I am special!

Inte särskilt mycket har hänt. Jag går i skolan och skriver, skriver, skriver. Tanken är att vi den 12:e oktober ska lämna in tio sidor av våra projekt till handledaren, och eftersom det är ganska lång tid dit (i min värld) lyxskriver jag nu på Boken om Lars istället för på den mer stelbenta fackboken. Han är verkligen en rolig karaktär!

Annars är det lugnt. Jo! Unnhem har godkänts, så nu finns det inte längre någon Linda Svensson med mitt personnummer på Skattemyndigheten - nu heter jag verkligen Linda Unnhem! Coolt, va! En massa grejer måste ändras och framförallt måste jag börja identifiera mig med mitt nya "jag". Märkligt. Niklas får en betydligt längre startsträcka eftersom han inte kommer att ta namnet förrän vi ingår det äkta ståndet, förhoppningsvis och om det inte ramlar ner en miljonvinst över oss, under nästa år. Så fram till dess får jag vara helt unik, eftersom det inte finns någon annan i hela landet med det efternamnet!

Ikväll ska bästa Jennie komma hit och äta en stek (märkligt jag vet, men den måste tillagas idag!) och sen ska vi se Hello Saferide på KB. Mys!

Ont överallt

En grym huvudvärk följer mig som en elak skugga idag. Försökte medicinera bort den i förmiddags med en Ibumetin. Nope. Tog till sömnknepet. Nej. Begav mig ut i parken för att läsa på en filt och låta de sköna sensommarhöstvindarna blåsa bort smärtan. Resultat: Förstärkning av ontet, då en armé av byggarbetare bestämt sig för att svetsa ikapp just där jag placerade min filt. Sökte mig nyss hem till uteplatsens lugna vrå och nej, jag tror inte mina öron: Just som jag satt mig med en kopp te börjar någon öva på pianoläxan ovanför. Med betoning på öva.
Jag ger upp. Nästan gråtfärdig.

Fem-i-topp Helg

1. Mysdag med mamma
Lunch på Spot, öl på Lilla torg och massor av prat och affärsspaning där emellan.
2. Fredagsfest i växthuset
Surströmmingen var vedervärdig, men mysfaktorn ute i Niklas föräldrars växthus var så hög att man (nästan) kunde bortse från stanken. Massor av levande ljus, nästan utomhus, i slutet på september, det är lyx.
3. Ettårskalas med torra kakor
Svante fyllde ett och kalaset var trevligt med goda kakor och en supersöt födelsedagsgris med lockar i nacken.
4. Köttt & Kvarteret Skatan
Kvarteret Skatan på SVT med Johan Glans och David Batra är outstanding. I kombination med kött, halloumi och rött vin är det... outoutstanding.
5. Strömming på Siesta
Efter kalaskakorna krävde kroppen mat och Siestas strömming med potatismos var kronan som fick kröna en riktigt skön helg.

Ulk

Jag har en väldigt omedelbar kräkreflex när jag känner något som luktar väldigt illa. Inte så att jag kräker rakt ut, så klart, det är mer som en spontan och ganska intensiv ulkning. Under det senaste halvåret har jag känt två sådana dofter. Ena gången var när jag och Niklas gick förbi en sopbil som måste ha rymt as, den andra gången var när en bebis jag känner hade... ja, problem med magen kan man säga.
Ikväll ska vi hem till Niklas föräldrar och äta surströmming. Varken de eller jag har någonsin ätit det, bara Niklas är invigd. Jag fruktar det värsta. Men det ska så klart blir roligt också. Kanske är det någon mer än jag som eventuellt kommer att spontanulka.

Skam vid ett skepp

När jag skrivit inlägget om handikapptoaletter lite längre ned sa Niklas: "Du går omkring och tänker så mycket. Det är väl klart att man går på handikapptoan utan dåligt samvete!"
Yeah, right.
Idag på bokmässan i Göteborg var det jättelång kö till damtoan, ingen i kö till den för handikappade. "Jag kan gå, jag är inte rädd. Jag kan gå, jag är inte rädd." Jag upprepade mantrat för mig själv medan jag ensam stod och väntade på att det skulle bli ledigt där inne.
Väntade.
Väntade.
En annan kvinna kom och ställde sig bakom mig. Väntade. Och gav upp.
En kvinna med vagn och ett spädbarn i famnen kom och ställde sig bakom mig.
"Jag kan gå, jag är inte rädd. Det är inte bara friska/barnlösa som måste köa."
Fem minuter senare vreds låset äntligen om och efter ytterligare en minut öppnades dörren. Ut rullade det mest avancerade jag någonsin sett i rullstolsväg. Eller, det var ingen rullstol, det var ett mindre rymdskepp. I detta skepp satt en kille som hade slangar kopplade till allt man överhuvudtaget kan koppla slangar till på kroppen. Hans ben var kortare än mina överarmar och han andades i någon form av respirator.
Jag höll verkligen på att skämmas ihjäl.
Självklart tittade hans assistent surt på mig och där och då bestämde jag mig. Jag kommer hädanefter inte att gå på handikapptoaletter. Detta fick bli tecknet.

I övrigt var det en mycket trevlig mässa, men en lång dag med mycket resande. Jag säger godnatt.

Beröm, Al Gore och ny text

Lektioner hela dagen idag. Roligt. Fick beröm för min text och mitt ännu inte särskilt starka författarego lade lärarens "lysande" till arkivet för "ord jag minns". Kom hem vid fyra, satte mig och skrev uppgiften vi har tills på fredag när jag ändå var uppe i varv. Åt rödbetspasta när Niklas kom hem och däckade sedan framför miljöfilmen En obekväm sanning på bio. Niklas företag bjöd sina anställda med respektive och jag hade hyfsen att somna mitt i. Trots att det var en bra film. Ska försöka att släcka lite ner lite mer här hemma (ännu en av de grejer min pappa predikade när vi var små...). Tåg åker jag redan. Och cykel.

Här nedan ser ni uppgiften "Ta ett minne. Skriv om det i tredje person. Döp huuvdpersonen." Jag fortsatte med Lars, fast nu inte ur ett jag-perspektiv. Han intresserar mig. Och påminner mig om mig själv och många andra.


Flytten till Långaröd började med ett krig. På ena sidan Lars och allt som gick under benämningen ”gammalt skräp”, på andra sidan Pernilla och hattaskarna från Ikea. Striden utspelade sig i sovrummet, när det var två dagar kvar tills Pernillas kollega Mats skulle komma med sin stora pick up, som han otroligt nog ”bara hade”, trots att han jobbade som revisor och var den som brukade ge dem gratisbiljetter till Helsingborgs symfoniorkesters söndagskonserter. I Lars värld var man antingen siffernisse och stråkbög eller så kallades man Masse och hade en lastbil som rymde en hel tvåa. Inte både och. Men nu skulle alltså Mats ”Masse” Holm komma och lasta deras liv och i det rymdes inget gammalt skräp. Det gjorde Pernilla mycket klart för honom. Så klart att det bildades flammor på hennes hals och förbjudna hatkänslor i hans bröst.
Han hade varit med om det förr. Tjejer som inte visste hur mycket arbete det låg bakom en stor trälåda med tre inbyggda fack, hur mycket pengar han lagt på sin luftpistol eller hur han på en tomtemaskerad plötsligt fått nytta av slipsen med renarna. Och nu var det alltså Pernilla som inte förstod, som inte växt upp med Serie-Paraden och som inte var villig att kompromissa om minsta lilla simborgarmärke.
”Vi kommer inte att ha plats”, sa hon och lade för säkerhets skull till ”älskling”, för att han inte av ren trots skulle plocka upp sina gamla skoluppsatser ur sopsäcken igen.
Lars suckade, strök sin Ingmar Stenmark-mössa över tofsen och ville säga att de inte skulle ha plats med något om allt tvunget skulle förvaras i små runda hattaskar, men det var inte läge. Pernilla hade satt upp sitt hår. Det hände bara när hon var irriterad, på gränsen till arg, och Lars misstänkte att det berodde på att hon eldade upp sig så mycket att håret blev för varmt i nacken. Bestämt hade hon börjat packa ner sina tjocktröjor i en kartong märkt ”Vinter” och Lars fick plötsligt en våldsam lust att kasta sig över henne. Trampa sönder hattaskarna och krama hennes tunga bröst i sina händer. Dämpa aggressionen i doggy style, trolla på knäna och till slut känna henne mjukna som smör under sina händer. Make up-sex light. Problemet var att de skruvat ner rullgardinen och att Pernilla fått ett herpesutbrott av all stress med flytten. Hattaskarna var dessutom inte särskilt billiga och på tio minuter skulle det ändå vara över. Samma knep som när han slutade röka. Det funkade här med.
Plötsligt fick Lars en idé. Han skulle stå på loppmarknad. Ge sina prylar ett värdigt liv efter detta och till och med tjäna ett par hundra. Det hade han och Peter gjort när de var 8-9 år och även om det var farmors gamla tallrikar och mormors böcker han sålt hade det varit kul. Han hade köpt en View-Master för pengarna och tänk - nu kunde den kanske göra någon annan glad. Lars var säker på att 80-talsteknik snart skulle komma tillbaka. First we take Su doku and then Rubiks kub. Det var bara en tidsfråga.
”Det får du göra själv. Jag lägger inte en ledig lördag på att stå där som ett fån.”
Pernillas blick på ”Jag ger blod – jag ger liv”-pinnen han fäst på sin T-shirt sa allt. Du är ett ufo, jag är normal. Vissa saker hade han helt enkelt lärt sig att han fick göra själv. Testa hur många femkronorskorvar man kunde äta på Ikea (sju), se alla Gudfadern-filmer i en följd (tre) och åka hem till onkel Pär och lyssna på hans simmarminnen (hundratals). Att stå på loppmarknad var uppenbarligen också en av dem.
Entusiastiskt rotade han fram sin gamla märkestavla från soppåsen, vägde några gamla telefonkort i handen och funderade på hur mycket ett Finans utan lock skulle kunna tänkas inbringa. Upprymt föreslog han sushi för att hon också skulle få något att glädja sig åt en tisdag full av rivet tidningspapper och staplade kartonger. Han kunde ju alltid köpa en stödburgare på vägen till Hai.

Centerhjortroman

Trevliga saker har hänt sedan sist. Efter att ha blivit centerpartist i elfte timmen tillbringade jag söndagseftermiddagen med Celia och Svante i parken. På kvällen vakade vi över valet i sällskap av en hjortstek och kära Karin som kommit hem på semester från sitt exotiska jobb som sjuksköterska i Saudi-Arabien.
Idag har jag skrivit "en sida ur en samtidsroman som börjar med ett subjektivt påstående och som har en huvudperson i 15-30-årsåldern". Idel spännande uppgifter på Författarskolan. Resultatet kan du se här nedan. Jag har också väntat i en timme på att det skulle sluta tuta upptaget hos en intervjuperson - tills hon själv ringde och vi kom fram till att jag förväxlat en nia med en fyra i hennes mobilnummer och att hon suttit och väntat lika länge som jag. Suck. Så nu måste jag vänta mig igenom några av hennes möten innan jag kan få lägga sista pusselbiten till en artikel som tagit 30 år.
Ikväll, tjejmiddag hos Lollo.

En sida ur en samtidsroman:
Att Långaröd var en plats för idioter hade jag insett redan innan jag började skolan, men att jag skulle vara tillbaka så snart som när jag fyllde 25 hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Hade någon sagt åt mig för fem år sedan att jag den 12 oktober 2006 skulle gå med en Budapeststubbe från Bosse Bagare, i en vagn, på väg till en hyrestrea på Blidvädersgatan, hade jag skjutit skallen av mig (mer troligt: svalt väldigt många konstiga tabletter, kräkts upp dem i ambulansen, som jag själv ringt, och tvingats skämmas i en sliten vit särk inför mina snälla och oförstående lärarföräldrar med vindruvor i handen på Helsingborgs lasarett). Hade jag dessutom fått veta att det skulle ligga en Leon och en Lea i vagnen och att jag skulle fundera på om vi hade några höstfärgade servetter hemma, hade jag varit övertygad om att denna ”någon” blandat ihop mig med en helt annan Lars. Men nu gick jag alltså där, mitt bland de gula husen och de parkerade Volvo-bilarna, och hoppades att någon åtminstone skulle se att mina jeans var från Acne.

När jag fyllde 20 gjorde jag en lista på saker jag ville uppnå innan min 30-årsdag. Sandra, tjejen jag var tillsammans med då, tyckte att vi skulle ha en livsplan. Hon läste juridik, prenumererade på Sköna hem och kräktes upp maten jag lagade åt hennes låtsasvuxna låtsasvänner. Jag jobbade i en skoaffär, blev kär i hennes bak och tänkte att det nog gick att stå ut med det där andra om jag bara fick ligga med henne. Det var svårt.
Nu i efterhand förstår jag att hon bara fick kompensera för att jag aldrig fick ligga med min högstadielärare och att jag förmodligen alltid kommer att få brottas med mitt pärlhalsbandskomplex och min oförmåga att hålla tankarna i styr bakom breda bakar i snäva kjolar.
Listan skrev hon i sin gigantiska filofax. Jag förstod inte hur en tjej på 20 år som hade tre lektioner i veckan och ägnade resten av dagarna åt att dricka kaffe med sina tjejkompisar behövde en mindre bibel för att strukturera sitt liv.
”Jag skriver faktiskt dikter i den också. Och min mat- och träningslista.”
Hon blev förnärmad när jag påpekade det. En morgon när hon var ute och joggade öppnade jag spännet och kikade in i hennes ordnade värld.
Lunch med Lars. Lars kommer på kvällen. Tennis med Lars, Jenny och Kim.
Hon hade skrivit upp allt vi gjorde. Dikterna, bakom en röd flik, var barnsliga, och som vanligt när jag greps av vanlighetsångest och flyktkänslor var jag tvungen att runka och tänka på spanjorskorna i Almodovars filmer. Det kändes alltid lättare efteråt.
När hon sedan låg framför mig och tryckte sin nyjoggade, duschvåta stjärt mot min svagaste länk, tänkte jag att det väl inte var hela världen att göra en lista på fem framtidsdrömmar. Det behövde ju inte vara mina drömmar.
Så med tankarna någonstans mellan solkiga madrasser i Madrid och blonda slampiga advokater i dräkt, gick jag med på följande:

1) Skaffa en bostadsrätt. (Sandra - 100 000 kr på banken. Lars – sälja motorcykeln?)
2) Gå klart juristutbildningen. Lars – läsa in natur. Söka till civilingenjörsprogrammet.
3) Börja på en tenniskurs. Träna minst tre gånger i veckan.
4) Spara, minst 300 kronor var i månaden.
5) Kolla med Sandras pappa om andelsstugan i Val d’Isère.

Jag minns att hon i alla fall log när vi var legat med varandra den där gången, som i en slags småborgerlig triumf. Jag torkade av mig mot hennes ljusblå Lexington och tänkte att det säkert snart skulle ligga en liten hårlös Silbersky med välklippta naglar här och, liksom jag, undra om det verkligen gick för henne. Trösten, när det kändes som om jag svek vår livsplan, var att hon förmodligen skulle vara lyckligare med hans arvode på det gemensamma bankkontot och hans svettiga tennisskor på dörrmattan.
När jag kom hem senare på eftermiddagen skrev jag min egen lista.

1) Göra slut med Sandra
2) Åka till Madrid
3) Lacka flammor på bågen.
4) Lära mig spela gitarr
5) Leva!!!
(Obs! Skicka ett vykort till Sandra)

Småbyar, storbrand och Sandwich Lussebulle

Idag har vi cruisat landsvägarna mellan Malmö och Trelleborg. Kört genom småbyar med tre-fyra hus och kommit fram till att det nog är i ett gammalt hus vi kommer att vilja bo i så småningom. Landskapet är väldigt fint just där och det är faktiskt inte alls långt från Malmö.
Utflykten började med en promenad i bokskogen i Torup (där det just hade varit en storbrand i ett gammalt stall!) och picknicksoftande på en filt i höstsolen. Skönt.
Dagens upptäckt stavas annars Sandwich Lussebulle. Vilken bra idé. Och så god. Nu väntar jag bara på att Sandwich Finsk pinne ska lanseras. Verkar troligt, eller?

Zzzzöt

Det var inte alls särskilt länge sedan jag själv däckade helt slut i soffan efter en hel veckas arbete. En vecka då jag inte hade möjlighet att sova till sju och ta en powernap om jag kände för det mitt på dagen. Jag får ibland påminna mig om det. Den enda skillnaden är att jag inte snarkade.

Är det ledigt där?

Jag skulle vilja reda ut en sak kring handikapptoaletter. För det första: Är det kanske bara jag som tvekar inför att gå på offentlig handikapptoalett eller har ni också haft betänkligheter kring det? Jag skulle verkligen vilja veta. Kanske, kanske kommer det att leda till att jag kan droppa några av mina vanföreställningar. Vi gör ett test. Fem ja och du är som jag.

Test: Så vet du om du nojar kring handikapptoaletter

- Flera toaletter är olåsta. Du känner genast en oro i kroppen. Du vill ju ta den stora handikapptoan med spegel (garanterat renare eftersom det bara går.. förlåt, rullar in handikappade där) men är samtidigt rädd att det ska sitta en invalid utanför och vänta när du är klar.
- Du skulle få grymt dåligt samvete om du låtit en handikappad vänta för at du fixade med ditt läppglans (detta är nästan mitt största dilemma: ska en handikappad behöva köa som alla andra människor?)
- Du ler lite urskuldande när du smiter ut från handikapptoan. Du har ju gjort något halvförbjudet.
- Du står i kö och det är ledigt på handikapptoan. Ingen verkar tycka att det är okej att gå där. Du står snällt kvar och väntar på att en "vanlig" toa ska bli ledig.
- Du irriterar dig på att de satt larmknappen så nära ljusknappen (hör egentligen inte hit, men...)

(Jag vill poängtera att detta inte är ett stort trauma i mitt liv, men ändock något jag funderat på om jag är ensam om)

Tidig insikt

Idag gick jag för första gången på länge upp klockan sex och då var det mörkt! Hua. Det var faktiskt en liten chock. Vinter på väg, vi kommer inte undan i år heller ...

In med katten

Synd, det blir ingen efter-bild idag. Känner mig som något katten släpat in, eller snarare hela vägen till Hässleholm och tillbaka igen. Var väldigt trött redan när jag satte mig på tåget kvart över tre, somnade direkt och vaknade med ett ryck och ett högt "Shit! Herregud!" när konduktören skrek "Biljetten, tack!" i mitt öra. Han tittade på mig som om jag var mindre vetande eller tics-drabbad eller nåt.
Intervjun gick bra. Återigen tackade jag någon för att jag fötts under en lycklig stjärna. Är det inte missbruk är det sjukdomar.
Var glad åt att ha Niklas hemma igen. Även om jag jobbat hela kvällen med den där projektbeskrivningen vi ska lämna in i morgon. Men sen, efter föreläsningen i morgon, är det fredag, fredag, fredag och det ska bli skönt.
Nu, mitt röda hår på kudden. Godnatt.

Såsig projektledare?

Jag skulle verkligen vilja titta in i hjärnan på teamet som gjort Dolmio-tevereklamen.
Vilken dag är din Dolmio-dag? Ingen, idiot! Ännu mindre nu!
Att köpa tomatsås på burk måste dessutom vara det mest iq-befriade man kan göra, men det är en helt annan diskussion.

Pre-Headon

I morgon ska jag klippa mig. Idag får ni en före-bild. I morgon får ni se vad tusen spänn kan göra.

Före:

(Också en liten hälsning till alla jag inte sett på länge!)

Grabben på gille

Hur tänker man när man ordnar en konferens på temat hälsa och sen avslutar dagen med ett ålagille?
Hmm, troligtvis är jag bara avundsjuk för att Niklas får kick offa i Åhus medan jag måste jobba. Men lite underligt är det. Med ålen.

Monolog med extra allt

Tänkte att jag skulle visa lite av det vi gör på Författarskolan. Tills på fredag har vi till uppgift att skriva en monolog av en person som är ens totala motsats. Får se om jag bygger ut den lite till, annars blir mitt anti-jag så här:

Jag tar en Capriccosa. Med extra ost och skinka. Svampen kan du skita i. Det är väl okej att jag står här och väntar? Står och växer, som morsan brukade säga. Hon visste inte hur rätt hon skulle få. Efter 25 år vid löpande bandet är jag så fet att jag inte kan se mina skor. Vilken jävla ironi, så många skosnören jag packat. För fet för ett fuck, som Svullo brukade säga.
Nej, det blir inte mycket med det nuförtiden. ”Du får vara försiktig med kvinnor, ditt hjärta är så gott som slut.” Patetisk jävla läkare. Jag - är - bög ville jag skrika, men jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Egentligen. Hål som hål, som Chiquita brukade säga.
Nej, sex har aldrig varit viktigt för mig. Faktiskt. För mig var showerna numero uno. Jag har uppträtt förstår du, de stora scenerna. Berlin, Amsterdam, Paris. Ja, man kan inte tro det idag, men så var det. Madame Mimosa kallade jag mig. Fet och god och passar till korv och skinka, som Didi brukade säga. Den skämtaren.
Som jag älskade att stå på scen! Då levde jag upp. Sminket skötte jag själv, vad annars efter att ha lekt med mammas ögonskuggor sedan jag var fem! Och klänningarna, vilka klänningar jag sydde! Lars Wallin, släng dig i väggen, säger jag bara.
Vet du att folk reste i flera timmar för att höra mig sjunga? Kupletter, kärleksvisor, chansons d’amour…. Edith Piaf, Zarah Leander. Jag var en prima primadonna, som Christer brukade säga. Lindarw, alltså.
Jag mötte honom en gång. Innan allt gick åt helvete. Jag var en riktig slösa, förstår du. Drack champagne som andra dricker vatten, köpte smycken för tusentals kronor. Bodde på flotta hotell och handlade tyger som hade ett meterpris du bara kan drömma om.
Och så snipp, snapp, snut, så var pengarna plötsligt slut. Mina pengar och andras pengar och bankens pengar. Kapital förbrukat. Inte bara sedelbuntar, utan förtroendekapital, min vän. Det var ett under att jag tog mig ur det helskinnad, som min terapeut brukade säga.
Fabriken blev till sist min räddning och jag trivdes faktiskt. Tro det eller ej. En sketen skofabrik och det var inte ens skor med klackar! Vissa flyr det enformiga och enahanda, men inte jag. Jag trivdes. Slapp tänka. Utförde bara order. I 25 år. En trotjänare, som min chef brukade säga.
Saknade inget, behövde inget. Morsan var på mig om att skaffa en fru. Pff, tänk så lite hon visste om sitt eget kött och blod. Nej, jag har Tipsy och det räcker. Har alltid kommit bättre överens med djur än med människor. Vi är lika hon och jag. Tipsy. Har till och med samma frisyr. Skatbo, som min frisör brukar säga.
Och nu ska jag dö. Nej, ta det lugnt, min vän. Det gör jag. Jag är fullständigt lugn. Döden har aldrig skrämt mig. Vi ska alla den vägen vandra, som min farmor brukade säga.
Ingår det dryck i priset?

Tungt, tungt, tungt

Har under åren jobbat en del med äldre människor, på ålderdomshem och serviceboende, och utöver de slitsamma, usla arbetsförhållandena har jag alltid gillat det. Jag fick inte panik av att plocka ut löständer för borstning, jag torkade bajs och tänkte på något annat och framförallt - jag försökte leva mig in i hur den gamle måste tänka och känna. Jag hade skämts om det var jag som stod och mådde dåligt när en person som skulle kunna var min mormor eller morfar kissat på sig. (Har man någon form av empati i kroppen gör man det inte heller, oavsett vad man tror innan.)
Jag har därför alltid trott att jag nog skulle kunna bli en bra "vårdarbetare". Nu var det dock länge sedan jag sommarjobbade inom vården och kanske är det därför jag känner mig helt knockad idag. Eller så var det för att personen inte var gammal, utan 32, nästan som jag. Intervjuade alltså en före detta missbrukare i förmiddags. Gud. Föreställ dig det värsta du kan och multiplicera sen det med tio. Efter samtalet var jag helt tom. Ledsen. Arg. Tagen. Ville bara gråta över vilken hemsk plats världen är för vissa människor. Fick en sjuk huvudvärk och var tvungen att gå och sova i över en timme. Drömde konstiga och hemska drömmar.
Nu, ett par timmar senare, har jag fortfarande en hemsk obehagskänsla i kroppen. Och Niklas som är på kick off och inte kommer hem från i morgon.
Egentligen är det så enkelt, så grundläggande. Det är ofta uppmärksamhet de behöver. Folk som säger att de tycker om dem, som kramar dem, som finns där och stöttar. När de än behöver det.
Jag kanske måste engagera mig i något... Eller inte. Eller varför inte, allt annat är ju bara egoistiskt?

Öl & heta känslor

En öl på Siestas uteservering lägger på något sätt en skön, mjuk bomull kring en vanlig tisdagskväll. En liten knut i magtrakten dock eftersom jag vet att jag måste utsätta mig för senaste avsnittet av Prison Break. Har fortfarande inte lyckats slappna av kring det. Inte ens när de tagit sig ut ur fängelset har nervpirret avtagit.

På tal om män i fängelse hade jag och Niklas en lång - och hätsk - diskussion kring våldet i Malmö över ölen på Siesta. Han tycker att våld, övergrepp och rån är något man måste leva med i en storstad och att det är självklart och sunt förnuft att inte jogga efter mörkrets inbrott. Jag tycker det är hemskt att jag ska behöva känna mig otrygg var jag än går efter klockan 19 och resonerar inte som Niklas, att det är något jag måste jobba med hos mig själv. Varför kände jag mig aldrig otrygg när jag bodde i Stockholm? Varför gör jag det i Malmö? Jag har inte genomgått någon stor personlig förändring, jag har inte blivit blödigare eller skaffat mig barn. Jag känner mig bara mycket räddare. Och vad gör politikerna åt det? Polisen? Den enda gång jag ser en polis på Gamla väster är på Malmö-festivalen. En gång om året.

Nej, nu behövs det nog mat. Heta räkor för hett humör.

Färgfattigt

När jag jobbade på Hennes, något av de första åren, hade vi en färgkonsult på besök. Han skulle lära oss vad som funkade på omslaget, men allt vi mindes efteråt var att han hade gula byxor, röd tröja och att han talade om getingar på en konstig dialekt. En speciell man.
Funderade lite på det här med färger i affären idag. Förstår att det finns en viss logik, eller snarare smartness, i att designa alla lightprodukter i ljusa, lätta färger. Med en ljusblå ostförpackning i korgen känns det nästan som vi lever på luft eller vatten och vi känner oss duktiga. Men efter några dagar då? När vi kommer frusna och hungriga och irriterade till affären, hur lockande känns den där glåmiga, färgfattiga creme fraichen från Viktväktarna? Det är precis som att producenterna ställer färgmättnaden efter fetthalten. Mycket fett, mycket färg. Lite fett, lite färg.
Usch, jag känner att jag skulle kunna bygga ut det här till en lång diskussion, men jag orkar inte. Jag ville egentligen bara säga att jag tycker att Philadelphia-ostens 5-procentiga variant ser sjukt blektråkig ut och att det är konstigt att de bemödat sig att krydda de två fetare varianterna i alla upptänkliga smaker, men liksom glömt bort den smalaste. Den som hade behövt det mest. Och snälla, jag undanber mig kommentarer kring folk som köper 5-procentiga ostar. Till dig som envisas skickar jag tio par byxor som inte går att knäppa, så kan vi snacka sen.
Nu ska jag skriva en monolog om en person som är min raka motsats. Ska bara blunda lite först.

Långa dagar

När den här veckan är slut ska jag känna mig nöjd. Då har jag hunnit med väldigt mycket. På jobb- och skolfronten i alla fall. Dessutom kommer jag att ha varit i Hässleholm, vilket är ett litet äventyr i sig.
...
Vad skönt det ska bli när valet är över.

Fritidellerjobb?

Imorgon ska vi ha en middag för tio vänner klockan sju och klockan fyra ska jag intervjua två personer. I Lund. Innan dess bör jag dessutom ha hunnit läsa en bok på nästan 300 sidor. Tur att ens jobb ligger så pass nära ens fritidsintressen.

En duktig flickas bekännelser

Innan jag började på Författarskolan föreställde jag mig tre saker:
1) Att jag skulle få gott om tid att skriva på min bok och att den skulle vara klar till jul.
2) Att jag skulle nicka igenkännande till det mesta och tycka att det var en piece of cake att skriva.
3) Att jag skulle göra de eventuella övningarna med vänsterhanden och inte lägga någon större vikt vid dem. De skulle få bli som de blev.
Lång näsa.
Vad gäller punkt ett har de klargjort att man inte får mycket tid åt det egna projektet under första terminen. Först under andra året blir det tid för det. Jag är dock tidsoptimist och tror fortfarande på mina superkrafter. Efter jul, ett färdigt utkast.
När det kommer till punkt två är det visserligen så att jag nickar igenkännande åt mycket, men den stora utmaningen är att omsätta det självklara i sina texter. Klart att en text ska ha framåtrörelse, att en person ska låta trovärdig och att man ska stryka allt onödigt, men det är mycket att tänka på. Samtidigt. Speciellt under tidspress.
Det där med vänsterhanden, under punkt tre, är den största lögnen av alla. Det borde jag ha vetat. En gång duktig flicka, a-barn, svensklärarfavorit - alltid... åtminstone duktig flicka. Jag kan inte lämmna ifrån mig något jag inte är nöjd med eller står för. Det går inte.
Men trots dessa missuppfattningar, eller kanske just på grund av dessa, har kursen överträffat alla mina förväntningar. Jag njuter av övningar, att få använda min fantasi, att få leka och pröva mig fram. Jag älskar att få diskutera och analysera med människor som är lika intresserade och inspirerade som jag.
Hey, jag vet att alla nya relationer har en förälskelsefas och att det säkert blir både jobbigt och tufft och utmanande framöver, men just nu lever jag i en eufori som inte ens trötthet och social utmattning kan ta död på.

Lägerlycka

I två långa och intensiva dagar har jag mött en slampoet, skrivit en kontaktannons med en isländska, gjort en erotisk dikt med nonsensord, byggt upp en text på känslor, tänkt kreativt kring stenar, läst upp allt, fått allt analyserat och dessutom visat mer känslor än jag trodde jag kunde som en senildement militär med myndig stämma. Jag har fått applåder, aha-upplevelser och insikt om hur bra jag faktiskt har, och alltid har haft det. Jag har läst text på text, gett respons och berättat om såväl mig själv som mitt skrivprojekt. Jag har ätit geggig fisk, genomstekt oxfilé och tänkt att vissa kockar skaffar sig jobbet för att få äta på arbetstid. Jag har druckit vin, fem liter kaffe och bubbelvatten med rosa korkar som kändes glamorösa i folkhögskolans frikyrkliga miljö. Jag har hänförts av naturen, viftat bort getingar och promenerat i lugnet med en gravid kvinna från Chile som tycker att hon fastnat mellan två språk. Jag har sovit som en stock och mått lite dåligt av duschen i korridoren och draperiet som många måste ha stött i och snuddat under åren.
Nu har jag precis kommit hem och ska till i morgon göra ytterligare tre övningar. Då är det föreläsning mellan 9-15. Jag börjar undra när jag ska få skriva på boken...
Men det har varit fantastiskt. Fantastiskt.

Sparkar i löven framför UB

När gamla människor blir kära igen, sådär en sista gång, helt oväntat, brukar de ofta säga: "Den känslan trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva igen!"
Samma sak känner jag nu när jag går upp längs Helgonabacken i Lund, med universitetsbiblioteket framför mig och hösten i håret. Det pirrar nästan i magen. Och är vackert. För fem år sedan trodde jag aldrig att jag skulle återvända hit, men... Det känns så bra.

Respons-dag

Idag ska vi får respons på våra antagningsprov av vår handledare. Med tanke på att jag skickade in ett brev jag skrev till en kille (läs "ett as") när vi gjort slut, en kort text om en tjej som blir kär i sin kvinnliga gympaledare och en text om ett barn som möter en pedofil på en campingplats, kan det bli.. spännande. Tack och lov skickade jag med två helt vanliga krönikor också.

Söndag

Idag har jag och Niklas sagt ungefär 50 meningar till varandra. Han har varit bakis, jag har jobbat. Vi har ätit en torr måltid bestående av kyckling och ris och jag har den senaste halvtimmen roat mig med sajten birthday.se där man knappar in folk man känner och får reda på när de fyller år. Det är dock inte det roligaste, den stora behållningen är att man får reda på vad folk heter i andra och tredje namn. Nu sneglar jag på partiledardebatten med Reinfeldt och bara hans uppsyn får mig att vilja rösta på sossarna.

På andra sidan alkoholen

Sedan kräftskivan då jag mådde så dåligt på bussen har jag nästan blivit... rädd för alkohol. Inte så att jag inte vågar ta ett par glas vin, men jag vill inte längre känna mig berusad. Det kan låta som en liten kul anekdot, den där natten på Malmö-bussen och hela hemska dagen efter, men för mig var det en vidrig, vidrig, vidrig upplevelse jag aldrig vill vara med om igen. Därför är jag inte längre så sugen på att dricka mängder när vi går bort (på fest) eller ut. Jag känner mig rädd helt enkelt. I synnerhet om vi ska åka bil eller buss eller tåg hem efteråt. Det skulle vi igår, efter ett 120-årskalas, uppdelat på två av Niklas släktingar. Kvällen var trevlig, men jag kan inte låta bli att göra en liten lista. Voilà:

Tio tecken på att du inte är full på en fest (till skillnad från många andra)

1. Du har ingen lust att dela taxi hem med en uppstoppad spillkråka.
2. Du fortsätter le fast att någon sagt att "Arlöv var en idyll på 50-talet" tio gånger under loppet av tio whiskeys.
3. Du känner dig äldst, trots att du är på en 120-årsfest.
4. Du tänker snarare "bruten lårbenshals" än "vild fest" när en 70-åring ramlar omkull på dansgolvet.
5. Du har svårt att skilja din partner från ET eller någon annan fullständigt främmande rymdvarelse.
6. Du noterar att man över 60 och 100 kilo fortfarande kan leva i föreställningen att man har en kropp som en 20-åring.
7. Du ser likheten mellan en 60-årig salongsberusad kvinna och en utmanande Britney Spears. Du ser också skillnaderna. Vilket hon inte gör.
8. Du tycker det verkar mysigt och trevligt ute hos servitörerna i köket.
9. Du är den enda som märker att du får salivduscher i ansiktet när du pratar med någon.
10. Du känner dig stundtals i behov av en tolk, med "sludder, oväsentligheter och envisa upprepningar" som specialitet.

Missförstå mig inte. Det var en sjukt bra fest. Alla såg ut att ha extremt roligt. Det är bara svårt för mig att förstå varför Niklas tycker att det är jag som är tråkig när det är han som står ensam ute på parkeringen och gungar alla bilar för att få larmet att gå igång...

Författardebut

Författare vet hur man håller en introduktion med klass! Efter tre glas vin i likars lag är jag nu övertygad om att jag kommer att ge ut en smashing bestseller.
Skämt åsido, kursen verkar intressant och rolig, människorna bestod av 40 procent kvinnor 45+, femton procent män och resten... andra. Det som förvånade mig mest var alla konstiga frågor folk ställde, eller det var snarare konstateranden som uppfattades som frågor eftersom de räckte upp handen, typ: "Jag kan inte ordna barnvakt den 17 september." "Mitt sista tåg går kl 20.". Jaha, vänta nu... De är föreläsare. Inte trollkonstnärer. Ska bli spännande att lära känna alla lite mer på Da Läger nästa vecka.

Rossel, rossel, snyt

Nej, men jag gillar att gå första dagen på Författarskolan med ett förkylningsgrått ansikte och röda kontraster under näsan och i ögonen. Det kommer inte att göra något att jag måste snyta mig var femte minut och att jag med jämna mellanrum måste hålla för näsan och tryckutjämna locket för öronen. Det är också helt okej att jag vid en eventuell presentation kommer att låta bitvis som Ingela Aagardh, bitvis som en täppt 5-åring. Då kan det ju liksom bara bli bättre sen. Som en Extreme Makeover fast i akademisk tappning.