Beröm, Al Gore och ny text

Lektioner hela dagen idag. Roligt. Fick beröm för min text och mitt ännu inte särskilt starka författarego lade lärarens "lysande" till arkivet för "ord jag minns". Kom hem vid fyra, satte mig och skrev uppgiften vi har tills på fredag när jag ändå var uppe i varv. Åt rödbetspasta när Niklas kom hem och däckade sedan framför miljöfilmen En obekväm sanning på bio. Niklas företag bjöd sina anställda med respektive och jag hade hyfsen att somna mitt i. Trots att det var en bra film. Ska försöka att släcka lite ner lite mer här hemma (ännu en av de grejer min pappa predikade när vi var små...). Tåg åker jag redan. Och cykel.

Här nedan ser ni uppgiften "Ta ett minne. Skriv om det i tredje person. Döp huuvdpersonen." Jag fortsatte med Lars, fast nu inte ur ett jag-perspektiv. Han intresserar mig. Och påminner mig om mig själv och många andra.


Flytten till Långaröd började med ett krig. På ena sidan Lars och allt som gick under benämningen ”gammalt skräp”, på andra sidan Pernilla och hattaskarna från Ikea. Striden utspelade sig i sovrummet, när det var två dagar kvar tills Pernillas kollega Mats skulle komma med sin stora pick up, som han otroligt nog ”bara hade”, trots att han jobbade som revisor och var den som brukade ge dem gratisbiljetter till Helsingborgs symfoniorkesters söndagskonserter. I Lars värld var man antingen siffernisse och stråkbög eller så kallades man Masse och hade en lastbil som rymde en hel tvåa. Inte både och. Men nu skulle alltså Mats ”Masse” Holm komma och lasta deras liv och i det rymdes inget gammalt skräp. Det gjorde Pernilla mycket klart för honom. Så klart att det bildades flammor på hennes hals och förbjudna hatkänslor i hans bröst.
Han hade varit med om det förr. Tjejer som inte visste hur mycket arbete det låg bakom en stor trälåda med tre inbyggda fack, hur mycket pengar han lagt på sin luftpistol eller hur han på en tomtemaskerad plötsligt fått nytta av slipsen med renarna. Och nu var det alltså Pernilla som inte förstod, som inte växt upp med Serie-Paraden och som inte var villig att kompromissa om minsta lilla simborgarmärke.
”Vi kommer inte att ha plats”, sa hon och lade för säkerhets skull till ”älskling”, för att han inte av ren trots skulle plocka upp sina gamla skoluppsatser ur sopsäcken igen.
Lars suckade, strök sin Ingmar Stenmark-mössa över tofsen och ville säga att de inte skulle ha plats med något om allt tvunget skulle förvaras i små runda hattaskar, men det var inte läge. Pernilla hade satt upp sitt hår. Det hände bara när hon var irriterad, på gränsen till arg, och Lars misstänkte att det berodde på att hon eldade upp sig så mycket att håret blev för varmt i nacken. Bestämt hade hon börjat packa ner sina tjocktröjor i en kartong märkt ”Vinter” och Lars fick plötsligt en våldsam lust att kasta sig över henne. Trampa sönder hattaskarna och krama hennes tunga bröst i sina händer. Dämpa aggressionen i doggy style, trolla på knäna och till slut känna henne mjukna som smör under sina händer. Make up-sex light. Problemet var att de skruvat ner rullgardinen och att Pernilla fått ett herpesutbrott av all stress med flytten. Hattaskarna var dessutom inte särskilt billiga och på tio minuter skulle det ändå vara över. Samma knep som när han slutade röka. Det funkade här med.
Plötsligt fick Lars en idé. Han skulle stå på loppmarknad. Ge sina prylar ett värdigt liv efter detta och till och med tjäna ett par hundra. Det hade han och Peter gjort när de var 8-9 år och även om det var farmors gamla tallrikar och mormors böcker han sålt hade det varit kul. Han hade köpt en View-Master för pengarna och tänk - nu kunde den kanske göra någon annan glad. Lars var säker på att 80-talsteknik snart skulle komma tillbaka. First we take Su doku and then Rubiks kub. Det var bara en tidsfråga.
”Det får du göra själv. Jag lägger inte en ledig lördag på att stå där som ett fån.”
Pernillas blick på ”Jag ger blod – jag ger liv”-pinnen han fäst på sin T-shirt sa allt. Du är ett ufo, jag är normal. Vissa saker hade han helt enkelt lärt sig att han fick göra själv. Testa hur många femkronorskorvar man kunde äta på Ikea (sju), se alla Gudfadern-filmer i en följd (tre) och åka hem till onkel Pär och lyssna på hans simmarminnen (hundratals). Att stå på loppmarknad var uppenbarligen också en av dem.
Entusiastiskt rotade han fram sin gamla märkestavla från soppåsen, vägde några gamla telefonkort i handen och funderade på hur mycket ett Finans utan lock skulle kunna tänkas inbringa. Upprymt föreslog han sushi för att hon också skulle få något att glädja sig åt en tisdag full av rivet tidningspapper och staplade kartonger. Han kunde ju alltid köpa en stödburgare på vägen till Hai.