Att vistas i Frankrike är då och då att förnedra sig en smula. Jag talar givetvis om när man är tvungen att säga något engelskt till en fransman. Ponera till exempel att jag hade fått hjärnsläpp och tänkte köpa en skiva med Justin Timberlake eller Kelly Rowland. Då hade jag inte lugnt kunnat knalla fram till expediten och säga som i Sverige - Justin Timberlake och Kelly Rowland - med åtminstone ambitionen av ett hyfsat engelskt uttal.
Nej, då hade genast förvånade ögonbryn höjts, axlar ryckts och ett quoiquoiquoi utbrutit.
För i Frankrike känner man varken till Justin Timberlake eller Kelly Rowland - nej, där lyssnar man till Djöööstiiin Timböööörleeeeijk et Kelliiii Rouhlaaaaangggg och inget annat. Och så måste det också uttalas om man vill bli förstådd. Att man känner sig efterbliven tar ingen hänsyn till.
Samma sak på McDonalds. Där kan man inte beställa ett Happy Meal - där måste man be om "Un Äppiiiii Miiiil - avec ambööööörgöööör, s'il vous plaît".
När jag var au pair i Frankrike höll jag på att reta ihjäl mig på den nioåriga killen i familjen som älskade Brooooos Whilllllissss och Daj'aaar. Jag ville bara skaka om honom och skrika: Det heter DIE HARD - hur svårt kan det vara?
Jag vet egentligen inte vilken relevans detta inlägg har. Men ibland får ni guld och gröna skogar, och ibland blir det bara... lite kvistar.