Färgfattigt

När jag jobbade på Hennes, något av de första åren, hade vi en färgkonsult på besök. Han skulle lära oss vad som funkade på omslaget, men allt vi mindes efteråt var att han hade gula byxor, röd tröja och att han talade om getingar på en konstig dialekt. En speciell man.
Funderade lite på det här med färger i affären idag. Förstår att det finns en viss logik, eller snarare smartness, i att designa alla lightprodukter i ljusa, lätta färger. Med en ljusblå ostförpackning i korgen känns det nästan som vi lever på luft eller vatten och vi känner oss duktiga. Men efter några dagar då? När vi kommer frusna och hungriga och irriterade till affären, hur lockande känns den där glåmiga, färgfattiga creme fraichen från Viktväktarna? Det är precis som att producenterna ställer färgmättnaden efter fetthalten. Mycket fett, mycket färg. Lite fett, lite färg.
Usch, jag känner att jag skulle kunna bygga ut det här till en lång diskussion, men jag orkar inte. Jag ville egentligen bara säga att jag tycker att Philadelphia-ostens 5-procentiga variant ser sjukt blektråkig ut och att det är konstigt att de bemödat sig att krydda de två fetare varianterna i alla upptänkliga smaker, men liksom glömt bort den smalaste. Den som hade behövt det mest. Och snälla, jag undanber mig kommentarer kring folk som köper 5-procentiga ostar. Till dig som envisas skickar jag tio par byxor som inte går att knäppa, så kan vi snacka sen.
Nu ska jag skriva en monolog om en person som är min raka motsats. Ska bara blunda lite först.