Skam vid ett skepp

När jag skrivit inlägget om handikapptoaletter lite längre ned sa Niklas: "Du går omkring och tänker så mycket. Det är väl klart att man går på handikapptoan utan dåligt samvete!"
Yeah, right.
Idag på bokmässan i Göteborg var det jättelång kö till damtoan, ingen i kö till den för handikappade. "Jag kan gå, jag är inte rädd. Jag kan gå, jag är inte rädd." Jag upprepade mantrat för mig själv medan jag ensam stod och väntade på att det skulle bli ledigt där inne.
Väntade.
Väntade.
En annan kvinna kom och ställde sig bakom mig. Väntade. Och gav upp.
En kvinna med vagn och ett spädbarn i famnen kom och ställde sig bakom mig.
"Jag kan gå, jag är inte rädd. Det är inte bara friska/barnlösa som måste köa."
Fem minuter senare vreds låset äntligen om och efter ytterligare en minut öppnades dörren. Ut rullade det mest avancerade jag någonsin sett i rullstolsväg. Eller, det var ingen rullstol, det var ett mindre rymdskepp. I detta skepp satt en kille som hade slangar kopplade till allt man överhuvudtaget kan koppla slangar till på kroppen. Hans ben var kortare än mina överarmar och han andades i någon form av respirator.
Jag höll verkligen på att skämmas ihjäl.
Självklart tittade hans assistent surt på mig och där och då bestämde jag mig. Jag kommer hädanefter inte att gå på handikapptoaletter. Detta fick bli tecknet.

I övrigt var det en mycket trevlig mässa, men en lång dag med mycket resande. Jag säger godnatt.