Tungt, tungt, tungt

Har under åren jobbat en del med äldre människor, på ålderdomshem och serviceboende, och utöver de slitsamma, usla arbetsförhållandena har jag alltid gillat det. Jag fick inte panik av att plocka ut löständer för borstning, jag torkade bajs och tänkte på något annat och framförallt - jag försökte leva mig in i hur den gamle måste tänka och känna. Jag hade skämts om det var jag som stod och mådde dåligt när en person som skulle kunna var min mormor eller morfar kissat på sig. (Har man någon form av empati i kroppen gör man det inte heller, oavsett vad man tror innan.)
Jag har därför alltid trott att jag nog skulle kunna bli en bra "vårdarbetare". Nu var det dock länge sedan jag sommarjobbade inom vården och kanske är det därför jag känner mig helt knockad idag. Eller så var det för att personen inte var gammal, utan 32, nästan som jag. Intervjuade alltså en före detta missbrukare i förmiddags. Gud. Föreställ dig det värsta du kan och multiplicera sen det med tio. Efter samtalet var jag helt tom. Ledsen. Arg. Tagen. Ville bara gråta över vilken hemsk plats världen är för vissa människor. Fick en sjuk huvudvärk och var tvungen att gå och sova i över en timme. Drömde konstiga och hemska drömmar.
Nu, ett par timmar senare, har jag fortfarande en hemsk obehagskänsla i kroppen. Och Niklas som är på kick off och inte kommer hem från i morgon.
Egentligen är det så enkelt, så grundläggande. Det är ofta uppmärksamhet de behöver. Folk som säger att de tycker om dem, som kramar dem, som finns där och stöttar. När de än behöver det.
Jag kanske måste engagera mig i något... Eller inte. Eller varför inte, allt annat är ju bara egoistiskt?