Centerhjortroman

Trevliga saker har hänt sedan sist. Efter att ha blivit centerpartist i elfte timmen tillbringade jag söndagseftermiddagen med Celia och Svante i parken. På kvällen vakade vi över valet i sällskap av en hjortstek och kära Karin som kommit hem på semester från sitt exotiska jobb som sjuksköterska i Saudi-Arabien.
Idag har jag skrivit "en sida ur en samtidsroman som börjar med ett subjektivt påstående och som har en huvudperson i 15-30-årsåldern". Idel spännande uppgifter på Författarskolan. Resultatet kan du se här nedan. Jag har också väntat i en timme på att det skulle sluta tuta upptaget hos en intervjuperson - tills hon själv ringde och vi kom fram till att jag förväxlat en nia med en fyra i hennes mobilnummer och att hon suttit och väntat lika länge som jag. Suck. Så nu måste jag vänta mig igenom några av hennes möten innan jag kan få lägga sista pusselbiten till en artikel som tagit 30 år.
Ikväll, tjejmiddag hos Lollo.

En sida ur en samtidsroman:
Att Långaröd var en plats för idioter hade jag insett redan innan jag började skolan, men att jag skulle vara tillbaka så snart som när jag fyllde 25 hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Hade någon sagt åt mig för fem år sedan att jag den 12 oktober 2006 skulle gå med en Budapeststubbe från Bosse Bagare, i en vagn, på väg till en hyrestrea på Blidvädersgatan, hade jag skjutit skallen av mig (mer troligt: svalt väldigt många konstiga tabletter, kräkts upp dem i ambulansen, som jag själv ringt, och tvingats skämmas i en sliten vit särk inför mina snälla och oförstående lärarföräldrar med vindruvor i handen på Helsingborgs lasarett). Hade jag dessutom fått veta att det skulle ligga en Leon och en Lea i vagnen och att jag skulle fundera på om vi hade några höstfärgade servetter hemma, hade jag varit övertygad om att denna ”någon” blandat ihop mig med en helt annan Lars. Men nu gick jag alltså där, mitt bland de gula husen och de parkerade Volvo-bilarna, och hoppades att någon åtminstone skulle se att mina jeans var från Acne.

När jag fyllde 20 gjorde jag en lista på saker jag ville uppnå innan min 30-årsdag. Sandra, tjejen jag var tillsammans med då, tyckte att vi skulle ha en livsplan. Hon läste juridik, prenumererade på Sköna hem och kräktes upp maten jag lagade åt hennes låtsasvuxna låtsasvänner. Jag jobbade i en skoaffär, blev kär i hennes bak och tänkte att det nog gick att stå ut med det där andra om jag bara fick ligga med henne. Det var svårt.
Nu i efterhand förstår jag att hon bara fick kompensera för att jag aldrig fick ligga med min högstadielärare och att jag förmodligen alltid kommer att få brottas med mitt pärlhalsbandskomplex och min oförmåga att hålla tankarna i styr bakom breda bakar i snäva kjolar.
Listan skrev hon i sin gigantiska filofax. Jag förstod inte hur en tjej på 20 år som hade tre lektioner i veckan och ägnade resten av dagarna åt att dricka kaffe med sina tjejkompisar behövde en mindre bibel för att strukturera sitt liv.
”Jag skriver faktiskt dikter i den också. Och min mat- och träningslista.”
Hon blev förnärmad när jag påpekade det. En morgon när hon var ute och joggade öppnade jag spännet och kikade in i hennes ordnade värld.
Lunch med Lars. Lars kommer på kvällen. Tennis med Lars, Jenny och Kim.
Hon hade skrivit upp allt vi gjorde. Dikterna, bakom en röd flik, var barnsliga, och som vanligt när jag greps av vanlighetsångest och flyktkänslor var jag tvungen att runka och tänka på spanjorskorna i Almodovars filmer. Det kändes alltid lättare efteråt.
När hon sedan låg framför mig och tryckte sin nyjoggade, duschvåta stjärt mot min svagaste länk, tänkte jag att det väl inte var hela världen att göra en lista på fem framtidsdrömmar. Det behövde ju inte vara mina drömmar.
Så med tankarna någonstans mellan solkiga madrasser i Madrid och blonda slampiga advokater i dräkt, gick jag med på följande:

1) Skaffa en bostadsrätt. (Sandra - 100 000 kr på banken. Lars – sälja motorcykeln?)
2) Gå klart juristutbildningen. Lars – läsa in natur. Söka till civilingenjörsprogrammet.
3) Börja på en tenniskurs. Träna minst tre gånger i veckan.
4) Spara, minst 300 kronor var i månaden.
5) Kolla med Sandras pappa om andelsstugan i Val d’Isère.

Jag minns att hon i alla fall log när vi var legat med varandra den där gången, som i en slags småborgerlig triumf. Jag torkade av mig mot hennes ljusblå Lexington och tänkte att det säkert snart skulle ligga en liten hårlös Silbersky med välklippta naglar här och, liksom jag, undra om det verkligen gick för henne. Trösten, när det kändes som om jag svek vår livsplan, var att hon förmodligen skulle vara lyckligare med hans arvode på det gemensamma bankkontot och hans svettiga tennisskor på dörrmattan.
När jag kom hem senare på eftermiddagen skrev jag min egen lista.

1) Göra slut med Sandra
2) Åka till Madrid
3) Lacka flammor på bågen.
4) Lära mig spela gitarr
5) Leva!!!
(Obs! Skicka ett vykort till Sandra)