Älskling, jag tänkte att vi skulle skaffa ett husdjur...

Ja, man skulle kunna tro att jag snöat in på det här med djur.
Men verkligen, hur kan jag ha levt i 31 år utan att känna till den belgiska jättekaninens existens?

Upptäckte den för första gången i Ängelholms hembygdspark för knappt ett halvår sedan.
Där, i en bur bland helt vanliga små kaniner, låg den och jäste i ett hörn. Och då menar jag verkligen jäste, som en gigantisk pälsdeg, på en bädd av sågspån.

Fick sedan syn på den i ett reportage på jobbet - och nu kan jag inte släppa tanken på hur absurt det skulle vara om vi hade en sådan hemma.
Läser på Wikipedia att:
Belgisk jätte kräver stora utrymmen där den har möjlighet att stå upprätt.

Jag ser framför mig hur jag kommer hem från jobbet. På håll kan jag höra hans tassar - stora som luddiga morgonskor i storlek 43 - klappra mot parketten. Över soffkanten kan jag se hans öron - stora som palmblad - närma sig mig vid dörren.
Vad gör jag?
Klappar honom?
Ger honom en kram?

Och vem ligger i vems knä i soffan på kvällen?
Äter han samma mat som vi? Sitter han på en egen stol?
Står han upp i duschen?
Ska han motioneras - eller räcker det med en snabb tur längs gågatan en långlördag?

Det här söker mig. Jag måste få prata med någon som har en sådan här kanin.