Jag funderar på att ta cykeln till en intervju i Slottsstaden ikväll. Det känns dock lite som att komma hem efter semestern och spana in mot trehundrakronorsorkidén: Lever den eller inte?
Senast jag såg min lilavita springare hade den ett tjockt, svart smutstäcke över sig. Spindelväv på styret och en hel höststorm i cykelkorgen. Nu är jag inte ens säker på att den står ute på gården. Den kan lika gärna vara parkerad vid järnvägsstationen eller ligga slaktad utanför ICA Malmborgs. Jag har ingen aning. Jag blir så tankspridd när jag cyklar.
Jobbigt. Jag tycker ju om att cykla. Egentligen.