88 bast, ja...

Var på sjukhuset med Niklas i förmiddags. Satt och väntade på lite olika ställen och lyckades på varje stopp pricka in följande konversation:
"Ja, han dog på julafton, ja. Vad hette han, Sven Lindberg?"
"Ja, 88 år blev han."
"Ja, 88, ja."
Tystnad.
Samtalen fördes alltid mellan äldre människor och det fick mig att fundera över vikten av "88 år". Det där med ålder blir säkert viktigt igen när man blir äldre. Inte så att man som barn kommer att säga att man minsann är "sjuttiosju och ett halvt", men antalet år verkar bli relevant igen, något man använder för att jämföra sig med andra, i synnerhet när det gäller krämpor och pigg- och klar-i-huvudet-status.
"Hur gammal är hon egentligen?" är ju inte en fras vi använder så ofta, vi kompisar emellan. Det saknar helt enkelt betydelse, om det inte är så att någon plötsligt börjar hänga med en 16-åring eller skaffar sig barn med en ordförande i PRO. Men som sagt, det kommer väl. Med åldern.
Undrar hur man resonerar som gammal människa. Sven Lindbergs död var tydligen inte uppseendeväckande, han var ju 88 år. Men var går gränsen? När skulle man smugit in ett "bara"? Vid 70? 75? Finns det någon magisk gräns somliga har förmånen att passera och känner de i så fall att de lever på lyxig övertid?
Vi som är kring 30 vet ju att det nu börjar bli dags att träffa någon att leva sitt liv med, vid 35 måste man nästan ha barn och bor man i lägenhet när man är över 40 är man storstadstypen som har valt bort att ha hus. Livet är fullt av sådana "osynliga", sociala och kulturella måsten och gränser, men när man (jag, i alla fall) tänker efter så vet man väldigt lite om hur det är när man blir äldre. När är det tidigt att hamna på ålderdomshem? Är det ett misslyckande att inte klara sig själv? Halkar man ner i status om man inte får besök av sina släktingar vid storhelger? Är det viktigt vilken sorts rollator man har? Är det fint att vara snål? Skryter man om man hittar bananer för 9,90 kilot?
Naturligtvis fattar jag att man inte kan prata om äldre människor i generella termer, att alla är olika beroende på en massa olika saker, men det är ändå intressant. Så lite man vet, om så många människor.