Fortsatt hygge

Kastar man ut tre påsar "lagom" julmat på Annandagen har man automatiskt gjort plats för en dansk klassiker. Dessutom ska ju min nya Body fat-våg ha något att jobba med efter helgerna. För den som är sugen på äktdansk flaeskesteg med alla tillbehör finns den här härligt nördiga sajten. I övrigt är mellandagarna så lata som sig bör. Två filmer (fyra för Niklas, en tupplur för mig) på raken. Båda bra, men läskiga. Först David Lynchs dotters "Surveillance" och sedan "Låt den rätte komma in". Annars promenad, böcker, utprovning av skidkläder, sovmorgon, tidningar...

Mysjul

Utöver julgransdippen blev det en jättemysig julafton hemma hos oss - en dag som bäst sammanfattas i listform. Varsågod, här är julaftons...
... mest religiösa upplevelse: Min pappa äter Niklas Janssons frestelse. Med slutna ögon.
... största missförstånd: "Heter han Sonny Eriksson?" (Min pappa blandar ihop namn och arbetsplats på Lottas nya pojkvän)
... mest kontroversiella klapp: En body fat-våg. Från min bror. Till mig.
... upptäckt: Spotify. Far och bror övertriumfar varandra i att hitta dansbandshit. Efter dansbandshit. Efter dansbandshit. Efter...
... nya kalkon: Rådjursfilé.
... nya glögg: Lingoncosmopolitan.
... lovprisning: Nej, inte Jesusbarnet i krubban. Diskmaskinen.
... hägring: Killen i gatuköket vid stationen. Är det verkligen öppet? Har han verkligen Coca Cola? (Mikael får koffeinpanik vid 19-tiden)
... överdrift: Ris à la maltan. Kl 23.30.
... bästa: Finaste familjen!

Jultrött?

Kl 10.16 igår. Jag tänker: - Det här går flyter ju på bra. Man kanske till och med hinner ta ett julbad före lunchen.
Kl 10.17. Jag tänker: - Vad var det där som hördes ifrån vardagsrummet?

Svar: Ett stycke nyvattnad gran bestämmer sig för att ta en powernap. Över alla julklapparna.

Varför göra något halvdant?

"I år ska vi köpa lagom med mat, så att vi slipper en massa rester som vi ändå bara kastar två dagar efter julafton."
Vi var överens om detta.
Gissa vem som idag kommer hem från Bulltofta kött med en skinka som väger lika mycket som jag gjorde när jag föddes?
En skinka som krävde att vi ringde in en extern gryta.
Jag kan säga så här: Det var inte jag.

Julkickoff

Idag har vi startat julen med fika hos farmor och kalkonmiddag hemma hos min födelsedagsfirande mor. God mat och mys - och alltid kul att träffa fina släktingar. I morgon är det sista jobbdagen före jul och dags att hejdåkrama mina fyra arbetskamrater. I mellandagarna lär jag bli så gott som ensam på kontoret. Ja, vilken höst... En höst som för övrigt avslutades med att Stockholms-kontoret - i sann lågkonjunktursanda - bestämde sig för att lägga ner vårt Lund-kontor och säga upp alla anställda. Kul julklapp. Så även om jag inte sagt upp mig själv hade jag ändå varit utan jobb till våren. Ibland blir det... märkligt.

Kreativ kväll

När min mamma var tvungen att avboka kvällens blomsterbindarkurs på Jenny Strands Blomsterdesign tyckte jag att Niklas kunde ta hennes plats. Det tyckte inte Niklas. Och kanske var det tur. Det var inte mycket testosteron där inte. Typ inget.

Lussetips

- Det här var ett av de mest lyckade nyttighetsprojekten hittills, sa Niklas som vid det här laget är van vid mina detox-experiment, och jag håller med. Lussebullarna med sojamjölk, siktat dinkelmjöl och kesella smakade precis som lussebullar ska. Receptet finns här. Jag skippade dock sötningsmedlet och tog 1,5 dl rårörsocker istället.

30 - och tant?

Igår fyllde Niklas 30. Detta firades med att han "lagade sitt livs middag", innehållande bland annat en oxfilé och 12 vitlöksklyftor. Det roligaste var annars en tårta som plötsligt dök upp som en joker i leken.
- Jo, förresten, sen har jag beställt en Williamstårta också, sa Niklas apropå ingentig i bilen hem från jobbet i fredags.
- Vad då beställt? undrade jag förvånat.
- Ja, från ett konditori...
- Alltså en färdig tårta?
- Ja...
Och nej - tårtors förekomst på ett födelsedagskalas är i sig inget konstigt - men att min man, Mr Göra-allt-från-grunden-steka-ett-köttstycke-på-30-grader-i-fem-timmar-koka-min-egen-hummerbuljong-på-skal-och-huvud, plötsligt ringer till ett tantkonditori och beställer en Williamstårta i kartong med guldsnören, det är inte bara högst förvånande, det är dessutom sött. Och oerhört humoristiskt. Åtminstone för mig.
Men det blev en mycket trevlig kväll. Med tanttårta och allt.

Vi är med dusch igen!

Hejdå hårtvättande med vattenkannan i köksvasken. Hejdå kvällsturer till blåsiga Västra hamnen och halvskabbiga gympasalsduschar på Kockum fritid. Hejdå skämsduschande på Niklas jobb och tack och förväl till livet i en necessär.

Efter tre veckor var vårt badrum idag äntligen färdigrenoverat efter vattenläckan och jag fick nästan glädjetårar i ögonen. Vi firade med champagne och tog varsin dusch på sisådär en timme.

Jag - en otrygghetsnarkoman

Idag hade företaget vi delar kontor med lite party. Istället för att ta med sig presenter uppmanade de alla - i sann miljöanda - att ta med sig böcker, filmer och skivor som man ville byta bort. Ungefär som min gamla idé. Så jag släpade med mig ett gäng böcker och plockade glatt åt mig "I trygghetnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet" av David Eberhard när det var dags att byta.
- Vad har du tagit? frågade en av mina kollegor.
- Den här, sa jag och visade fram boken.
- Den behöver du ju verkligen, sa han och skrattade lite ironiskt.
- Jaha...?
Det tog två sekunder till innan jag förstod vad han menade.
Och visst - det är kanske ett lite konstigt val för en person som efter tre månader på ett nytt jobb säger upp sig från en fast anställning...

Omtänksamma hantverkare

- Hej, jag vill bara säga att jag är hemma och sjuk idag, så att du vet det, sa jag när badrumshantverkaren släppte in sig själv hos oss i morse.
- Vad fatttas dig då? sa han och tog ett steg tillbaka.
- Ja... Feber och ont i huvudet, inget smittsamt. Och jag kommer att vara i sovrummet hela tiden.
- Ja, för jag har inte tid att bli sjuk nu.

Nä, nä. Tack för omtanken, liksom.
Jag går in och lägger mig i sovrummet.
Hanverkaren går in i badrummet, en meter från sovrummet.
Och drar igång sin bandspelare med reklamradio på full volym. Sedan kör han igång någon odefinierbar skärmaskin.
Jag tänker "lycka till att sova i det här".
Fem timmar senare vaknar jag. Av att det är knäpptyst. Badrumsgolvet är färdigkaklat. Hantverkaren är borta.

Jag behövde nog verkligen sova.

Första advent

Nej, vad säger ni - det är väl inte för tidigt att dra på med lite julmusik, va? Förresten - är det någon som har något bra tips där? Det ska vara subtilt juligt och gärna soft. Men inte så subtilt att det fullständigt tappar julkänslan.

Hehe, kom att tänka på det här gamla inlägget. Undrar om de kommer ut med något "nytt" i år?

Vad hände med att köpa godis för hela veckopengen?

Tecken på att man är vuxen 1:
Idag har vi gjort en julbudget.

Tecken på att man är vuxen 2:
Denna inkluderar inköp av en diskmaskin.

Lättklädda kvinnor & miss i mörkret

Igår kväll, på födelsedagskalaset hos min bror, kom vi att tala om saker-man-måste-göra-sig-av-med-när-man-blir-sambo. Jag nämnde Niklas tavlor med geometriska mönster som han försökt smyga upp vid varje flytt, min bror berättade att hans femte kontrollfråga på första dejten brukar vara: "Gillar du furumöbler?" Som kvinna finns det dock andra saker jag tagit itu med före träslagsbytet. Låt mig med ett par interiörbilder visa vad jag åsyftar.

Bror på stol (furu) och lättklädda kvinnor på filmaffisch. Finn ett fel.


Två gäster och ett skåp (furu) fullt av lastbilsbyggmodeller. Finn ett fel.

Men det är förstås bara jag. Det finns säker många tjejer som gillar lastbilar och lite lättklätt på väggarna. Känner någon ett sådant exemplar tar min brorsa säkert tacksamt emot mobilnummer.

Idag har jag och min mor varit och julbunkrat lite på Ikea. 150 ljus lär väl i alla fall räcka en bra bit in i december. Apropå ljus så beklagade jag mig igår kring att jag inte gillar köra bil på kvällen när det är mörkt. På vägen upp till Höganäs koncentrerade jag mig så intensivt på att se i mörkret att jag brände rakt förbi en polisman i reflexväst och viftande stoppljus som dirigerade vid en olycksplats. Först efteråt slog det mig att han kanske hade menat något med det där viftandet. Typ stanna, som de andra bakom mig så lydigt gjorde.
Så ikväll, när jag skulle köra tillbaka till Malmö, var jag lite nervös, särskilt eftersom det dessutom ösregnade. Tyckte dock att det gick över förväntan, och att jag kanske inbillat mig det dåliga mörkerseendet. Jag såg ju jättebra!
Halvvägs ner till Malmö råkar jag kasta ett öga på instrumentbrädan. Vad var det där för lampa som lyste? En lampa på en lampa.

Jag undrar om man söka dispens någonstans om att alltid få köra med helljuset på.

Ikväll har vi varit på Lemongrass och ätit och jag har konstaterat att jag aldrig kommer att bli så veg att jag kommer att gilla tofu.

Magkänsla

På tal om mat. I snart en månad har jag detoxat, det vill säga levt i princip bara på frukt, grönsaker, nötter, bönor och lite ost. Inget kaffe, inget te, ingen alkohol, inget kött, ingen fisk eller kyckling, inga mejeriprodukter eller bröd. Det har varit skönt och uppiggande.
Men i morgon ska min brorsa ha födelsedagskalas.
"Vi har stekt biffar hela kvällen", sa min mor nyss på telefon.
"På lördag blir det gille! Kan du tipsa om något bra vin?" fick jag på sms från brorsan.
Huh, min stackars mage. Det känns lite som att släppa ut en nybörjare i störtloppsbacken.

Bokklappstips

Kanske är det bara omkring mig - men verkar det inte som att folk är mer jultaggade i år jämfört med andra år? I flera veckor har jag längtat efter att få sätta upp adventsljusstakarna och stjärnan i fönstret och inte någonstans har jag hört någon sucka: "Usch är det verkligen dags för det där redan?" Kanske är det ett resultat av börskriser och lågkonjunktur, att man längtar efter det trygga och invanda och "det-som-alltid-varit". Att man riktar blicken inåt istället för utåt. För det är ju inte jul som i massor av julklappar och hysteri på stan jag längtar efter, utan myset. Glögg och pepparkakor framför julkalendern (i år måste jag titta - mitt förlag ska ge ut boken som följer upp där teve slutar den 24:e). Filtar och ljus och bra böcker. Granlukt och mandelmusselbak (jag har köpt små, små söta formar). Julefrid och mornar i morgonrock.

Ett bra julklappstips är för övrigt "Den hemlige kocken", en sätta-middagen-i-halsen-bok om vad det egentligen är vi äter. Och då snackar vi helt vanliga produkter. Yoghurt, bröd, kött, grönsaker som är fulla av tillsatser och konstgjorda ämnen. Hädanefter blir det mesta möjliga eko för vår del. Har du tänkt satsa på en lat jul med halvfabrikat rekommenderar jag läsning först efter helgerna.

Här kan du läsa mer om "Den hemlige kocken".

Gladare igen

Nu är jag tillbaka i den här lilla myshörnan igen. Hoppas att åtminstone några av er hittat hit. Den här hösten har varit lite upp-och-ner och jag har haft allt annat än lust att blogga. Medan vissa bloggar bäst när de är nere funkar jag precis tvärtom. Nu har jag dock tagit tag i situationen och allt känns genast mycket bättre. Jag hoppas att det ska avspegla sig i bloggandet också. Ses, hoppas jag!

Jag har som sagt flyttat!
Min nya blogg hittar du här!

Releaseparty!

Festen var på Loftet på Hedmanska gården vid Lilla Torg i Malmö.

Boksignering.

Niklas mamma och min mamma inspekterar innehållet i presentpåsarna från Hennes.

Niklas syster Lotta - också fotograf för kvällen. Tack!

Jag läser ur "Swing it!"

Jennie från Starlet med kollega från Julia.

Peter Nyrell som gjort omslaget till "Swing it!" samt illustrationerna på www.swingit.eu

Micke på Roos & Tegnér, mitt förlag.

Brorsan Micke är modig och gör swingerstestet på www.swingit.eu live!

Jättegod mingelmat kom från Bruschetta i Höllviken.

Föräldrarlediga hennes-tjejer, Anna och Celia. Och så Niklas.

Ett hennes-gäng med Egmont-vd:n Gösta Liedberg längst till höger.

hennes chefredaktör Maria Torshall-Ayris intervjuade mig.

I gul tröja syns min handledare från Författarskolan, författaren Jan Sigurd. Framför honom Susanne, en kär kursare.

Jag och hennes chefredaktör Maria.

Micke och Anders, världens bästa förläggare - alla kategorier!

Maria och Patric på hennes.

Ett hennes-gäng...

... och ett till längst bort vid väggen.

I morgon är det exakt två år sedan jag startade bloggen. Två år brukar i min värld betyda någon form av förändring. Längre brukar det inte gå innan jag blir rastlös och behöver nya utmaningar och projekt.
Nej, jag ska inte sluta blogga. Oh, no. Däremot ska vi flytta.
Nej, igen. Inte jag och Niklas. Bara jag och bloggen.
Från och med nu hittar du oss på på hennes hemsida istället.
Samma flams, bara ny förpackning.
Jag räknar med ditt sällskap.

Hade en mysig och soligt somrig helg hos Martin i Södertälje. Vi radiopratade, vandrade Stockholm runt, picknickade och botade Martins Skåne-längtan - åtminstone tillfälligt - med ett besök på en äkta Skånegård i Skansen-tappning. En fin helg!

Och den lyckliga vinnaren är...

... Jennie Jägeblad! Grattis till Lars och hans vänner. Maila mig din adress så skickar jag boken!

Glöm inte att vara med i tävlingen längre ner i helgen. Det är inget dumt snålhetstecken - det är ett sunt nyfikenhetstecken! Boken kan ni köpa ändå, till någon kär kamrat.

Niklas hjälper några kollegor med saker-man-behöver-ett-släp-till. De ska äta pizza efteråt. Fram tills för en minut sedan var jag så nöjd med att jag var sugen på en av mina all time high lazy food-rätter. Pasta och makrill på burk. Då började grannen grilla. Tio meter från mitt skrivbord. Plötsligt känns makrill... tragik.

I morgon ska medierepresentanterna för familjen Svensson/Unnhem ha en get together. Jag åker upp till Södertälje för att tillbringa helgen hos brorsan Martin, tillika programledare på radiokanalen Favorit.fm. Happy days! (Notera att jag gjort min vanliga fotomiss. Niklas klagar på att jag alltid klipper av halva huvudet på honom, och då brukar jag hävda att det är för att han är så lång, men det argumentet funkar inte lika bra på Martin. Särskilt inte när han sitter ner.)

Har glömt berätta att jag ska vara med i lokalteve ikväll och prata på temat bröllop. Programmet heter Skåne Direkt och visas kl 18-19. Tror även att man ska kunna se det på webben i efterhand om man klickar här. Det dröjer nog dock någon dag innan det kommer upp. Såg i tablån att Åsa Lundberg, en trevlig gammal kursare från projektledarkursen på Malmö Högskola ska vara gäst i samma program - som bröllopsfixare! Ska verkligen bli kul att träffa henne igen. Vi slet många hårstrån över en restaurangguide över Malmö... Undrar vad som har hänt med de andra två i projektgruppen? Tobias och.... ja? Tiden går.

Och var inte blyga nu. Jag vet ju att ni är cirka 1300 som läser varje månad. Dessutom lovar jag att boken är mycket roligare än flamset ni hittar här. Eller i alla fall mer genomtänkt... Eller ja, det är i alla fall en bok. Som är gratis. För den som vinner.

Vinn!

Jag som trodde att jag hade blivit kär för sista gången...
Ack nej.
Tydligen är jag lika oberäknerlig som någon av huvudpersonerna i "Swing it!" - min debutroman som du nu har chansen att vinna i en exklusiv smygtittstävling. Den kommer alltså inte ut förrän den 9 maj - men om du lämnar ditt namn bland kommentarerna så gör jag sedan små lappar och drar vinnaren ur en hatt. Dragningen blir på tisdag, kl 08.00.
Bonne chance!

Att vara journalist handlar mycket om att vänta. Där har författarskapet en klar fördel - man hittar bara på vad folk ska säga och man behöver aldrig invänta deras okej...
.
.
.
Otålighet är inte hjärtats bästa sportgren.

Och i eftermiddag ska jag få känna på den tryckta boken.
Den
tryckta
boken.

Det känns ungefär som när man förlorade oskulden. Man ville SÅ GÄRNA, ändå kändes det LITE JOBBIGT. Jag hoppas dock på samma utvecklingskurva för boken som för sexlivet...

Jag har lagt till länkar till två roliga flickor i blogglistan. Den ena är Amanda och den andra är Lisa. Missa inte dem.

Faktum är att det nästan känns som jag skriver nyheter idag... Wish I could tell you men nu ska jag istället ta mina blodiga gympaskor (jo, det är sant, jag råkade gå en mil med en vass nagel igår...) och försöka ladda den högra hjärnhalvan med lite syre. Den andra halvan ska jag dra efter mig i koppel. Den behöver motion.

Om man drar upp textzoomen till 500 procent i Word ser det ut som att man skriver jätteviktiga förstasidesnyheter och det kan faktiskt pigga upp när hjärnan känns som en blandning av sirap, Karlssons klister och två timmar gammal havregrynsgröt.

Surprise!

Sätt ett kryss i almanackan för den 12 maj! Då ska du nämligen springa ut och köpa nummer sex av hennes där du får min debutroman "Swing it!" på köpet (är du prenumerant får du boken hem i brevlådan!). Därefter går du så klart till bokhandeln/pocketshopen/konsumbutiken och köper fem-tio vanliga ex som du delar ut som små fina kärlekspresenter till dina närmsta vänner. En bra deal, eller hur?

Vill du läsa lite mer om boken kan du göra det här i veckans krönika.

Angående inläggen nedan: Jag har en mycket klok väninna som upplyste mig om att det inte alls handlar om en trettioettårskris, utan att "nu kör vi-perioden" bara är ett tydligt vårtecken.
Detta fick jag ytterligare bekräftat när jag idag vårgick (inte kriskutade) mina nittio minuter längs havet. Vi var många som ville rasa ut vintern - allt från mannen i klarblå Jofa-skridskohjälm (en sådan jag hade i lågstadiet) och inlines till nittioåringen som enligt Sydsvenskan-krönikörens teori borde vara inne på sitt tredje krisvarv.
29-åringen lyste dock med sin frånvaro.

Niklas var mycket nöjd över en krönika i Sydsvenskan idag. Den handlade om "den berömda trettioettårskrisen". Så här stod det:

Att vara svennig är nämligen det sorgligaste som en trettioettåring kan råka ut för nuförtiden. Det har vi lärt oss. Det och att bli fet. Och barnlös. Det är därför alla trettioettåringar på ett närmast maniskt vis börjar springa i Bokskogen, kallar de osäkra perioderna för "nu kör vi" och på studs slutar köpa ananas på burk.

Troligtvis är det där vi har förklaringen. Niklas är 29, jag är snart 31...
Idag har jag gått nästan hela vägen till Bunkeflostrand. Vi skulle ha cyklat egentligen men jag hade rätt om min hoj. Den var död. Det var 29-åringen också. Han gjorde mig inte sällskap.

Aktivitetspremiär

Idag skriver jag om hur det är dags att skrota möhippan på hennes-webben.

Själv fick jag en lagom liten fru-hippa eftersom jag var smyggift före bröllopsfesten...

"Nu har jag träffat ett par som är allt som inte vi är", sa jag till Niklas när jag kom hem från intervjun igår kväll. De hade dykarcertifikat, tränade och var tränare till allt man kan sätta "body" framför på ett gym. Inklusive en hel massa andra pass, hur många dagar i veckan som helst. Det syntes liksom på hela dem - att de var jävligt vältränade (här höll jag på att böja det engelska adjektivet "fit", men så lät jag bli). Och faktiskt - jag kände nästan sorg när jag gick därifrån. Över förfallet. Jag vill också vara så där... spänd. Adrenalinstyrd. Fräsch.

Så älskling. Du vet inte det här än. Men nu börjar vårt nya aktiva liv. Det finns inga ursäkter eller undanflykter. Allt ska redovisas här på bloggen. Mmm, jag kan höra dig protestera, men appappapp...
Nu kör vi.

Ett förtydligande

Alltså, nej, vi har inga trehundrakronorsorkidéer.
Först tänkte jag skriva:
"... som att skicka ner femhundra spänn till sitt gamla fadderbarn från 90-talet..." Och så vidare.
Men det kändes på något sätt inte okej. Alls.
Därför blev det orkidén.

Jag funderar på att ta cykeln till en intervju i Slottsstaden ikväll. Det känns dock lite som att komma hem efter semestern och spana in mot trehundrakronorsorkidén: Lever den eller inte?
Senast jag såg min lilavita springare hade den ett tjockt, svart smutstäcke över sig. Spindelväv på styret och en hel höststorm i cykelkorgen. Nu är jag inte ens säker på att den står ute på gården. Den kan lika gärna vara parkerad vid järnvägsstationen eller ligga slaktad utanför ICA Malmborgs. Jag har ingen aning. Jag blir så tankspridd när jag cyklar.
Jobbigt. Jag tycker ju om att cykla. Egentligen.

Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten. Jag riskerar att framstå som ett dumhuvud. Men jag kör ändå:
Jag tänker på det här med advokater. Sådana som måste försvara brottslingar. De hävdar ju alltid att rånarna/mördarna/misshandlarna är oskyldiga utåt - men hur mycket vet de egentligen? Och i så fall, hur kan de leva med att försvara uppenbara, vidriga lögner? Det är ju inte alltid så att de kriminella är... vad ska vi säga... med i Mensa. De måste ju rimligtvis försäga sig både en och två gånger när de pratar med sin advokat. Ta det hemska exemplet med Engla:

Advokaten: Okej, men då kan vi vara överens om att du var i Stjärnsund den där dagen?
42-åringen: Ja..
Advokaten: I din röda bil?
42-åringen: Ja...
Advokaten: Men du såg inte Engla och hennes gröna cykel?
42-åringen: Blå var den väl? Eller jag menar... Alltså... Blå är ju en fin färg... på cyklar.
Advokaten: Hmm... Nej, just det. Du såg henne alltså inte?

Jag förstår inte... Det måste ju vara många som inte klarar att ljuga - eller lär man sig det på kriminalhögskolan? Jag hade i alla fall inte klarat fem minuter utan att vimsa in mig i något resonemang som jag dessutom genast hade glömt. Men det där hjälper försvarsadvokten en alltså med? Eller?

Okej - vote!
Är jag ett dumhuvud?

Ja Nej
(Ringa gärna in ditt svar)

Jag tänker på det här med brödrostar. Hur deras designers måste vara funtade. Eller snarare - hur de inte måste vara funtade. Alls. Hur kommer det sig annars att brödskivorna i sju av tio rostar aldrig når upp till kanten på rosten? Och då pratar jag inte bara om en marginal på någon centimeter, utan om en möjlighet att brännskada åtmistone halva handen när man försiktigt försöker balansera ner den mellan de glödheta grillgallren.
Vad är grejen liksom? Hur svårt kan det vara att göra en rost där brödet faktiskt sticker upp en bit ovanför när det är klart? Rosten i den hyrda lägenheten i Frankrike tog priset. Den klämde snyggt åt brödet i höjd med kanten när man stoppade i det, men när det var klart öppnades klaffarna och brödet föll ner i ett öppet hålrum på våningen under... eller ja, i alla fall minst en decimeter ner. Och hela tiden kunde jag höra min mammas röst i örat: "Inga knivar i rosten, inga knivar i rosten!" Tydligen var de ologiska brödrostarna ett problem redan på 80-talet. Någon toastmaster där ute, månne?

Årets finaste lilla bok måste vara pseudonymen Hans Koppels Vi i villa. Och då talar jag alltså om omslaget. Formatet är inte större än en Wahlströms ungdomsbok och pappret är sådär strävt, tjockt och härligt. Titeln är så klart också suverän.
Men själva romanen då? Ja... Den handlar om Anders och Filippa som bor med sin dotter i ett villaområde. De har inte sex - åtminstone inte med varandra. (Surprise... Det är ju en bok från 2008, herregud.) Istället retar jaget (eller du:et som det faktiskt är) sig på hur grannarna lever för att överträffa varandra med flotta bilar, middagar och resor - något han givetvis inte kan acceptera utan att ta ut små hämnder i form hundbajsbomber eller snusksms. Barnsligt? Ja, faktiskt lite. Emellanåt fick jag känslan av att jag läste manus till en skolpjäs. Karaktärerna är antingen lite för platta eller lite för stereotypa och storyn är "jaha?". Största plussen blir för dialogen och iakttagelser som på ett bra sätt skildrar den (tragiska?) tid vi lever i. Jag säger... 2,5 av 5.

Tack vare hennes eminenta webbredaktör Steffanie (nu även med egen blogg på hemsidan) kan man lyssna på gamla klipp... sorry, menar så klart poddradio... från Mix Megapol Radio City här.

Att vistas i Frankrike är då och då att förnedra sig en smula. Jag talar givetvis om när man är tvungen att säga något engelskt till en fransman. Ponera till exempel att jag hade fått hjärnsläpp och tänkte köpa en skiva med Justin Timberlake eller Kelly Rowland. Då hade jag inte lugnt kunnat knalla fram till expediten och säga som i Sverige - Justin Timberlake och Kelly Rowland - med åtminstone ambitionen av ett hyfsat engelskt uttal.
Nej, då hade genast förvånade ögonbryn höjts, axlar ryckts och ett quoiquoiquoi utbrutit.
För i Frankrike känner man varken till Justin Timberlake eller Kelly Rowland - nej, där lyssnar man till Djöööstiiin Timböööörleeeeijk et Kelliiii Rouhlaaaaangggg och inget annat. Och så måste det också uttalas om man vill bli förstådd. Att man känner sig efterbliven tar ingen hänsyn till.
Samma sak på McDonalds. Där kan man inte beställa ett Happy Meal - där måste man be om "Un Äppiiiii Miiiil - avec ambööööörgöööör, s'il vous plaît".
När jag var au pair i Frankrike höll jag på att reta ihjäl mig på den nioåriga killen i familjen som älskade Brooooos Whilllllissss och Daj'aaar. Jag ville bara skaka om honom och skrika: Det heter DIE HARD - hur svårt kan det vara?
Jag vet egentligen inte vilken relevans detta inlägg har. Men ibland får ni guld och gröna skogar, och ibland blir det bara... lite kvistar.

För er som är nyfikna på hur det går till när vi byter bostad under semestern kan jag nu rekommendera en utförlig artikel i ämnet i veckans Hemmets veckotidning. Där får ni också möta urtrevliga Sören och Lena (låter som fjäsk eftersom jag vet att Sören läser bloggen, but no, no!) som är medlemmar i Intervac precis som vi. Tror inte att det är helt lagligt att lägga upp en hel faksimil, men den trevliga fotografen som tagit bilden heter i alla fall Stig-Åke Jönsson och jobbar på Malmö Bild. Puh... Hur mycket reklam rymde egentligen det här inlägget?

Förresten. Den där "Ligg hos mig" av Joanna Briscoe blev en ganska fantastisk bok till slut. Den hade något retligt över sig i början, men sedan blev det precis som det stod på framsidan: "Detta är ingen bok man lägger ifrån sig efteråt. Den kryper in under skinnet på en."Den byggdes liksom upp, med flera spännande vändningar. Dessutom hade den en lätt porrig ton, vilket är uppfriskande i allt det litterära vi-bor-i-radhus-och-har-inget-sex-träsket. Nästan fyra av fem i betyg. Åtminstone om man läser den på en flygplats.

Jag har köpt en ny intervjumojäng. Det är med stor sorg jag begraver den gamla, och det kommer säkert att ta många månader innan jag kan lita fullt ut på min nya digitala vän. Igår kväll roade vi oss dock med att kila upp den bakom sänglampan och låta den spela in när det hördes ljud under natten. Och jag lovar - jag hade kramp i magen så mycket jag skrattade i morse när vi lyssnade till en åtta minuter lång snarksymfoni! Själv ägnar jag mig tydligen åt någon form av knäppljud, som Niklas försökt beskriva men som jag nu fick höra live. Det stora frågetecknet hamnar dock bakom de åtta minuterna - visst måste det snarkas mer än så?

Igår såg vi Things we lost in the fire. Jag har verkligen älskat allt Susanne Bier gjort - Pensionat Oskar, Livet är en schlager, Älskar dig för evigt, Bröder och Efter bröllopet - och det här var inte så dumt det heller. Inte lika gripande som hennes danska filmer, men kanske berodde det på att Halle Berry och David Duchovny hollywoodade till stämningen som är så fantastisk annars. Dessutom tycker jag att det blir lite pretto att visa cirka hundra närbilder på folks ögon, close ups där en ögonfrans blir lika lång som en skollinjal över teveskärmen. Sådana scener var det gott om i Things we lost in the fire. Bäst var annars Benicio Del Toro. Pretty hot, men det sa jag inte till Niklas.

Den förlorade sonen är tillbaka. 70 sidor. Två backuper på datorn. Två på usb-minne. Kontrollfreak - jag? Nej bara väldigt rädd att min vecka i total social isolering skulle vara förgäves.
Det har varit mitt livs bästa kick off. Utan tvekan. Men det har också varit... konstigt. Tänk dig att bara tänka på en enda sak en hel vecka. Tänk dig att bara göra en enda sak en hel vecka. Ensam. På trettiosju kvadratmeter. Lägg sedan till att du har sex-sju personers psykiska utveckling att ta hand om och vända ut och in på, personer som dessutom förföljer dig i drömmarna på nätterna.
Okej, jag förstår att det finns många ensamma människor som jobbar på skitmonotona jobb och bara går upp, går till jobbet, jobbar, går hem, sover - dag ut och dag in - men det får någonstans vara deras problem. Jag står ut med - till och med tycker om - mycket ensamhet, men det har var på gränsen. Faktiskt.
Det är ett under att jag inte kom hem i tvångströja och med fradga runt munnen.

Okej. Jag överdriver.
Men det är skönt att vara hemma.
Och jag är sjukt nöjd med min arbetsinsats.

Ska man bli tokig kan man åtminstone se till att bli det på ett trevligt ställe...