta.

Okej, jag överdriver lite. Som vanligt. Niklas kommer att säga att vi visst brukar gå ut då och då. Att han till exemepel kan alla (hundra) ölsorter över 52 kronor på Svea. Att han ätit sig igenom allt lamm och all anka över 198 kronor inom en kilometers radie kring hemmet. Att det inte finns en "variation på ost" som inte vi inte testat både en och tre gånger. Detta såväl en vanlig onsdag som en festligare lördag.
Och det är korrekt.

Men det är det här med party. Där har vi tacklat av.
Definitivt.

Som vem som helst

Skit också.
Gör en snabbgoogling på "hjärttransplantation" och hamnar på en privat blogg.
Han skriver trevligt, ungefär som vem som helst skulle göra:

Frugan lagade kanongod Bouef Bourignon till middag. Vi hade inhandlat ekologisk hängmörad högrev som verkligen inte gick av för hackor. Mustigare gryta får man leta efter, receptet på denna klassiker tog vi ifrån arla.se. Rekommenderas !!!
Pricken över i hade varit min hemlagade pressgurka, men det kom vi på för sent så det får bli nästa gång.

Men vänta...
Varför han han inte bloggat sedan april 2008?

Ser hans fru i länklistan, klickar, och ja...

Min man avled den 17 juli 08, endast 34 år gammal, under en svår operation i väntan på ett nytt hjärta. Kvar är jag och våra småbarn. Hur går livet vidare?

Ibland är nätet bra.
Ibland är nätet bara... sorgligt.

Número dos

Den här jäkla bok nummer två...

Efter år (hmm, är det verkligen så lång tid...? Jag skrev klart första boken i augusti 2007... Ja, snart...) av... skrivoro... försöker jag nu leva efter Elizabeth Georges motto:

Det är bara ord och jag kommer aldrig att låta ord besegra mig.

Min taktik är att tänka bort att det ska bli en bok. Att bara skriva för det är kul. Som här på bloggen ungefär.

Och dokumentet, det kallar jag "Okej jag försöker".
Håll tummarna!

Varför överdriva?

På vår lilla redigeringsavdelning blir det naturligt en hel del prat om ord.
Idag berättade en kollega en historia som får mig att skratta bara jag tänker på den (obs, varning för att det kanske är redigerarnördhumor).
Men så här:
För några år sedan arbetade kollegan på en tidning i vilken svordomar var bannlysta.
Helt okej, naturligtvis, men svårt i specialfall - som i den mycket dramatiska artikeln om en man som föll ner i en asfaltblandare.
Både grillad och panerad skulle denne man få ge uttryck för sina - vad man får tro - mycket starka känslor vid fallet.
Smärtan måste vara fruktansvärd. Kanske var läpparna hopsmetade av tjära, kanske hade han inte ens några läppar kvar.
Och vad fick då mannen säga i artikeln? Vilket kraftuttryck lät tidningen gå till tryck?
Jo:
Du milde!

Haha.
Jag dör av skratt.

Du milde!

Banco de la... boobies?

Idag ska Niklas på after work på ett ställe som nyss öppnat här i Malmö.
Och det verkar ju... eh... trevligt.

Fräsig nalle

Idag pratade vi på jobbet om ord som gått ur tiden.
Till exempel är det väldigt sällan man använder ordet "fräsig" nuförtiden.
Jag minns det från min barndom. Någon kunde till exempel ha en "fräsig frisyr".
Jag minns dock inte när fräsigt inte blev så fräsigt längre. Kanske när "coolt" kom?

Denna diskussion ledde oss också in på begreppet "nallen".
Var det på den tiden (tidigt 80-tal) det vedertagna begreppet för mobiltelefonen? Sa man verkligen "ring mig på nallen" och menade allvar med det?
Eller var det så att det bara var de så kallade yuppisarna som hade en "nalle" - och att begreppet användes av alla andra, lite hånfullt så där?
Nån som var med som vet?

Det där med bloggar - det har jag aldrig förstått... Varför skulle jag vara intresserad av att läsa om vad folk äter till frukost?

Läser i Aftonbladet om klyschorna olika yrkeskategorier dras med. Sånt är kul.
Själv fick jag i lördags - när vi var på middag hemma hos en läkare - hindra mig själv från att fråga ut henne fullständigt om allt det där man alltid undrat. Som till exempel:

- Hur kan man vara säker på att man ställer rätt diagnos?
- Får inte läkare vinterkräksjukan?
- Är läkare mer eller mindre hypokondriska än genomsnittet?
- Känner man sig inte liite het i den där vita rocken?

Som journalist får man passa sig lite extra i sådana här sammanhang. Det är lätt att en trevlig parmiddag plötsligt förvandlas till ett regelrätt förhör. Och då är det inte min mat som kallnar om man säger så...

Jag fick dock veta att...
... det faktiskt är ganska mycket "action" i jourrummen.
... läkare också topsar sig fast att de vet att det inte är bra för öronen.

Som journalist får man naturligtvis också en del standardfrågor och kommentarer. Till exempel:

- Då har du träffat många kändisar...?
- Ja, själv tycker jag att det är svårt bara att skriva ett mail...
- Hur vet man vad man ska skriva om?
- Ja, själv läser jag ju inte sådana tidningar...
- Köper folk tidningar fortfarande?
- Hur lång tid tar det att skriva en artikel?

Har ni några roliga exempel från era jobb?

Tillägg: Niklas kom just förbi och bjöd på två exempel från sitt skrå:
- Vad ska man köpa för dator?
- Vad kostar egentligen en bra dator?

Kreativ organisatör eller organiserad kreatör?

På jobbet hade vi häromdagen en lunchdiskussion kring kreativitet.
Någon hade läst att oordning på skrivbordet tydde på att man var kreativ.
Jag tyckte förstås att man både kan ha ordning omkring sig och vara kreativ. I mitt fall är det faktiskt nästan en förutsättning. Och då menar jag inte bara fysisk ordning - som pennorna i sitt ställ, tidningarna i prydliga högar och böckerna i raka rader - utan även ordning och reda i det som ska göras.
På Författarskolan fanns det personer som bara skrev. Inspirerades av något och skrev några sidor. Inte för att det behövde leda till något, utan mer för att de ville skriva, just då och om just det. En kvarglömd strumpa i en tvättmaskin. En promenad längs med havet. Strunt samma om det bara hamnade i byrålådan. Vad spelade det för roll? De kanske inte ens ville att någon skulle läsa.
Själv stressas jag av den typen av skrivande. Varför skriva när man inte har något att säga? Varför skriva när man inte vill något, högre, mer?
Varför skiva när man inte tänker sig en läsare?

Detta förhållningssätt till skrivandet är det som lockar mig till att forsätta skriva som författare. Men det är också mitt största handikapp.
Jag kan helt enkelt inte skriva förrän jag har något att säga. På riktigt.
Det som är skönt att veta är att när jag väl har hittat det - då går det snabbt. För då blir jag uppslukad. Då vill jag inte vara någon annanstans.

Jag väljer så klart att skylla allt det här på att jag är journalist. Vi skriver väldigt sällan utan syfte. Eller en struktur och en tänkt läsare, för den delen.

Egentligen var det något annat jag skulle skriva om, på tal om det här med kreatörer och organisatörer. Har ju som sagt läst Elizabeth Georges inspirerande "Skriv på!" - en bok full av konkreta och bra skrivtips. Hon om någon kan det här med att kombinera det kreativa med det organiserade.
Hennes poäng är att först när man har koll på allt, är det möjligt att skriva en bra bok. Rent språkligt alltså.
Om jag t ex vet vem min huvudperson är - i detalj och utantill - kan jag när jag skriver fokusera på språket istället för att treva mig fram bland karaktärsdragen (vilket i sämsta fall gör berättelsen spretig och personerna otydliga och icke trovärdiga).
Därför förespråkar hon att man gör personanalyser av sina personer innan man börjar skriva. And me like. Det tilltalar naturligtvis både mitt ordningssinne och min inre kreatör.

För alla er som är som jag - eller för alla er som vill testa något nytt - här är listan som man kan börja med att fylla i, innan man gör analysen (tre-fyra sidor per person, enligt Elizabeth George):

Namn:
Ålder:
Längd:
Vikt, kroppsbyggnad:
Födelseort:
Hårfärg, ögonfärg:
Fysiska särdrag:
Utbildning:
Sexualitet:
Bästa vän:
Fiender:
Familj (mor, far, syskon etc):
Innersta behov:
Ambition i livet:
Gester när hon/han talar:
Gångstil:
Mest utmärkande karaktärsdrag:
Svagaste karaktärsdrag:
Skrattar eller hånler åt:
Filosofi:
Politisk åsikt:
Hobbys:
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne:
Vad personen gör på egen hand:
Karaktäristik på en rad (en rad ur berättelsen):
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen:
Kommer personen att förändra historien?
Hur:
Betydelsefulla händelser som format personen:
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet:

Vore kul att höra om någon av er har tankar kring det här. Hur funkar ni när ni skriver?

Sköna söndag

Tre påsar till återvinningen, en säck blandat skräp och två säckar till Myrorna. Idag har jag befunnit mig i ett sorterar- och slängarrus.
Det är märkligt så mycket man samlar på sig.
Varför har jag till exempel trott att jag behöver sex flätade, bruna skärp?
Jag använder ju nästan aldrig skärp.

Eller en papperspåse full av gamla odefinierade strumpbyxor?
När - när - skulle jag ha lust att prova mig igenom dem?
En halvtimme till festen börjar:
För små...
För små...
Hål i grenen...
Hål på låret...
Hål under foten...
Fel färg...
Shit... När stänger Åhléns?

Förresten - heter det verkligen "skärp"? Ser konstigt ut när jag skriver det.
Som en fisksort.
En stekt skärp med smör, tack!

Nåväl. Annars har det bakats bullar till semlor och avnjutits en osso bucco med polenta to die for.
Min man är köksgud.
Därom råder inga tvivel.

Nu sätter jag mig i skrivarlyan.
Som naturligtvis också är nystädad.
Gott slut på veckan, vänner.

Jag mötte Lassie - utan att veta att det var Lassie. Eller ja...

Alltså så här:
Kvinnan som jag tog över jobbet efter, tog själv över jobbet från en annan kvinna.
Denna kvinna är - har jag först nu förstått - gift med Claes Fürstenberg.
Fatta - Claes "My idol" Fürstenberg!
Sydsvenskans roligaste krönikör.

En gång mötte jag denna kvinna med Claes "My idol" Fürstenberg på Epicuré.
Vi bytte några ord och Claes "My idol" Fürstenberg hälsade så trevligt.
Tyvärr hade jag vid det tillfället ännu inte upptäckt hans krönikor.
Tur var kanske det. Vad skulle jag gjort?

"Asså, du är väl han... i Sydsvenskan? Som skriver? Jag måste bara få säga... Sååååå jäkla bra asså... Dina krönikor.... Nej, men verkligen roliga. Jag ville bara säga det. Asså. Kul..."

Äsch, jag svamlar. Dagens krönika av Claes "My idol" Fürstenberg kan ni i alla fall läsa här.

Annars...
Var det bara jag som diggade Heat?

Älskling, jag tänkte att vi skulle skaffa ett husdjur...

Ja, man skulle kunna tro att jag snöat in på det här med djur.
Men verkligen, hur kan jag ha levt i 31 år utan att känna till den belgiska jättekaninens existens?

Upptäckte den för första gången i Ängelholms hembygdspark för knappt ett halvår sedan.
Där, i en bur bland helt vanliga små kaniner, låg den och jäste i ett hörn. Och då menar jag verkligen jäste, som en gigantisk pälsdeg, på en bädd av sågspån.

Fick sedan syn på den i ett reportage på jobbet - och nu kan jag inte släppa tanken på hur absurt det skulle vara om vi hade en sådan hemma.
Läser på Wikipedia att:
Belgisk jätte kräver stora utrymmen där den har möjlighet att stå upprätt.

Jag ser framför mig hur jag kommer hem från jobbet. På håll kan jag höra hans tassar - stora som luddiga morgonskor i storlek 43 - klappra mot parketten. Över soffkanten kan jag se hans öron - stora som palmblad - närma sig mig vid dörren.
Vad gör jag?
Klappar honom?
Ger honom en kram?

Och vem ligger i vems knä i soffan på kvällen?
Äter han samma mat som vi? Sitter han på en egen stol?
Står han upp i duschen?
Ska han motioneras - eller räcker det med en snabb tur längs gågatan en långlördag?

Det här söker mig. Jag måste få prata med någon som har en sådan här kanin.

Just nu vill jag inte tänka på att det återstår 26 bokstäver...

Okej. Nu är jag igång.
Alice Cooper, med C, har - håll i er - varit med i The Muppet Show.
The Muppet Show som inte bara är Kermit och Miss Piggy, utan även Kakmonstret.
Kakmonstret som på engelska kallas... Cookie Monster! Med C!

Nu återstår dock bara frågan:
Är Kakmonstret ett djur?

Djurjakt

Jag klickar mig kors och tvärs. Utmanar Google med konstiga sökkombinationer.
Lusläser finstilt filminformation.
Allt för att hitta det där jäkla djuret på C.

Och så plötsligt i Expressens hundtest - en öppning!

Vad heter hunden som är med i tv-serien Huset fullt tillsammans med Olsentvillingarna?

Kan det vara så att...?
Ja!
Ja!
"Comet" är rätt svar!

Nu återstår dock bara den viktigaste frågan:
Kunde han prata?

Huset fullt, ja, men var f-n är hunden?

CCCC...OVA

När jag har svårt att sova brukar jag leka A-Ö-leken.
Ni vet - svenska skådespelare under 30, saker på julbordet, amerikanska städer. Från A till Ö.
Det funkar nästan alltid.
Igår kom jag dock på en kategori som sopade banan med alla andra.
I de flesta fall brukar jag somna någonstans kring R eller S.
Här kom jag inte vidare efter B.
Kategorin var "Djur som kan prata och agerar tillsammans med människor på film".
En svår kategori, särskilt om man som jag avskyr och aldrig ser den typen av filmer.
"Alf" kom dock direkt.
Efter tre gäspningar kläckte jag "Björne". (Jag valde att bortse från det faktum att han är med i TV, inte film.)
Länge, länge låg jag och funderade på C. Dock utan att nå något annat resultat än att jag somnade, vilket var gott nog.
Någon som kan hjälpa mig över puckeln?

Singing in the rain - tror inte det

När man går där och hukar under molnen, med det småspiksvassa regnet och den isande skånska vinden rakt i ansiktet - varför möter man då alltid någon iklädd:
- Ett färgglatt tvåmanstält... förlåt, en färgglad regnrock från Gudrun Sjödén.
Eller:
- Blommiga gummistövlar, inhandlade på någon nätshop, efter tips i Expressens Leva & Bo-bilaga.

En "någon" som skrider fram som om hon hade en käpp i ryggen och sponsorpengar från Stomatol på fickan.

Denna smilande "någon" kan också vara en kvinna med en något för bred bak, inklämd i ett par nya svarta sweatpants från Stadium, sippande på en vattenflaska, med armen liksom vertikalt ut från kroppen.
En "någon" som är påtagligt nöjd över att hon faktiskt kom iväg till veckans Medel Puls-pass - och att hon dessutom gjorde det trots ösregn och trots att Dr Phil kl 15.45 handlade om "Extreme Moms".

De kallar det mindfulness och endorfiner.
Jag kallar det provocerande.

Glömde ju

Ytterligare en kul nyhet:
Bästa Celia (a.k.a Reportermamman) har äntligen börjat blogga.

Så här skriver för övrigt hennes man (a.k.a Bästa Patrick) om saken.

En månad går så fort - för att inte tala om sex år

Jag tänkte liksom att det var slutbloggat. Att jag gått vidare, kammat mig, skaffat ett jobb och inte längre hade lust.
"Nepp, jag har lagt ner den", sa jag till dem som frågade.
Men så finns det ju alltid de där grejerna. Sånt man vill få ur sig, som bara passar så bra på bloggen.
Det är som när man just gjort slut med någon.
"Åh, det måste jag berätta för XX! Nej, just det, vi är ju inte tillsammans längre... Kan ju inte bara ringa en gång sådär, helt plötsligt... Blir ju jättefånigt..."

Men strunt samma. Ni får helt enkelt stå ut med att jag hör av mig då och då. Precis som exet kan ni ju bara ignorera mig om ni vill.

Annars då?
Jodå. Jag har det så bra på mitt jobb, i mitt liv, med allt.
En dag för några veckor sedan satte jag nyckeln i porten, efter att ha gått hem genom stan, och plötsligt kände jag hur det liksom virvlade till inombords.
Ungefär som när man är kär.
Tänkte en sekund och kom på att det nog var lycka jag kände.
Inte fy skam.
Sådana ögonblick ska man spara på burk. Med fin etikett.

Andra ögonblick värda att konservera - hämtade ur den senaste månadens bloggfattiga vardag - är bland annat:

- Niklas 30-årsfest/Björns 40-årsfest på Paddys. Kul kväll med med många fina vänner och nya trevliga bekantskaper.

- Mys med Niklas syster Lotta som nu flyttat till San Francisco. Men i juni kommer vi - och vi har dessutom lyckats få till ett 2,5 veckor långt Intervac-byte med en familj i närheten!

- Sovrumsmakeover. Mr Handy Man har förvandlat vårt sovrum till ett rum man faktiskt vill vara i.

- Filmlördag. Lyckades pricka in både Revolutionary Road och Mammut på en dag, vilket fick ångestmätaren att slå i taket. Stirrade mig igenom en middag på Plockepinn efteråt och kunde inte skaka av mig tomhetskänslan. Vilket liv många lever. Och har levt. Och kommer att leva. Båda var dock mycket bra filmer.
Ingen ångest, men däremot en superfilm var för övrigt Woody Allens Vicky Cristina Barcelona som vi såg någon helg tidigare. En varning för instant-Barcelona-cravings bör dock utfärdas.

- Fika med mormor och morfar. Födelsedagsmiddag hemma hos min pappa. Mysigt att träffa familjen. Blir alldeles för sällan bara.

- Sexårsdag. Ett halvdussin år sedan jag och Niklas hånglade upp varandra på Tegnérs. Han i studentpretto smoking - jag i hårdrocks-t-shirt från 70-talet och vitblonderat hår.
Världsbästa kärleken hyllades med utflykt till ett söndagssömnigt men vårsoligt Helsingör. Smörrebröd, öl och snaps intogs på mysiga Madam Sprunck - ett ställe som för övrigt inte bara hade genuindansk mat och miljö, de hade dessutom "en krone för en krona". Alltså - samma pris i danska och svenska kronor. 500 danska är lika med 500 svenska. Ja, ni fattar.

- Läsning? Inte så mycket. Har börjat på en del trista böcker, men orkar inte lägga tid och energi på att läsa vidare. Dock var Elizabeth Georges Skriv på! mycket inspirerande och vettig.
Att "Swing it!" fortfarande lever där ute kommer det små bevis på då och då i min mailbox, senast häromdagen från den här söta läsaren:

Hejsan Linda! Vill bara tala om att jag precis alldeles nu läst färdigt din bok. Jag streckläste den på 2 gånger och jag skrattade så jag låg dubbelvikt i sängen.Fy sjutton vilken rolig bok!!

Roligt - och bra för skrivlusten.

Det var nog det. För den här gången.

Apropå kärlek. Och Intervac. Och Barcelona. Bilden är tagen där, på vår 3,5-årsdag.

Nytt & gammalt

Nu cyklar jag iväg för andra dagen på mitt nya jobb på Hemmets veckotidning. Under tiden kan ni som vill läsa sista krönikan för Hennes här.

Mysvecka i Sälen

Nu är vi tillbaka efter en finfin skidvecka i Lindvallen i Sälen. För oss som inte är vana vid att dela dygnet med en ettåring och en tre- och ett halvtåring blev det på många sätt en intressant upplevelse, men till alla som "varnat" oss för kulturkrocken - det gick verkligen över all förväntan. Vi hade det jättemysigt. Nu kan vi allt om dinosaurier (Svantes stora, och då menar jag stora, intresse), luddiga djur (Signes favoritbok) och hur man orkar hålla humöret på topp, trots att man tvingas skåda gryningen i vitögat sex av sju mornar (okej, där här vi fortfarande en hel del att lära). Vi bodde superbra på det mysiga Skilodge-hotellet, precis vid liftarna, och kunde efter en vecka bocka av nödvändigheter som afterski-öl, gulaschsoppa, våfflor i backen och hämtpizzakoma. Saker som inte direkt var nödvändiga - men som hände ändå - var att jag på bilresan upp lyckades tappa ut min (enda) stövel ur bilen och fick köpa nya på plats, att kameran gick sönder och att jag var för lat för att byta ut mina lite för stora pjäxor. Men i övrigt alltså en toppenvecka.

Nostalgipromenix

Inspirerad av Steffanie - och soffsänkt i en grym förkylning - har jag snott ihop Mitt livs låtar. Det skulle egentligen bara vara tolv, men ja... Det var svårt att välja. Here we go:

1. "Oh Susie" med Secret Service
Den här låten är från 1979. Då var jag två år gammal. Jag vet inte varför jag har minnen till den. Kära föräldrar, lyssnade ni mycket på den här i Ragnvalla-tvåan?



2. "Words" med F.R David
Samma sak med den här. Kom ut 1982, när jag var fem. Men kanske har det gjorts covers? Fast det är med barndomen jag förknippar den.

FF

3. "You can't hurry love" med Phil Collins
Det finns en anledning till min mors uttryck "Min gode vän Phil". Vi lyssade mycket på Phil Collins under min uppväxt. Mycket.



4. "I want your love" med Transvision Vamp
Elva år gammal. 60-minuters blandband (som vändes efter 30) från Trackslistan som spelades om och om igen. Ni som är födda på 90-talet kan väl googla "blandband". Ni andra förstår.



5. "Show me heaven" med Maria McKee
Egentligen behövs inga ord. Ni som var där känner garanterat också klumpen i magen, det Date-doftande håret, den turkosfärgade storskjortan, den tummade skolkatalogen, de blinkande discolamporna i skolmatsalen - och ångesten. Tänk att man fortfarande kan känna ångesten. För övrigt drömde jag om en av de där klumpen-i-magen-killarna i natt. Rasmus från min orienteringsklubb. Han berättade att han nyss kommit ut som gay. Märklig dröm. Jag har inte tänkt på honom på över femton år.



6. "Toy Soldiers" med Martika
Samma sak med den här. Så mellanstadium det bara kan bli. Tyvärr bara en länk till den låten, men det är värt att lyssna.

7. "Only happy when it rains" med Garbage
Nu är det gymnasium, rutiga flanellskjortor och alltför stora skor. Skolresa till London och vad ska man göra av sitt liv?



8. "Du sålde våra hjärtan" med Lisa Ekdahl
Fortfarande en fantastisk låt från en fantastisk skiva. När den kom ut var jag kär i en kille som hette Markus som jag skrev pretentiösa dikter om, trots att jag egentligen var mer intresserad av hans snyggare kompis Pontus. Undrar vad de gör idag?



9. "Bailando" med Paradisio
Spelades överallt alltid på nationsdiscona på universitetet. Vi klädde oss som små tanter med korta kjolar och pärlshalsband, drack White Russians och kände oss som vi levde i mitten av universum.



10. "Maria" med Blondie
Aupair i Frankrike. Omotiverad och trött på barntristessen åkte jag inlines mellan majsfälten, flera mil varje kväll. Och alltid lyssnade jag på den här låten.




11. "Fine without you" med Paola
Också en grym skiva med en artist som sedan bara försvann. Skulle jag lämna eller stanna kvar? Lämna, stanna, lämna, stanna...



12. "Someone new" med Eskobar och Heather Nova
Första journalistjobbet i Stockholm och världens partyår. Av alla låtar är det denna jag minns mest, och Kylie Minogues "Can't get you out of my head". Jag och AD-Kamilla ensamma kvar på redaktionen, stereon på högsta volym och sedan en taxi in till stan.



13. "Every you every me" med Placebo
"Är du en sådan som lyssnar på konstig musik?" frågade jag Niklas någon av de första gångerna vi träffades. Som svar brände han en blandskiva där flera av låtarna fortfarande är några av mina absoluta favoriter. Till exempel den här:



14. "Into my arms" med Nick Cave
Och den här. Kanske världens bästa låt.

Istället för kondom?

Julledighet är lika med böcker. Kanske inte så många som jag önskat, men jag har i alla fall lyckats klämma tre relationsromaner i rad. Så här beskrivs böckerna på Adlibris:

Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk
Tom och Jessica träffas på en fest och blir förälskade. De inleder ett passionerat förhållande och flyttar ihop - och inser snart att de är väldigt olika varandra. Men finns bara kärleken där löser sig väl allt annat. Eller?
Riktigt så enkelt blir det förstås inte. Och när dottern Greta föds blir det ännu mer komplicerat. För trots att Jessica och Tom älskar varandra, gör de varandra illa. Trots den innerliga kärleken dem emellan, går deras relation vilse i ett virrvarr av svek och otrohet. Samtidigt vet de bägge två att kärleken fortfarande finns där och att den är värd att kämpa för. Men ingen kärlek går att ta för given.

Bedragen av Katerina Janouch
Cecilia Lund älskar sitt jobb på sjukhuset där hon befinner sig mitt i livets mest dramatiska ögonblick, födelse och död. Privat tuffar det på, med fyra barn och äkta maken John som är fotograf. Romantiken överskuggas av vardagens plikter. Men det välkända är trygghet. Och så som det alltid varit, ska det alltid förbli - eller?
En oväntad händelse slår plötsligt sönder deras tillvaro. Det ringer på familjens dörr och där ute i vinterkylan står en främmande ung man, Simon. Han hävdar att John är hans far och han själv frukten av en passionerad tonårsförbindelse. Just då förbereder John en längre utlandsresa. Cecilia står med ens ensam och konfronteras med den hemlighetsfulle Simon, samtidigt som sprickorna i hennes och Johns relation blir allt djupare. Runt familjen vävs ett nät av oförklarliga händelser och svek. Det är inte helt lätt att avgöra vem som är bedragen - och vem som bedrar.

Motljus av Annika Thor
En vanlig höstmorgon, strax före frukosten, sätts Maries tillvaro i gungning. Hennes lugna vardag i småstadsvillan, arbetet som lärare, det långa äktenskapet med Staffan - allt som varit tryggt och självklart känns plötsligt osäkert och främmande. Ändå har egentligen ingenting hänt: bara ett fotografi och en dödsruna i morgontidningen. Ronny Berglund, den framgångsrike filmregissören, är död. Ronny, som hon inte träffat på trettio år.
Sommaren 1976 var de alla unga: Marie och Staffan, Ronny och de andra vännerna i sommarkollektivet. De drog in i Huset som en fläkt av den nya tiden: frigörelsens och öppenhetens tid. Men under ytan jäste konflikterna, rivaliteten och de hemliga förälskelserna. Ronny och Marie rörde sig mot och från varandra i ett intrikat mönster av närmande och undvikande, förväntan och besvikelse. Han fick henne att känna sig sedd. Men såg han henne verkligen, eller var hon bara ett motiv framför hans videokamera, som dokumenterade allt som skedde i Huset?

Hmm. Ja, det är ju inte direkt romantik på hög nivå i de här böckerna... Hade man varit lagd åt det hållet hade de två första böckerna rentav kunnat funka som ett hundraprocentigt säkert preventivmedel.
Helena von Zweigbergks bok var inte lika bra som hennes fantastiska "Ur vulkanens mun", men helt okej. Möjligen hundra sidor för lång. "Bedragen" var snabbläst, men storyn var tunn och förlossningsromantiken alltför klistrig. Bäst var Annika Thors "Motljus" som var en ren läsfröjd och som dessutom stannade kvar i tankarna ett bra tag efteråt.
Någon annan som läst något bra i jul?

Gott - roligt - nytt år!

Ta en del bäriga fördrinkar, två delar urschyst catering från Svea och blanda med ett gäng kanontrevliga människor, skumpa och dansgolv i vardagsrummet. Resultatet? Ett supernyårspartaj som inte slutade förrän efter fem i morse. En utmärkt start på det jag bestämt ska bli det roliga året. Och dagens Vänner-maraton på teve passade inte bara det nyårslöftet, det passade dessutom mig och Niklas och Lotta och Erik som inte rörde oss många meter från sofforna. Soft.

Det bästa med att dansa är man inte behöver se hur fånig man ser ut...