En duktig flickas bekännelser

Innan jag började på Författarskolan föreställde jag mig tre saker:
1) Att jag skulle få gott om tid att skriva på min bok och att den skulle vara klar till jul.
2) Att jag skulle nicka igenkännande till det mesta och tycka att det var en piece of cake att skriva.
3) Att jag skulle göra de eventuella övningarna med vänsterhanden och inte lägga någon större vikt vid dem. De skulle få bli som de blev.
Lång näsa.
Vad gäller punkt ett har de klargjort att man inte får mycket tid åt det egna projektet under första terminen. Först under andra året blir det tid för det. Jag är dock tidsoptimist och tror fortfarande på mina superkrafter. Efter jul, ett färdigt utkast.
När det kommer till punkt två är det visserligen så att jag nickar igenkännande åt mycket, men den stora utmaningen är att omsätta det självklara i sina texter. Klart att en text ska ha framåtrörelse, att en person ska låta trovärdig och att man ska stryka allt onödigt, men det är mycket att tänka på. Samtidigt. Speciellt under tidspress.
Det där med vänsterhanden, under punkt tre, är den största lögnen av alla. Det borde jag ha vetat. En gång duktig flicka, a-barn, svensklärarfavorit - alltid... åtminstone duktig flicka. Jag kan inte lämmna ifrån mig något jag inte är nöjd med eller står för. Det går inte.
Men trots dessa missuppfattningar, eller kanske just på grund av dessa, har kursen överträffat alla mina förväntningar. Jag njuter av övningar, att få använda min fantasi, att få leka och pröva mig fram. Jag älskar att få diskutera och analysera med människor som är lika intresserade och inspirerade som jag.
Hey, jag vet att alla nya relationer har en förälskelsefas och att det säkert blir både jobbigt och tufft och utmanande framöver, men just nu lever jag i en eufori som inte ens trötthet och social utmattning kan ta död på.