Kreativ organisatör eller organiserad kreatör?

På jobbet hade vi häromdagen en lunchdiskussion kring kreativitet.
Någon hade läst att oordning på skrivbordet tydde på att man var kreativ.
Jag tyckte förstås att man både kan ha ordning omkring sig och vara kreativ. I mitt fall är det faktiskt nästan en förutsättning. Och då menar jag inte bara fysisk ordning - som pennorna i sitt ställ, tidningarna i prydliga högar och böckerna i raka rader - utan även ordning och reda i det som ska göras.
På Författarskolan fanns det personer som bara skrev. Inspirerades av något och skrev några sidor. Inte för att det behövde leda till något, utan mer för att de ville skriva, just då och om just det. En kvarglömd strumpa i en tvättmaskin. En promenad längs med havet. Strunt samma om det bara hamnade i byrålådan. Vad spelade det för roll? De kanske inte ens ville att någon skulle läsa.
Själv stressas jag av den typen av skrivande. Varför skriva när man inte har något att säga? Varför skriva när man inte vill något, högre, mer?
Varför skiva när man inte tänker sig en läsare?

Detta förhållningssätt till skrivandet är det som lockar mig till att forsätta skriva som författare. Men det är också mitt största handikapp.
Jag kan helt enkelt inte skriva förrän jag har något att säga. På riktigt.
Det som är skönt att veta är att när jag väl har hittat det - då går det snabbt. För då blir jag uppslukad. Då vill jag inte vara någon annanstans.

Jag väljer så klart att skylla allt det här på att jag är journalist. Vi skriver väldigt sällan utan syfte. Eller en struktur och en tänkt läsare, för den delen.

Egentligen var det något annat jag skulle skriva om, på tal om det här med kreatörer och organisatörer. Har ju som sagt läst Elizabeth Georges inspirerande "Skriv på!" - en bok full av konkreta och bra skrivtips. Hon om någon kan det här med att kombinera det kreativa med det organiserade.
Hennes poäng är att först när man har koll på allt, är det möjligt att skriva en bra bok. Rent språkligt alltså.
Om jag t ex vet vem min huvudperson är - i detalj och utantill - kan jag när jag skriver fokusera på språket istället för att treva mig fram bland karaktärsdragen (vilket i sämsta fall gör berättelsen spretig och personerna otydliga och icke trovärdiga).
Därför förespråkar hon att man gör personanalyser av sina personer innan man börjar skriva. And me like. Det tilltalar naturligtvis både mitt ordningssinne och min inre kreatör.

För alla er som är som jag - eller för alla er som vill testa något nytt - här är listan som man kan börja med att fylla i, innan man gör analysen (tre-fyra sidor per person, enligt Elizabeth George):

Namn:
Ålder:
Längd:
Vikt, kroppsbyggnad:
Födelseort:
Hårfärg, ögonfärg:
Fysiska särdrag:
Utbildning:
Sexualitet:
Bästa vän:
Fiender:
Familj (mor, far, syskon etc):
Innersta behov:
Ambition i livet:
Gester när hon/han talar:
Gångstil:
Mest utmärkande karaktärsdrag:
Svagaste karaktärsdrag:
Skrattar eller hånler åt:
Filosofi:
Politisk åsikt:
Hobbys:
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne:
Vad personen gör på egen hand:
Karaktäristik på en rad (en rad ur berättelsen):
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen:
Kommer personen att förändra historien?
Hur:
Betydelsefulla händelser som format personen:
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet:

Vore kul att höra om någon av er har tankar kring det här. Hur funkar ni när ni skriver?